bilen tvärnitade och gjorde en konstig sväng innan den kraschade in i en lyktstolpe. Men jag stod helt stilla vid sidan av vägen och tittade på hur allt bara blivit en katastrof. Någon skrek mitt namn, människor samlades runt omkring platsen och människor började dra bort mig. Då vaknade jag till. Allt gick in och jag rusade ut på vägen. Var hade Abby landat? Jag försökte hitta henne men hela tiden drog folk i mina armar för att få iväg mig från platsen. Det gjorde mig ursinnig. Jag kastade mig iväg från dem och sprang mot en grupp av människor som samlats. Man jag hann inte fram innan jag kände en stor och välbekant han på min arm. Jag vände mig om och såg Kenny i ögonen. Vad gjorde han här?

- Kenny? Sa jag oförstående. Kenny nickade sorgset och nickade bort mot bilen. Jag blickade bort mot bilen och tittade på förarplatsen. Där satt Liam i ren chock och rörde inte en muskel. Nej. Nej! Det fick inte vara så! Liam fick inte ha kört bilen! Bilen som skadat Abby. Så fort jag tänkte hennes namn kom jag ihåg. Jag var inte här för att umgås med Kenny. Jag behövde hitta Abby. Jag ryckte mig iväg från Kenny men han tog snart ett till hårt tag om min arm. Smärta ilade genom armen. Jag vände mig om och slog iväg hans hand.

- Stick! Fräste jag och började springa igen. Men snart hade jag två armar runt min arm som drog iväg mig. Jag stretade emot och gjorde mitt bästa för att komma iväg från honom men han släppte inte.

- Säpp! Skrek. Paniken började stiga inom mig. Det kändes som som om allt fler människor samlades på platsen och utrymet runt oss blev mindre. Jag behövde blunda för att inte falla ihop i ren panik. Min kualstrofobi började krypa runt i min hjärna och fick mina ögon att tåras.

- Justin du måste bort härifrån. Du är i chock och kommer falla ihop om vi inte får iväg dig. Sa Kenny bestämt och fortsatte dra i mig. Jag orkade inte längre ta emot utan lät honom leda mig. Han lät mig sätta på på något. När jag öppnade ögonen igen såg jag att det var en bil. Inte vilken bil som helst. Bilen. Jag kastade mig ur och kände hur jag föll ihop framför och vände mig om som om bilen skulle kasta sig efter mig. Sen hasade jag mig iväg från den. Aldrig att jag skulle sätta så mycket som en fot i den bilen. 

- Justin. Det var mammas röst. Jag vände mitt huvud och mötte mammas ögon. Hon satte isg lugnt ner bredvid mig och tvingade mig att se henne i ögonen.

- Justin, du är i chock. Du måste koncentera dig. Sa hon och la en mjuk hand på min axel. Jag kände hur tårarna trängde fram och tvingade mig att titta ner i marken.

- Var är Abby? Frågade jag. Min röst var tjock och den lät så konstig.

- Sjukhuset. Men du måste lugna ner dig om vi ska åka dit. Sa hon.  

 

En halvtimme efter satt vi i det vita väntrummet. Smärtan och saknaden efter Abby grävde runt i magen på mig. Jag visste inte hur det var med henne. Om hon var skadad eller ens om hon levde. Det hade varit en hård smäll. Det var det ända jag mindes. Liam snackade inte och det hade visats sig att Scooter, Kenny, Liam och mamma skulle äta på en resturang den här kvällen och åkt iväg. Jag kunde knappt fatta vad som hänt men jag försökte verkligen att inte gråta. Jag höll inne allt.

- Liam, hur är det? Frågade mama som satt bredvid honom. Han stirrade bara in i väggen och hade inte sagt något. Plötsligt bröt han ut i gråt,

- Jag fattar bara inte att jag gjort det. Det är mitt fel och den tanken dödar mig. Smärtan, den är med mig hela tiden!