- Var är Abby? sa hon.

- Hon sover, men är det något jag kan göra? Frågade jag och satte mig på huk.

- Abby har inte sagt godnatt till mig på två kvällar. Vet du om jag gjort något dumt? Hon liknade Abby så sjukt mkt att det var nästan skrämmande. Inte i håret då Abby hade brunt , nästan svart hår och hennes lillasyster blont, men i ansiktet.

- Du har inte gjort något alls. Abby är bara trött. Sa jag och öppnade armarna så hon kunde komma in i en kram. Hon gick fram till mig och gav mig en kram.

- Jag går upp och sover nu. Sa hon. Jag nickade och kramade om henne lite hådare innan jag släppte henne.

Morgonen där på hade Chaz och Ryan sovmorgon så jag hade lovat att va med där. Just när vi bestämt det hade jag liksom trott att varje liten sekund med killarna var viktig. Jag masade mig upp ur sängen runt 8 på morgonen. 

När jag kom fram till skolan var jag på sjukt bra humör. Vet inte varför men bara var det. Chaz och Ryan stod vid en vägg och snackade med några andra killar. Jag gick över till dem och ställde mig och snackade.

- Vad snackar ni om? frågade jag.

- Abby Samson. Din lilla crush. Retades dem. Jag suckade.

- Nej, jag har inget crush´s på tjejer med tio nallar i rummet eller 100 böcker uppradare på väggarna för att verka smart. Sa jag. När jag sagt det ångrade jag mig genast.

- What!? Skrattade de. Jag ville så gärna ta tbx allt jag sagt.

- Hur vet du ens det? Skrattade Ryan.

- Han bor granne med fettot. sa Chaz. Hur visste han det?

- Justin du måste hålla med om att hon är fett ful! Skrattade de.

- Mm.. Sa jag. jag vände mig om för att gå ifrån killarna när jag fick syn på Abby. Hon stog ca 3 meter bort. Hon hade tårar i ögonen,det gjorde så ont att se henne så sårad. Jag började gå mot henne men hon vände snabbt om och började springa ifrån mig. Inom bara några sekunder hade hon lämnat skolgården. Jag började springa åt samma håll som hon men när jag kommit från skolgården hade jag ingen anning om var hon var.

Jag började gå hemmåt. Hon kanske var hemma, jag måste fixa det här...

Jag rusade in i mitt rum och tog fram en av mina packlådor. Jga rev ner alla nallar som jag lagt upp på fönsterbrädan och la även ner alla böcker jag hade lagt upp på två av mina hyllor på väggen. Jag rev ner allt i kartongen. Sen tog jag fram mitt godis och mina chips och slängde dem i papperskorgen.

- Gör inte så. hörde jag Jusitn säga. jag vände mig mot fönstret där jag hade en glipa öppen för att vädra. Jag drämde hårt igen fönstret och drog ner persenarena. Jag slängde mig i sängen och torkade tårarna. Justin nu kände jag verkligen ingen anledning att bry mig om något över huvutaget. Det knackade på rutan. Jag suckade och drog upp persenerna.

- Vad vill du? Sa jag ilsket och när jag öppnat fönstert.

- Förlåt... Mumlade han och tittade ner i backen. Jag gillade inte att se honom lidande, han lät ju verkligen ledsen...

- Jag trode serriöst att du var annorlunda. Inte som Chaz och Ryan. Jag hade tydligen fel. Sa jag besviket.

- Jag är inte som Chaz och Ryan. Jag ångrar allt jag sa idag. Jag skulle aldrig säga något för att såra dig. Sa han och tittade mig djupt i ögonen. Hans ögon var vattninga.

- Konstigt för det var det du precis gjorde. Sa jag och gick ifrån fönstret. Jag klarade inte av att se honom. Det var inte värt att gråta över sånna som honom.

Jag hörde en duns från mitt rum. När jag vände mig om för att se vad det var såg jag att Jusitn klätrat upp genom fönstret.

- Gå. Sa jag. Jag kunde inte vara arg nu, det skulle bara sluta i gråt igen. Han lyssnade inte på mig utan gick fram till mig. Kunde han inte bara lyssna på mig? Jag kände hur ögonen vattnades och blinkade flera ggr för att få bort tårarna. Det funkade inte.

- Snälla förlåt. Jag vet inte varför jag sa så, jag känner inte dig och har ingen rätt att säga så om dig. Jag vet inte vad du har gått igenom, det var igår jag lärde mig ditt namn. Jag vet att jag var ett svin,  Förlåt... Sa han. Han hade tårar i ögonen igen. Varför grät han? Han hade ingen anledning att gråta? Chaz och Ryan grät aldrig när de gjorde mig illa? Som om det skulle föresten... Jag nickade bara och tittade honom i ögonen. Efter ett tag gick han ända fram till mig, förut hade han stått ca två meter ifrån.

- Så det är okej? Frågade han. En liten glimt tändes i hans ögon när jag nickade...

---

BLÖ! Hatar att skriva om bråk! De blir aldrig bra...

Men annars vad vill ni ska hända?

Förlåt för att det tog tid med kapitlet, kommentarerna krånglade så såg inte alla och sånt... aja.

6 kommenatrere för nästa! :D