- Spela basket? Frågade han. Jag nickade glatt. Basket var något jag gillade väldigt mkt, även om jag var ganska dålig på det. Liam tog fram en boll från sin koj som var på andra sidan väggen och så gick vi ut. Justin sneglade surt på mig när vi gick ut. Jag blängde surt tbx. Ännu en gång var jag delad. Ena halvan ångrade sig för att jag blängt på honom ist för att bara fråga vad hans problem var. Medans andra halvan verkligen inte kunde lita på folk som en gång svikit en så hårt att det förföljt en genom två år och tyckte att han förtjänade det.

Jag sneglade ut genom fönstret. Abby och Liam spelade basket. Ingen av dem verkade så bra, jag hade lätt slått dem. Jag visste ju att jag varit sur mot Abby hela dagen och jag visste att det inte var schysst. Men jag hade världens baksmälla+ så hade jag bara en dålig känsla när det gällde Liam. Jag hade blivit nästan förbannad när han börjat fläta hennes hår. Jag såg ju såklart hur obekväm hon blev av det. Men hade jag gjort något åt det hade det mest bara blivit bråk. Hon fick stå sitt kast att bli vän med den där pedofilen...

2 minuter senare hade Liam börjat bli närgången under även basketen. Han gjorde ett mål och firade genom att ta tag om Abbys midja bakifrån och snurra runt henne i luften. Efter det började de komma in och jag kände i hela mig att jag var grinig.

Under middagen var jag också grinig.

- Så är det när man dricker, man blir bakis. Sa mamma till mig. Jag suckade bara uttråkad som jag var och forsatte äta min mat.

När vi ätit upp gick jag till mitt rum och satte mig vid twitter. Jag var fortfarande sur och ville inte vara ute bland de andra då.

Efter kanske en timme kom någon in i mitt rum. Utan att knacka. Jag tittade surt upp för att säga åt mamma att knacka innan hon kom in. Men det var inte mamma. Det var Abby.

- Hört tallas om knacka? Surade jag.

- Bryr mig verkligen. Sa hon och satte sig på andra sidan sängen. Jag la ner mobilen och tittade på henne.

- Varför är du så sur? Frågade hon.

- Varför bryr du dig? Sa jag. Jag fattade ju att hon blev mist lika arg som jag var om jag skulle fortsätta svara henne så här men det var inget som rörde mig just nu. 

- Du fattar väl att du bevisar att du är samma kille som du var för 2 år sen när du håller på såhär? Right? Svarade hon. Jag gillade inte att hon använde det så mkt mot mig men samtidigt gick det upp för mig att jag verkligen inte bettede mig sår. Jag har drukit förr, men aldrig blivit såhär.

- Jag är inte samma kille som då. Sa jag och satte mig lite bättre.

- Du visar det verkigen jätte bra när du lovar att inte dricka något men dricker så mkt att du är bakis dagen efter. Sen är du sur på mig för att jag skämtade med dig för 5 timmar sen. Sa hon. Jag tittade henne djupti ögonen. Jag förvånades över att jag tyckte att det såg ut som om hon var besviken på mig... Inte arg. Jag suckade. Vad skulle jag säga? När hon la upp det så så fanns det inget att säga. När jag inte svarade mer så suckade hon djupt och gick ut. Hela jag ville bara springa efter henne. Dra tbx henne och berätta varför jag var så sur. Det var bara ett problem. Jag visste det inte själv.

- Justin! Arenan! NU! Ropade Scooter från andra sidan bussen. Jag suckade och reste mig upp. När jag gick förbi Abby fick vi en snabb ögonkontakt. Varför var jag tvungen att bli en sån idiot hela tiden!?

 

Justin tittade sorgset på mig när han gick förbi mig. Jag fick en jobbig känsla i magen. Jag hatade att jag varit så hård mot honom. Men han fick inte behandla mig som han gjort för två år sen. Köra över mig som om jag inte ens fanns där, det fick inte hända igen...

Liam satt som vanligt väldigt nära. Var killen bara allmänt närgången eller ville han mig något?

- Är det något mellan dig och Justin? Frågade Liam plötsligt? Vad skulle jag säga? Jag kanske gillade honom, liksom. Men vi var inte ihop. Han gillade verkligen inte mig, för då hade han inte behandlat mig såhär, men han hade ju kysst mig för två år sen. Men det räknades inte...

- Nej. Sa jag. Killen hade föresten ingen rätt att veta heller. Jag visste inget om honom och hade ingen lust att bli sviken av en kille... Även om han bara skulle bli en av de alla andra...

- Abby. Kom med. Om en timme ska du upp på scen. Flinade Dan. Jag gav honom en mördande blick innan jag reste mig upp och följde med honom. Trotts att jag inte gillade när Liam blev närgången, var han bättre än 10 000 galna tjejer. 

Justin hade en egen logé.Tack och lov skickades jag inte dit. Dan och jag hade övat som galningar på favorit girl men jag kände mig fortfarande nervös över det. VI satte oss och gick igenom låten en gång till.

- Var inte nervös Abby. Du kan den i sömnen. Låtsas att du är hemma och spelar. Log Dan.

- Okej. Sa jag och tog några djupa andetag.

- Föresten vill Crista träffa dig. Log han. Jag nickade och satte ner gitarren. Crista var en av Justin stylister. Jag gick över till hörnet där hon skulle stå och hittade henne ganska snabbt.

- Hej sötis! Ropade hon från ett sminkbord. Jag gick över till henne.

- Var det något? Frågade jag och bet mig lite i läppen.

- Sätt dig gumman. Nu ska vi se till att få fram tjejen i dig. Sa Crista.

- Ehm. Okej... Tack? Sa jag coh satte mig på stolen. Att Crista sa så var inte konstigt. Hon gick aldrig i mjuk-byxor och stora tröjor. Hon älskade kjolar och klänningar och gick nästan altid i en kort kjol eller klänning.

Idag hade hon på sig en klänning, vit upptill blå nertill.

HOn sminkade mig lagom mycket. Så att jag inte skulle sticka ut. Tack och lov. Jag ville bara gå upp på scenen, göra det jag skulle, och gå ner igen. Jag ville inte att någon skulle lägga märke till ett par ögon med för mycket skrikande grön ögonskugga på. Nej, det var mer naturlig-skönhet här. Något jag tvunget skulle föddas utan. 

Mina kläder blev ett par stuprörsjeans, ett vitt linne och en rödrutig skjorta. Jag log när hon ställde en spegel framför mig.

- Du ska ut nu snygging. Log hon. Jag bet mig i läppen gick iväg mit min gitarr. Justin höll på att sjunga sin låt Up.