6 månader senare

Jag ångrade allt jag skrivit tidiagre i min gammla dagbok. Jag satt framför elden i vardagsrummet och läste det första jag skrivit. Varför kunde jag bara inte varit nöjd med livet som det var? Såg jag inte hur bra jag hade det?

Igår hade mamma gått bort i cancer. Dagen efter nyårsafton hade pappa och hon åkte in till sjukhuset. Sen hade allt gått rasande fort. HOn började liksom dö inombords. Nu 6 månader senare, fanns hon inte längre...

Jag tog dagboken och kastade in den i elden. Sidorna började sakta men säkert brinna upp och jag såg hur bläcket på sidorna gick från blått till bubblande svart. 

Spencer hoppade upp i soffan bredvid mig. Spencer var ganska gammal, hur lång tid hade han kvar? och pappasamma sak med honom.

- Abril! ropade pappa från köket. Kunde han inte bara kalla mig Abby som alla andra gjorde? eller ånnu bättre, gett mig ett normalt svenskt namn. Mamma hade varit halvspansk och pappa en riktig svenne. När de fick sitt första barn var hon dömd till att ha sin mormors hemska namn som mamma av någon anledning älskat, Abril. Eller ja, Mormor hade hetat Abrila. Men både mamma och pappa tyckte det passade in lite dåligt i sverige som Abril var jag dömd att heta. Min lilla syster där emot fick heta Sara, som en normal människa. 

Jag gick in i köket för att se vad pappa velat.

- Hur är det gumman? Frågad ehan och tittade ner med sorgsna ögon på mig. Han var lika förstörd som jag, om inte mer.

- Det är väl okej, Nathali sa något på FB om att smärtan blir vardag efter ett tag. det löser sig. Sa jag. Även som det inte skulle det! jag kände det redan då att det aldrig någonsin skulle bli okej igen. Altt kunde bara bli sådär, aldrig okej.

- Mamma och jag hade ju snackat lite med dig och Sara om att flytta till Kanada. Du vet, uppleva nya grejer. Jag antar att det är precis vad vi behöver just nu. Så... Jag har fixat ett hus i Kanada. Är det okej för dig att flytta dit?

- Antar det. Sa jag och gick iväg. Jag gick in på mitt rum och satte igång min musik anläggning. Guds gåva till alla människor som behövde tänka på annat. Jag satte på mitt favorit band: Simple Plan. 

- Sara! ropade jag och väntade på att min lilla syster skulle komma in i mitt rum.Efter nån minut var hon inne i mitt rum.

- Va ska flytta till Kanada. För att liksom komma iväg. Sa jag och gick fram till henne. Hon var bara åtta år gammal och hade precis fått överge sin barndom för att inse att hon inte längre hade någon mamma. 

- Men jag har alla mina kompisar här. Sa Sara och tittade djupt in i mina ögon med tårar i ögonen.

Jag öppande armarna och drog in henne i en kram medans jag satte mig ner på knä. Hon sjönk ner i min famn och snyftade lågt.

- Jag lovar, jag komemr stanna hemma med dig tills du hittar en kompis. Men det kommer inte vara så svårt för dig, du är ju så söt och ur gullig. Du kommer snart få en kompis. Och kanske en liten pojkvän också? Sa jag. Det sista viskade jag och hon fnittrade till lite. Jag känder ett extremt ansvar över min lillasyster just nu. 

- Abby, kan vi inte sjunga med dina låtar som vi gjorde när vi var små? Det var så kul? sa hon och torkade tårarna. Jag log lite snett och nickade. Jag satte på en ny låt som jag visste hon kunde. Hennes engelska sög men hon kunde en låt av killen som tydligen fick alla tjejer att gråta: Jusitn Bieber- Baby