- Bieber, är inte det där Abby? Frågade han. Jag tittade åt det håll han pekat. Jag såg inte ordentligt men jag kunde inte klara av mer väntan. Jag sprang fram till brandmanen som höll i den möjlige Abby. Jag ställde mig nära, men det var inte Abby...

Plötsligt.... Nej var det sant? Det var det! Det var Abby! Hon var medvetslös i en brandmans famn. Han bar bort henne till en ambulans. Jag kastade mig in i den och tittade på henne. Hon såg helt borta och nätan död ut...

Jag slog förskiktigt upp ögonen. Lungorna kändes tunga och stela, det kändes som att ha astm, fast värre.

Jag kände mig varm men ändå kall i hela kroppen. Det gjorde ont att bara röra mig. Jag lät blicken glida över rummet. Matt vitt på alla väggar utom en vägg där det var piss-gult. Jag förstod ganska snabbt att jag var på ett sjukhus. Alla slangar som var kopplade til min kropp var en ganska bra ledtråd. Ingen var i rummet. Jag suckade och fortsatte titta runt innan jag snabbt tröttnade på det. piss-gula gardiner och fula mossgröna stolar och vinröda linjer inmönstrat i det gröna. Jag fick vänta ett ganska bra tag innan någon kom in.

- Nej men oj. Har du vaknat. Det var bra nyheter. Log en man i ca 30-årsåldern. Han såg allmänt snäll ut och inte alls lika stel som andra doktorer jag träffat på. jag förskte öppna munnen för att fråga om skador, när jag fick komma här ifrån och... Eller jo. Om någon annan hade skadats under branden. Egentligen så menade jag mest Justin men erkände det inte för mig själv. ALDRIG!

Men jag fick inte ut ett ljud.

- Kan du inte prata? Frågade han. Han såg inte orolig ut utan såg bara ut att typ undra. Jag svarade genom att skaka på huvudet.

- Det är ingen fara. Du borde återfå rösten inom några dagar. Jag nickade trött. Inget svar på mina frågor alltså...

- Jag har ågra här ute, om du känner att du orkar. Sa han och pekade bakom sig mot dörren. Jag nickade ivrigt men borde inte gjort det. Det sved snabbt till i nacken och fick mig att kvickt lägga huvudet bak mot kudden.

- Inga sådana rörelser. Du måste villa. Du fck i dig en hel del rök så du måste vila den kommande veckan. Jag suckade djupt och skönk ner i sängen. Han flinade lite medans han gick ut.

- Ni kan komma in nu. Sa doktorn och ställde sig framför oss. Jag skulle precis kasta mig in genom dörren när han började en ny mening.

- Men hennes stämband är uttorkade så hon kan inte prata. Hon måste vila i några dagar. Alla nickade och han lät oss gå in. Innan jag ens hann komma åt handtaget tog någon tag om min axel. SERRIÖST!?

- Justin, du hörde. Ta det lugnt. Sa mamma med sträng ton. Jag suckade och nickade. Jag ville bara få komma in och se henne.

Det slutade med att mamma öppnade dörren. Jag hade fortfarande  lite svårt att fatta att de liksom fattat att jag skulle kasta mig in i hennes rum. Var det så tydligt att jag typ... gillade henne?

Jag klev in i rumet och såg Abby ligga i sängen slängar och nålar lertryckta i huden.

- Hej. Log mamma. Abby log ett varmt leende som svar.

- Hur är det? Frågade Dan. Som svar räckte hon upp tummen. Jag flinade lite åt att hon kunde vara så glad trotts allt som precis hänt henne.

- Vad hädne egentligen? Frågade jag. Hon tittade på mig med en blick som var glad men ändå sa "är-du-dum-ellé?

- Å, juste. Sa jag och kände hur rodnaden spred sig på kinderna. Alla utom jag började skratta som hade fullt upp med att få ner rodnaden. Abby skrattade också, men avslutade det med en liten hostning. 

- Är du säker på att du är okej? Frågade jag ororligt. Abby titade  varmt på mig och nickade. HOn sträckte sig efter vattnet och klunkade i sig ganska mkt.

- Är det bara jag som är vrålhungrig? Frågade Dan. Alla utom jag och Abby stämde in. Dan, mamma och Scooter rörde sig ut från rummet. Dan var sist och blinkade lite med ögat mot mig innan de gick ut. Nu var jag och Abby ensama i rummet. Nu kanske var den perfekta stunden att berätta, eller kanske inte...

Jag gick fram till stolen bredvid hennes säng och flyttade den närmare.

- Snygg inredning du fått, verkligen förstaklassig. LOg jag och tittade runt i det hemska rummet. Hon små skrattade och nickade.

- Förlåt för att jag inte tog med dig av scenen, jag såg dig inte. Det gick så fort. Sa jag och tittade ner på mina fötter. Jag hörde hur Abby rörde sig lite i sängen. 20 skunder senare hade hon sträckte fram sin mobil där hon skrivit in ett svar. " Det var inte ditt fel. Jag kastade mig åt fel sida innan du ens hann ställa dig upp:)" . Jag log och tittade upp på henne. 

- Jag måste berätta en sak...