Efter yttligare några timmar fick vi svar om Abby klarat sig. När en läkare ropade efter anhöriga till henne kände jag mig gråtfärdig. Men jag ville inte gråta när vi kom in till henne.Jag ville hålla hennes hand, kyssa hennes kind och berätta att allt skulle bli bra och att det inte var något farligt. Hur troligt skulle det vara om man hade tårar i ögonen?

Läkaren tog oss från väntrummet iväg lite längre ner i korridoren.

- Abrils anhöriga? Frågade han igen. Jag nickade och svalde tårarna. Nu när jag stod här, kände jag det. Nu stod jag på en linje. Läkaren visste om hon var död eller levande. Om hon levde, skullejag kunna springa in till henne, krama henne och säga att allt skulle bli bra. Och... Att jag älskade henne. För det var så jag kände. Jag älskade Abby. Eller så sa han att hon var död. Då skulle jag snubbla över kanten och hamna där ingen ville vara. Deprition och sorg. Bara tanken fick mig att vilja falla ihop. Läkaren öppnade munnen för att börja tala. Nu gällde det, nu eller aldrig.....

---