Jag hörde hur hon började spela What are words. Hon spelade så himla fint! Jag hade aldrig hört henne spela under den där veckan där vi var vänner, jag önskar jag gjort det.

- Justin. Hörde jag mamma ropa. Jag gick iväg upp till mamma.

- Tro inte att jag inte vet att det är är Abby från Stratford.

 

- Va!? sa jag. Jag var både skräckslagen och förvånad. Om mamma visste skulle allt bli dubbelt så svårt!

- Justin, jag är inte så efterbliven som du tror. Klart jag känner igen henne. Men ingen av er verkar ju vilja det. Sa hon tonlöst. Jag nickade stumt och stirrade in i mammas ögon.

- Justin, bara försök. Sa mamma. Jag bröt ögonkontakten och stirrade ner i marken. Jag visste vad hon menade. 

- Mamma tro mig. Om jag inte redan har försökt, då vet jag fan inte hur man gör längre. Suckade jag.

- Språket justin! och så får du väl försöka hårdare då. Det skulle vara uppskattat om ni inte hatade varann när Alfredos brorsson kommer hit, du minns väl det? Frågade hon igen. 1: Det var hon som hatade mig. 2: ja, jag minns Alfredos brorsson.  Jag nickade och lotsade in till bussen.

Efter kanske en halvtimme kom en entusiastisk Dan in i bussen följd av Abby, som såg lite obekväm ut.

- Dan det räcker, du behöver inte berätta om mig för varje person vi går förbi. Sa hon. Hon log mot honom men jag kände på mig att hon var både irriterad och generad. Gulligt...

- Men du är ju värsta underbarnet! Sa Dan och gjorde stora gester med händerna runt henne.

- Mozart var ett underbarn! Jag är bara Abby. Sa hon. Det sista mummlade hon lite men inte så att man inte hörde. Jag tyckte att det var synd att hon inte såg sin egna talang, hon hade musiköra och kunde verkligen hantera en gitarr.

- Du är ivarje fall något i stil med den snubben! Sa Dan. Fortfarande lika spidad. Abby suckade och gick längre in i bussen och kröp upp i sin koj.

- Jusitn du skulle ha hört henne! Hon lät helt amazing! Först körde hon What are words men inte i vanlig drag teknik utan i knäppningsteknik. Sen my heart will go on med världens coolaste gitarrsolo, också i knäppningsteknik! sa han. Jag nickade imponerat. Jag hade ju redan hört lite, jag visste att hon var grym. 

- Coolt. Sa jag och sträckte lite på halsne för att få en liten skymt av Abby i kojen. Hon såg ut att läsa en bok. Aww, hon har inte hört talas om intrenet! Tänkte jag för mig själv och log åt min fåniga tanke.

Hon tittade ut genom det minimala fönstret som fanns på varje koj. Då fick jag en ide. Jag gick ut från bussen efter att jag dragit på mig huvan ordentligt. Vi var i mitten av hela röran med bussar men fansen var otroliga på att känna igen mig. Jag log lite när jag tänkte på hur vi fick springa iväg och gömma mig bara för alla skrikande/gråtande tjejer. Jag gick bakom bussen och tog upp lite små sten och kastade på Abbys ruta. Efter tredje kastet öppnade hon fönstert.

- Vad? Fräste hon. Jag ignorerade hennes ilska och log.

- Kom ut! Sa jag glatt. 

- Nej. Sa hon tonlöst.

- Varför inte? Frågade jag. En stor del av mitt hopp om att vi skulle kunna bli vänner igen släcktes.

- Du vet mycket väl om varför. Fräste hon. Jag suckade, jag hade hatat mig själv ganska länge för det jag gjort mot henne. Men mina fans hade liksom stöttat mig genom det utan att de vetat om de själva och jag hade kommit över det. Men klart att jag fortfarande mådde dåligt över det....

- Snälla? Försökte jag. Jag försökte ta fram puppy-eyes som jag alltid använde för att få något jag ville, men det funkade tydligen inte på henne.

- Försök inte med puppy-eyes, jag ser igenom som skit. Speciellt för dig. Fräste hon. Kunde hon vara tydligare? Tjejen hatade mig!

- Snälla, jag vill bara visa att jag inte är sån längre. Och att jag aldrig var sån heller för den delen. Jag visste inte vad jag gjorde, och därför kan jag inte förklarar mig men jag vill visa dig att jag inte är sån. Försökte jag igen. Denna gången gav hon sig och suckade. Hon stängde fönstret och kom ut till mig.

Jag hade fått en ide på vad vi kunde göra och drog med henne några bussar bort.

Jag gick in i ett tält och hämtade en av mina "leksaker".

- Jusitn, jag åker inte på den där med dig. Sa hon och tittade förskräck på motorcyckeln jag tagit fram.

- Ta det lugnt, jag kan hantera den. Jag har åkt massa ggr. Försäkrade jag. Hon tittade osäkert på mig och gick sedan tveksamt fram.

- Vi bits inte, jag lovar. Retades jag. Hon blängde surt på mig och drog åt sig extra hjälmen.

- Hm, kul att veta. Kändes inte så när du kysste mig för två år sen. Mumlade hon och drog på sig hjälmen.

- Kallar du mig dålig kyssare? Frågade jag kaxigt.

- Jag kallar dig inte dålig... Det skulle vara en förolämpning för de som kysser dåligt, du är fruktansvärd. Sa hon och satte sig på plats på motorcykeln.

- Aj. Sa jag och höll handen för hjärtat innan jag gick på mototrcykeln och startade den.

Vi åkte runt halva anläggningen för att inga fans skulle komma efter oss. 

Efter en timme så kom vi till rätt plats. Jag tittade ut över stranden som var full med folk. Jag tyckte jag kunde se Miley där nere. det var hennes födelsedag och ja, det var hennes fest.