- Du dödar mig! Suckade han och la en arm om mina axlar.

- Något åt det hållet hade man väl hoppats på. Log jag och lutade mig mot honom. Då ringde min mobil igen. Jag var beredd att lägga på om det var Joe. Men det var mamma...

---

Smilla: Jag drog in ett djupt andetag innan jag klickade på svara.

- Hallå?

- Du får inte tro att du kan smita iväg till sin kille och att ni ska kontakta Jackob.

- Mamma. 1: Han heter Justin. 2: Du tog honom ifrån mig. Och om det är någon som kommer kontakta honom är det du, det vet jag. Om några timmar kommer du gråta och ändra dig. Mamma, du är nog sjuk, för man lämnar inte bort sitt barn och säger till sitt andra barn att det var hennes fel. Så dra åt helvete!

- Inte den tonen unga dam!

- Jag är snart 18. Jag behöver inte dig längre. Sa jag och klickade henne. När jag stängde av så kom bakgrunsbilden upp. Det var jag, Justin och Jackob som stog tsm och log. Jag hade Jake på armen och Justin hade en arm kring min axel. Jag mindes när vi tagot det kortet. Tårarna började rinna ner för kinderna. Jag kände en hand under min haka som lyfte upp den. Jag mötte Justins mjuka blick. Han torkade inte bort tårarna.

- Det är okej att gråta. Sa hon och la en slinga hår bakom örat. Jag hade satt mig upp när jag svarat mamma. Nu lutade jag mig tillbacka mot honom.

(Lyssna medans ni läser)

- Det är okej att gråta. Sa jag. Hon lutade sig mot mig och borrade in ansiktet i min halsgrop. Jag tittade ner på henne. Hon hade armarna kring min hals och grät tyst. Hon brukade inte gråta och när hon grät var det bara vackra tårar som sakta lämnade henens ögon. Jag la armarna om henne och drog upp henne i mitt knä.

- Förlåt, jag vill inte gråta. Men jag saknar honom. Sa hon och tittade upp på mig. Hennes ögon var röda av gråt och kinderna blöta.

- Alla behöver gråta. När man bara gråter när det händer så här sorgliga saker, då har du många lager kvar i dig att gråta ut. Sa jag. Jag fattade knappt att jag sa det där, jag kunde knappt förstå det själv. Men det var något med henne som fick mig säga saker som jag inte förstod själv. Hon nickade och började torka tårarna med översidan av handen.

- Vi äter något. Sa jag och gick upp, utan att släppa ner henne från min famn.

- Du kan släppa ner mig. Sa hon. Hon log lite smått. Såna där jobbiga leenden som var riktiga men som såg falska ut för att man precis gråtit. Jag log tbx och skakade på huvudet.

- Nejdå. sa jag och satte upp henne på diskbänken medans jag började göra makaroner och köttbullar. Medans jag gjorde makaroner såg jag att en enda ensam liten tår rann ner för hennes kind medans hon höll på att steka köttbullarna. Jag gick fram till henne och pussade henne på pannan. Hon tittade upp och jag torkade bort en tår med tummen. Hon sträckte på sig och kysste mig. Jag lutade mig lite neråt så hon inte behövde sträcka sönder ryggen. Hennes tunga började leta sig in i min mun och kyssen gick till strul. Hon la armarna om min hals och jag kilade in händerna under hennes rumpa. Hon lindade benen kring min midja och jag lyfte upp henne. När vi mjukt stötte i kylen började hon små skratta och strulet avslutades.

- Om Pattie såg oss nu asså. Flinade hon och jag skrattade åt hennes min.

- För sent. Sa någon bakom oss. Vi hoppade till båda två och Smilla släppte taget om mina axlar och drog sig ner. Mamma stog i dörrkarmen och stort flinade åt oss. Smilla skämdes lite men rodnade inte. Man såg på henne när hon typ rodnade inombrods för då drog hon alltid ihop benen på ett onaturligt sätt.

- Haha! Här kommer man för att göra kvällsmat och får se en del andra saker. Skrattade Mamma. Jag gav henne en bedjande blick. En sån där typisk som man nästan alltid ger till en förälder när det kommer in under fel stund. Alltså typ hela tiden! Hon log retandes mot mig och öppnade kylen och tog ut fil och flingor. Sen gick hon iväg mot vardagsrummet. Jag hörde hur Tv:n slogs på och tittade vart Smilla tagit vägen medans jag och mamma pratat i blickar. Jag vände mig om och såg henne stå vid köttbullarna och röra om i dem. Jag gick upp bakifrån och kramade henne.

- Där skämdes du lite va? Viskade jag i hennes öra. Hon vände sig om och tittad ein i mina ögon.

- Du skulle bara veta. Log hon och kysste mig på kinden. Sen vände hon sig snabbt om och började röra i köttbullarna igen. Hennes hår snärtade till mig kind. Jag blåste ut lite luft ur lungorna för att få bort de sista hårstråna ur mitt ansikte.

- Bara en kind-puss? Frågade jag och vände henne. Hon bet sig lite i läppen, retbet liksom.

- Japp. Log hon. Och vände sig om på samma sätt igen. Hon retades med mig, jag skulle hämnas någon dag för det. Hennes mobil ringde och jag fiskade snabbt ur det ur fickan. Jag tryckte på svara och tänkte inte på att se vem det var.

- Hallå? Sa jag.

- Jag har beslutat att Socialen får hämta dig också. De kommer hit klockan tio i morgon och då är du här!...

---

Socialen? Och hon är ju inte 18 än!? Vad kommer hända?

3 kommentarer för nästa!:)