Kapitel 75: I gona wait on you

- Så vänner? Sa jag en anning besviket. Hon tittade på mig och gav mig en kram från sidan.

- Bästisar! Skämtade hon. Jag besvarade kramen. Ett styng av smärta drog till i hjärtat, hon hade glömt allt!

____________________________________________________________________________

Justin: Smillas mamma hade kommit till sjukhuset och storgråtit. Jag gillade henne inte! Hon hade sårat Smilla genom att skicka iväg Jake, sedan hade hon glömt bort det. Nu skulle någon behöva berätta det för henne igen. Hennes mamma hade tagit hem henne.

- Mamma, kan sova hon Justin i natt? Frågade Smilla.

- Visst gumman.

- Funkar det Justin?

- Sure. Log jag. Smilla log tbx mot mig. Smillas mamma åkte hem och vi hem till mig. Smilla satt tyst hela bilresan hem.

- Varför är du så tyst? Frågade jag och kollade oroligt på henne. Hon tittade trött på mig.

- Jag minns saker, fats liksom i en dimma, men inget hänger ihop. Små snuttar liksom. Suckade hon. Jag körde upp på uppfarten till mitt hus och gick ut ur bilen. Smilla gick också ut men det syntes att hon tänkte mer på minnen än på vad hon gjorde.

- Smilla! Ropade jag åt henen när hon var påväg in i en av mammas blomlådor ist för in i huset.

- Oj! Sa hon och följde mig upp.

I gästrummet slängde hon sig i sängen och kollade upp i taket. Jag la mig bredvid henne, hennes ögon var fastspända på en ända fläck men hon var liksom inte närvarande.

- Vad tänker du på? Frågade jag.

- Försöker pussla ihop alla dimmor. Sa hon utan att titta på mig. Jag kunde inte slita bilcken ifrån henne. Hennes nästan äckliga hår efter två veckor utan dusch.

- Du, inget illa menat. I love u, men du behöver duscha. Sa jag. Hon tittade på mig och log.

- A, du har rätt. Sa hon och gick in till badrummet. Jag gick in till mig så länge eftersom jag fattade att hon inte ville ha mig där när hon bytte om. Jag satte mig med gitarren och funderade vad jag skulle spela. Jag hade trist men ingen lust att sitta vid datan. Till slut kompade jag bara runt lite, orkade inte mer än så.

Jag la av när det knackad epå dörren. Det var Smilla i pyamas och blött hår.

- Tja. Log jag. Hon satte sig bredvid mig och lutade sig sedan tbx mot sänggaveln som jag hade vid mina fötter.

- Vad gör du? Frågade hon till slut.

- Inget.

- Men du, Joe ringde precis. Ska bara iväg och träffa honom lite. Kommer hem innan 12. Sa hon och reste sig snabbt från sängen. Jag hann inte säga något innan hon stängt dörren. Efter tio minuter hörde jag hur det slog nere i ytterdörren. Jag suckade och fortsatte kompa.

Klockan var 1 på natten och Smilla hade fortfarande inte kommit hem. Oron växte i magen för varje sekund. Jag satt nere i vardagsrummet och väntade på att det skulle slå i ytterdörren. Inget. Inget. Klockan 2. Inget. KLockan 3 slog det i ytterdörren. Jag rusade ut i hallen för att se Smilla stå i genomblöta kläder och skaka. Hon hade en stor fläskläpp och mer hann jag inte se innan hon snabbt vände sig om och drog av sig skorna.

- Vad har hänt? Frågade jag.  Hon tittade mig i ögonen. Sen slöt hon ögonen hårt och lutade sig mot mig. Jag drog in henne i en kram och hon kramade mig tbx. När hon skulle dra av sig jackan kved hon plötsligt till.

- Vänta, jag hjälper...

- Nej! Det är okej! Avbröt hon mig snabbt och sprang upp för trappan. Tjejer var svåra, jag talade av erfarenhet. Men Smilla var svårast. Jga gick upp till gästrummet.

- Kan jag komma in?  Frågade jag.

- Mm. Hörde jag. Jag gick in och kollade ner i sängen där Smilla låg långt ner krupen under täcket. Jag la mig bredvid henne.

- Vad hände?

- Jag gjorde slut. Sa hon och blundade när hon sa det.

- Och han?

- Jag vill dö! Sa hon och kröp in i min famn. Jag drog armarna om henne och lät den smala kroppen tryckas thigt mot min. Min tröja blev våt av hennes tårar, det krossade hela mig när hon grät.

- Vill du inte alls. Sa jag och pussade henne på hjässan. torkade tårarna och tittade upp på mig.

- Tack. Sa hon mjukt.

- För vad?

