Kapitel 74: Justin, why am I here?
Efter två veckor hade jag inte gjort annat än att sova. Jag sov mig igenom dagarna.
Justin: Jag hade ringt varje dag i två veckor till hemmet de höll Smilla inlåst på. Tidningarna hade bombat runt med artiklar om Smilla. Varje artikel var ett hugg i hjärtat. Till slut lät de mig komma och hälsa på.
________________________________________________________________________________
Justin: Jag klev in i det lilla rummet som Smilla var i. Hon låg och halv sov i sängen. Hon var vänd mot dörren så jag fattade inte varför hon inte gjorde något. Hade hon inte saknat mig? Jag gick fram till sängen och skakade hennes axel.
- Smilla? Sa jag. Ingen reaktion. Jag tittade frågande på en av de ansvariga.
- Hon har varit så här de närmaste två veckorna. Sa han lugnt och fortsatte studera oss.
- Och ni sa inget?
- Vi höll hennes mamma underrättad om det hela tiden. Sa han.
- mhm. mummlade jag och strök henne överaxeln. Hon såg på mig men ögonen var livlösa. Jag borrade mjukt in blicken i hennes ögon men hon kollade fortfarande på mig med samma livlöshet. Jag såg på henne att hon var mager. Fick hon ingen mat?
- Vill du bli underrättad om vad som händer följande dagar och så så kan du hänga med till kontoret. Där kan du skriva in ditt nr. Så håller vi dig underrättad. Jag nickade och följde honom till kontoret. Han brydde sig inte om att stänga dörren helt utan satte den på glänt. Mina händer darrade när jag tog pennan och skrev in mitt nr. Jag tittade upp på honom och såg en TV. Det var en övervakningskamera-TV. Den visade en bild på Smillas rum. Jag tittade upp på TV:n när någon kom nästan haltandes in i hennes rum.
- Vem är det? Frågade jag ock pekade upp mot TV:n. Ledarn vönde sig om och såg upp mot TV:n.
- Helvete! Skrek han och sprang ut ur kontoret. Jga följde snabbt efter honom och vi rusade in i Smillas rum. När jag såg killen som haltat in i hennes rum i verkligheten såg jag att han var riktigt läskig! Ögonen satt lite på olika nivåer av ansiktet och han dreglade smått. Det syntes att han var groft handikappad och någon slags psykopat.
- Vad fan ska vi göra? Viskade jag till ledaren. Då tog psykot en vas och drog till den i Smillas huvud. Ögonen blev svarta för mig. Jga gick fram till psykot och puttade undan honom.
- Vad fan håller du på med!? Skrek ledaren men jag brydde mig inte. Jag satte mig vid Smilla och skakade hennes axel för att åtminstonde få en livlös blick av henne. Men hennes ögon fortsatte med att vara stängda.
- Smilla? Sa jag ganska högt och ruskade henne lite hårdare. Då fick jag äntligen en blick av henne.
- Smilla? Sa jag mjukt och drog bort lite blod som var på väg ner mot hennes öga. Hon tittade sig oförstående omkring.
- Justin? Varför är jag här? Sa hon. Jag fattade först inget men sen så släppte det lite. Jag drog upp mobilen och ringde ambulansen. De kom efter ca fem minuter och hämtade henne. Jga körde efter dem. Jag fick inte hänga med in där ambulanser och sånt åkte in så jag fick gå in till entren och fråga efter henne.
- Smilla Fors? Sa jag. Tanten i resptionen klickade in hennes namn på datan, jag la märe till att hon hade extremt långa naglar, inte snyggt långa, bara långa.
- Andra våningen rum 212. Sa hon. Jag nickade och började gå mot hissen. Jag klickade på knappen och den plingade till. Jag åkte upp till Smilla och knackade försiktigt på dörren.
- Kom in. Hörde jag en mans röst säga. Jag öppnade dörren och klev in. Smilla log mot mig och en doktor kom fram till mig.
- Mr: Bieber? Frågade han. Jag nickade och drog bilcken från Smilla.
- En hjärnskakning och en minnesförlust. Sa han och nickade mot Smilla. Det ryckte till i mig, minnesförlust. Jag hann inte fråga mer för han gick ut från rummet. Jga gick fram till henen och satte mig på sängkanten.
- Vad jag senaste minns? Att du skjutsade mig till skolan och att jag... ramlade och fick kaffe över mig. Log Smilla. Jag skulle precis le och säga något i stilen med " Okej, men tur att du minns mig, baby" Men så sa hon dagarna innan vi blev ihop igen.
- Så vänner? Sa jag en anning besviket. Hon tittade på mig och gav mig en kram från sidan.
- Bästisar! Skämtade hon. Jag besvarade kramen. Ett styng av smärta drog till i hjärtat, hon hade glömt allt!
3 kommentarer till nästa!:)
Kommentarer
Postat av: lina
mer
Postat av: moa
meeer!
Postat av: Anonym
hon kommer få tillbaka minnet va? snälla säg ja! haha jag tycker ju synd om henne, satt här med tårarna forsande ner för kinderna när jag läste!
din novell äger :) meer ♥
Postat av: Miranda
Hon måste få minnet tillbaka!<3
Postat av: Emelie
Bra! <3
Trackback