- Jag visar dig var du ska sova de kommande två månaderna. Sa han. Han ledde mig till en liten hytt. Ca två meter lång och en halvmeter bred. Den var inkupad i väggen. Du sover här och väskorna har du under sängen. Hoppas det duger. Log Dan. jag nickade glatt och sköt under väskorna under sängen, eller kanske hytten.

- jag måste iväg och fixa en sak men gör dig hemmastad. Log Dan. Jag nickade och lät honom gå. Så fort dörren slogs igen i andra sidan bussen hörde jag Justin bakom mig.

- Vi måste snacka...

Jag vände mig trött om och såg honom i de bruna ögonen. 

- Om vad? Sa jag ointresserat. Jag hatade honom lika mkt som jag gjorde sekunden efter att Chaz och Ryan störtat ut från garderoben och kommer nog aldrig se honom som en vän igen.

- Om vad jag gjorde. Förlåt, jag borde inte ha gjort så, jag vet... Sa han och tittade ner i marken.

- Jaja. Sa jag bara och fortsatte att packa upp mina saker.

- serriöst, Jag är ledsen. Jag försökte säga det i hela tre månader efter att du rusade ut ur mitt rum. Men du iggade mig, jag fick aldrig chansen.

- Mhm. Sa jag. Medans jag fortfarande packade upp. Han drog snabbt tag i min handled och vände på mig.

- Sluta. Sa han. Hans ansikte var bara några cm från mitt.

- Med vad? Sa jag surt och knuffade bort honom.

- Spela oberörd. Sa han bara ilsket.

- Det är liksom det jag gjort i två år. Har inte haft så mkt till val. Och bara för att jag nu ska umgås med en super-kändis-tönt så tänker jag inte sluta. Sa jag ilsket och borrade in blicken i honom.

- Va? Sa han oförstående. Jag suckade. Vad hade jag mer att förlora?

- Tror du inte att Chaz och Ryan använde vad jag berättade om för dig om min mamma mot mig? Jag vände fortfarande inte iväg blicken. Jag hade inte snackat om mamma på två år. Varför fick Justin mig alltid att ta upp henne?

- Nej, jag... Började han men jag avbröt honom.

- Men det gjorde dem. Sa jag surt och vände mig om för att avsluta mig uppackning.

- Kan jag få en chans till? Hörde jag Justin säga. Han sa det så lågt att det nästan lät som en viskning.

- för vad? Frågade jag och vände mig om igen.

- För att visa att jag inte är den jag var för 2 år sen. Sa han och mötte min blick.

- Jag vet inte. Sa jag trött. Han kom närmare mig.

- Snälla? Sa han. Jag suckade. Killen hade verkligen blivit snygg. Det störde mig men jag ville ge honom en chans till. Hela jag bara skrek efter att få va hans vän igen. Men han hade sårat mig så sjukt djupt. Jag kunde inte göra så mot mig själv igen.

- Nej. Sa jag. Han suckade tungt.

- Förlåt. Sa han en sista gång innan han gick iväg till soffan igen. Jag suckade och hoppade upp i den lilla hytten. Det skulle väl inte skada om jag sov lite? Jag hade sjukt mycket jetlag. Jag La mig tillrätta och drog för drapperiet som hängde för hytten. 

- Nej. Sa hon tonlöst. Det var verkligen som en spark i magen. Jag fattade ju att hon inte gillade mig, men jag ville visa att jag inte var den där 16:åringen längre.

- Förlåt. Sa jag och gick min väg. Jag slog mig ner i soffan och drog en hand genom håret. Jag hörde hur hon drog för draperiet för den lilla hytten. Hela jag ville inget annat än att gå och prata mer med henne. Varför kände jag så? Jag kunde inte vara kär i henne. När jag var 16 kände jag samma sak, var jag kär i henne? Nej! Jag var ihop med Selena! Jag var kär i Selena, älskade Selena. 

Men efter tio minuter drog jag mig ändå till hennes hytt. Jag vet inte varför men jag såg genom en liten glipa att hon sov. Jag stod länge och tittade på henne genom den lilla glipan. Vad fan höll jag på med!?

Jag skyndade  mig att sätta mig i soffan igen och fokuserade tankarna på Selena. Jag skickade iväg ett mess till hennes. "Saknar dig<3". Jag fick snabbt tbx ett svar. " saknar dig också<3". Jag skrev tbx ett snabbt " Hur var din dag?" " den sög". Jag chockades över det snabba svaret och knappade oroligt in " varför?". Jag tummade på mobilen någon minut innan jag fick ett svar " fick inte vara med dig<3". Jag suckade. Det var gulligt att hon skrev så men av någon anledning kände jag inte samma sak längre. Jag var mera orolig över Abbys dag...

 

Två timmar senare hade Abby vaknat och vi satt och käkade. Inte jag och Abby alltså eftersom hon antagligen helldre åt ute på mototrvägen än med mig. Jag mamma, Dan, Scooter, Kenny och Abby. Mamma kände inte igen Abby vilket nog både hon och jag var glada över. Antagligen för att Abby inte längre änvände kayal under ögonen och klippt håret så hon hade snedlugg som gick ner lite och topparna täckte ögonen lite.

- Så efter maten tänkte jag att vi skulle ha en mini lektion. Sa Dan till Abby. Hon nickade ivrigt.

Efter maten smög jag ut till dem där de satt i ett av tälten och spelade. 

- Visa vad du kan. Hörde jag Dan säga. 

Jag hörde hur hon började spela What are words. Hon spelade så himla fint! Jag hade aldrig hört henne spela under den där veckan där vi var vänner, jag önskar jag gjort det.

- Justin. Hörde jag mamma ropa. Jag gick iväg upp till mamma.

- Tro inte att jag inte vet att det är är Abby från Stratford.

---

Vad tror ni komemr häde nu?

KOMMENTERA!