- För att du orkar vara min vän. Sa hon och lutade sig mot mig igen. Inte direkt vad jag hade hoppats på att hon skulle säga men det gick väl åt rätt håll ivarje fall. Jag gick till slut in till mitt rum. Men efter bara någon halvtimme knackade det på dörren.

- A? Sa jag.

- För jag sova hos dig inatt? Frågade Smilla. Jag log och nickade. Hon kröp försiktigt ner bredvid mig i sängen.

- Sluta le. Sa hon. Men jag hörde att hon log hon med.

- Hur vet du att jag ler? Retades jag.

- Jag känner dig lite väl bra. Suckade hon och drog upp armen och skoj slappade mig. Jag drog snabbt tag i hennes arm.

- Smilla? Sa jag när jag såg hur hennes arm var uppskuren. Först var det ett stort streck draget över hela armen sen två streck över det stora strecket. Hon drog hårt tbx armen och gömde den under täcket.

- Joe... Mummlade hon och la huvudet till rätta på kudden. Jag suckade, Joe? Hur kunde han göra så mot henne!? Hon var ju liksom som jordens ängel? Medans hon sov drog jag fram armen och tittade ordentligt på den. Lite längre upp, precis i rmveket kunde jag se ett brännmärke. Från vad kunde jag inte se, men det var ett brännmärke. Jag kunde inte sova den natten.

Nästa dag

Smilla: Jag vaknade runt 10 på morgonen. Under natten hade jag fått ett minne tbx. Det var minnet där mamma skickat iväg Jake. Men jag orkadeinte gråta, orkadeinte vara svag. Jag vände på mig och mötte Justins blick.

- Morgon. Log han. Jag log mot honom och drog mig ur sängen. Jag rättade till pyamasen och gick mot dörren.

- Ska vi käka frukost? Hörde jag Jusitn från sängen.

- Sure. Log jag och började gå ner mot köket. Jusitn kom upp efter mig och så gjorde vi frukost. Det blev bara fil och så men ändå gott, jag var vrålhungrig. Jusitn satte sig mittemot mig och slet inte blicken från mina ärr på armen. Det gjorde ont bara av att han tittade på dem.

- Vem gjorde dem? Frågad ehna till slut.

- Joe. Sa jag och borrade in blicken i Justins ögon. Han suckade och tittade ner i filen igen.

Efter frukost kom vi på att vi skulle kola film.

- Vad vill du se då? Frågade Justin borta vid filmhyllan.

- Bara inget jävla kärleksdravel.  Orkar inte med sån skit. Justin kom snabbt fram till mig och tittad emig djupt i ögonen.

- Va? Frågade han förrvirat.

- Justin, kär är något man bestämer sig för att vara. Det finns inget som heter kärlek vid första ögonkastet. Ivarje fall inte för mig... Sa jag och gick runt honom med popcorn bruken i handen.  Justin drog tag i min arm så jag snurrade runt och mötte hans blick.

- Så kär är något man bestämer sig att vara? Inget bara råkar stöta på. Sa han med nästan gråt i rösten.

- Yepp. Sa jag och vände om mot soffan igen. Jag damp ner och satte mig bekvämt. Justin kom upp efter mig och satte sig bredvid mig. Han hade valt en skräckfilm.

Efter filmen kollade jag klockan. Den var 2. Jag suckade, jag orkade inte med de långa dagarna. Saknade tiden då jag fick sova mig igenom dagarna.

- Vad tänker du på? Frågade Justin. Han kollade studerande på mig.

- Hur jobbigt livet är. Hur lätt det var att bara sova igenom allt. Sa jag. Justin var min ända sanna vän, jag ville inte ljuga för honom. Han hoppade närmare mig och kramade mig från sidan.

- Är det så jobbigt? Frågade han i kramen.

- Mm. Sa jag och besvarade kramen.

- Gå och sov lite, om du vill alltså. Men jag måste jobba på en sak. Sa Justin. Jag nickade och gick iväg till gästrummet. Jag kröp ner under täcket och slöt ögonen. Precis innan jag somnade fick jag ett mess i mobilen. Jag kollade det. Tro inte att du kan gömma dig hos mr: Biever. Nån gång kommer du ut, och då väntar jag här.

---

Hoppas ni gillar de lite längre kapitlena.

Berätta vad ni tycker, själv har jag 1000 ideer på lager:)

Kommentera!!!!!!!!!!!!!

älskar att kapitlen är längre :D

och jag älskar varje ord du skriver! din novell är utan att överdriva BÄST ♥

meeer!

haha jag satt och läste samtidigt som jag åt frukost och jag var så inne i att läsa så jag råkade hälla mjölk över hela mobilen(jag läste via mobilen alltså)istället för att dricka den XD

men as bra kapitel, meeer :D<3

jätte bra hoppas bara hon mina att dom och allt blir bra <3

det här är nästan för bra!!!!