Kapitel 87: Cry if you want, It don´t gona help

" Pang, ett misstag gjort av trafikens flöde, gjorde snabbt Alfredos öde..." Det var nog den sämsta dikt jag någonsin läst men också den läskigatse. En bild hörde till. Det var taget från en bil, en bil som var i exakt samma possion som den som kört på oss. Det tog inte lång tid att se att det var vår bil som denna bilen siktade på. Det var Oscar som kört på oss, Oscar som dödat Alfredo...

---

Justin: Smilla la sig i sjukhus sängen igen. Jag mådde dåligt över att jag varit så himla sur det första jag gjort förut. Min mobil hade, precis som Smillas, klarat sig genom kraschen.

Jag hade fått tre meddelanden. Ett från Scooter där det stog typ: Det är Smilllas fel. Tjejen för bara olycka med sig. Jag hade spydigt svarat att han kunde dra åt helvete och att jag absolut inte behövde någon som skulle ta skulden för det som en idiot i bilen som kört på oss för. Sen ett från mamma som både ringt, messat och lämnat ca 100 röstmeddelanden. Jag hade ringt henne och sagt att Alfredo inte klarat sig och att de inte fick tag i snubben i bilen som kört på oss. Några från resten i crewet. De skulle komma snart och precis när jag tänkte den tanken kom mamma in genom dörren till Smillas sjukhusrum. 

- Hur är det? Sa mamma med en sån där hjärtlig mamma-röst. Smilla satte sig upp i sängen och vinglade till lite så jag satte mig bredvid henne så hon hade någon att luta sig mot. 

- Okej. Sa vi både i en nedstämd kör. Hon satte sig på ena sidan av Smilla och kramade oss båda så gott hon kunde.

- Vi pratar om det senare. Sa Mamma. Och torkade en tår som förskiktigt rullade ner för Smillas kind.

- Om vi inte snackar om det nu, p.g.a. mig så är jag okej. Sa hon och tittade på mamma.

- Ni behövde båda vila. Jag fixar det med resten av teamet. Ni två kan vara här inne. Sa hon. Hon gick ut ur rummet och tog emot de kommamde människorna utanför.

Smilla lutade sig trött mot mig.

- Snacka om helvete. Sa hon och suckade. Jag lutade mitt huvud mot hennes och suckade med henne.

- Det löser sig. Sa jag och höll inne tårarna. Så kom jag på en sak.

- Smilla? Sa jag mjukt men oron sprack igenom rösten.

- mm. Sa hon trött.

- Du måste lova en sak.

- Vad? Sa Smilla. Hon tittade upp på henne. Hennes ögon var blanka men hur hårt detta än var för henne, hur jobbigt hennes liv än varit innan detta, så har hon inte gett upp?

- Hur svårt det än kommer bli, lova att aldrig lämna mig. Jag älskar dig och vill inte att du sticker för att du tror att det är ditt fel. Det är aldrig ditt fel och du sårar mig mest när du inte är med mig. Sa jag. Jag höll in snyftingar och tårar.

- Jag lovar. sa hon och sträckte på sig så hon kunde kyssa mig på kinden. 

En sjuksyster klampade in i rummet och bad mig ögonblickligen att lämna rummet då Smilla behövde vila. Smilla muttrade något med " Jävla kärring" när jag reste mig upp och gick ut ur rummet. 

I väntrummet utanför så väntade hela crewet på mig. För att inte tala om hela Alfredos familj som var utom sig i tårar. Varför tittade jag mig inte omkring? Varför kunde jag bara inte stannat? Varför Alfredo?

Alfredos fru var otröstelig och fick ledas bort av några sjuksköterskor som ansåg henne förvärra situationen för andra anhöriga. Varför kan de inte bara chilla med såna där ord och säga åt henne att hålla käften för det inte blir bättre av att hon skriker som en tre åring?

Jag kände mig fett elak när jag sagt det. jag hade faktiskt dödat hennes man...

Mamma la märke till mig och kom upp till mig och kramade om mig.

- Det blir bra älsking. Sa hon mjukt. Jag drog mig ur hennes grep och gick in på närmaste toalett. Jag skvätte vatten i ansiktet och tittademig själv i spegeln innan jag såg den lilla glasbiten på golvet. Jag plockade upp den. Studerade den lite avvaktande innan jag drog upp äramarna och skärde mig precis i armväcket...

---

Tycker ni att det är för korta/långa kapitel?

       Vad ska hända nu?

                 Tack för den grymma iden om vad som skulle hända i detta kapitelet " anonym"

                          KOMMENTERA!

oh my gaaaad :o bieber goes depressed?
SJUKT BRAAA, annars är det ju bara tjejerna som skär sej och håller på! hur kommer hans mamma reagera på det här? och smilla? :0
MER IDAG SNÄLLAAAAA!

haha du använde min idé juu :D den kanske inte var så dålig trots allt ;) TACK i alla fall, för att du använde den :D
Jag heter moa förresten, men glömmer alltid att skriva de när ja kommenterar..
Du är fri att kontakta mej om du någonsin behöver hjälp med några idéer, om du vill haha!
Jag finns på fäjjan: Moa Backeby eller bdb: backeby
DIN NOVELL ÄGER FEEEETTTT ♥

whaaaaat? haha det där sista kom ju minst sagt som en chock!
nu blev det ju riktigt spännande :o MER¡!¡!