Jag har slutat. Jag vill inte längre, det har jag sagt till dig. Lämna mig ifred!

 

Så du tror att du bara kan sluta? Så fort du kommer hem är det mig du hamnar hos!

 

Det sista meddelandet var skickat för bara några minuter sen. Jag slog snabbt ihop datan och gömde ansiktet i kudden.

Hur kunde jag vara kär i en sån? En sån hora?

 

 

Jag vankade av och an inne i mitt rum tills Selena kom in och ett litet flin spreds på hennes läppar.

- Så du läste trotts allt? Sa hon och satte sig lugnt på sängen.

- Varför ler du för!? Sa jag ilsket. Vi pratade i viskningston så att Abby inte skulle höra oss. 

- För att nu inser du ju vilken hora hon är och att hon aldrig kommer bli något annat. Justin, släng bara av henne. Hon är en ho...

- Men lägg av Selena! Jag fattar att du säkert tycker det är jätte kul att någon annan än du har haft problem när det gäller sex men lägg av! Avbröt jag. Hade jag sagt det där till Abby hade jag genast satt handen för munnen men jag blev så sjukt arg när hon så såna saker om min Abby. Jag hade aldrig väntat mig något sånt här av henne men allt var ju mitt fel! Jag var helt säker på att det var mitt fel på något sätt. 

- Vad fan menar du med det? Sa Selena argt och ställde sig upp så vi stod ansikte mot ansikte. Henens ögon kokade av ilska och hon såg inte ut att tveka på att slå till mig inom kort.

- Jag menar att Jag inte var den ända som förlorade oskulden den där kvällen på Rihannas födelsedag. Fräste jag åt henne. Först såg hon chockad ut över att jag tog upp det men sedan såg jag bara hån i hennes ögon.

- Ja juste, Mr. Präktig höll sig ju till oskulderna ett ganska bra tag. Snäste hon tbx. Jag blev inte ett dugg förvånad över att hon sa så. Det var ganska självklart att hon skulle ta upp just det.

- Bara för att jag en gång vart oskuld betyder det inte att jag behöver skämmas över det. Till skillnad från dig som förlorade den bakom gympasalen när du var 10. Sa jag. Allt jag sa hade hon inte berättat till mig i förtroende. Det var vad hon hasplat ur sig för 5 personer runt ett bord på en fest en gång. Alla hade varit riktigt fulla men jag mindes varje ord... Jag hade varit så kär i henne då. 

- Vaddå? Vill du gå och bli ihop med horan som säkert förlorade oskulden precis efter att hon lämnat mammas mage eller? Fräste hon igen. Jag kände bara för att örfila henne just då. Selena hade ingen rätt att prata så om Abby. Om min Abby. Ja, jag såg Abby som min, även om hon verkade vara mer delad än vad jag trott.

- Håll käften! Skrek jag åt henne! Nu brydde jag mig inte om vem som hörde, det spelade mig ingen roll längre.

- Det fanns en gång en tid när du aldrig skulle sagt så till mig. Sa hon. Selena höjde nästan aldrg rösten, hon tyckte att det skadade henne stämband.

- Aa, det fanns en tid när du bettede dig som en människa också. Fräste jag. Hon knep tjurigt ihop munnen till ett streck innan hon med bestämda steg lämnade rummet. 

 

Jag satte mig tungt i sängen och lutade trött huvudet mot väggen. Detta var mitt och Selenas strösta gräl. Jag hatade att bråka med folk. Men jag kunde inte låta henne komma undan med att prata så om Abby. Jag drog handen genom håret och slöt ögonen. Jag var trött. hemskt trött...

När jag slog upp ögonen såg jag in rätt in i Abbys ögon. Genast fick jag mer energi och tittade henne i ögonen ordentligt.

- Stort bråk? Frågade hon och satte sig i saängen bredvid mig.

- Väldigt. Suckade jag och släppte henne inte med blicken. Hur kunde den här tjejen gjort något sånt? Hon suckade i samförstånd och tittade rakt fram.

 

VI hade suttit såhär ett ganska bra tag. Jag kände mig tvungen att ta upp det jag gjort. Om hon skulle hata mig resten av livet förtjänade jag det. Men om hon förlät mig skulle jag kunna berätta vad som helst. Jag tog ett djupt andetag men ljuden kom inte fram. Precis när jag skulle säga det började Abby på en mening.

- Vad var det om? Hon tittade på mig med blåa tindrande ögon. Hon var så vacker. Just i den stunden kunde jag inte neka det. Jag var kär i Abby, väldigt kär. Så kär att jag bara ville kasta mig över henne.

- Saker vi inte skulle vetat om. Sa jag bara. Fan! Jag skulle ju berättat! 

- Vad? Sa hon. Jag bet mig hårt i läppen innan jag tog ett till djupt andetag och tog fram orden.

- Jag vet vad du har gjort de senaste två åren. Jag vet om Walle, Sel... Mer hann jag inte innan Abby tittade på mig med tårfyllda ögon. Jag kände igen blicken. Det var samma blick som hon använt för två år sen. Den kvällen. Där jag krossat allt, jag hade gjort det igen...

- Abby... Jag hann inte mer innan hon sprungit ut ur rummet och ut ur bussen. Jag följde efter. Jag kunde inte göra samma misstag igen genom att låta henne gå.

 

Jag skyndade runt på området utan en skymt av Abby. Jag sprang runt och frågade folk om de visste var hon var men alla bara pekade åt olika håll. Dan hade sett henne springa mot höger, en av ljud-gubbarna hade sett henne springa mot vänster, Jamica hade sett henne springa mot bussen och Ryan hade sett henne klättra upp på ett utav taken på bussarna. Efter allt letande var jag helt slut och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade gått igenom varje kvadrat-centimeterav hela området men inte hittat henne. Hade hon hoppat över staketet? Nej, det här var ju hennes dröm...

Jag fick en ide om att hon kanske satt på att av alla busstak och började klättra upp på bussarna. Även om det var riskabelt. För om om pappzen eller mina fans såg det skulle det vara i tidingen imorgon, plus att jag kunde ramla ner och bryta nacken! Men jag kunde bara tänka på att Abby kanske satt på något utav taken och grät, det gav mig kraften att våga. Jag skyndade mig att dra på luvan innan jag började gå över taken och hoppas från buss till buss. 

 

 

Plötsligt hörde jag snyftningar från ett av taken. Jag smög försktigt dit för att upptäcka Abby sitta och torkade tårarna som rullade ner för hennes kinder. När hon märkte att jag var där bet hon sig i läppen och torkade bort så många tårar hon kunde igen.

- Hur är det? Dum fråga Justin. Klart att hon inte mår bra! Hon sitter här och gråter och allt är ditt fel!

- Typ. Sa hon bara. Hon gav mig inte en blick. Det plågade mig nog näst mest av allt. Mest var att hon grät, sen var det att hon inte ens kunde se mig i ögonen.

- Jag ser dig fortfarande som gamla Abby. Du har inte förendrats. Sa jag. Det kändes lite smörigt att säga det, men ändå rätt så det fick helt enkelt komma ut.

- Utom det att du ser mig som värsta horan nu. Mumlade hon och torkade en ensam tår som sakta rullade ner för hennes kind. Jag satte fingret under hennes haka och tvingade henne att titta mig i ögonen. Sen skakade jag mjukt på huvudet.

- Fortfarande samma gamla Abby. Sa jag igen. Jag gav henne ett snett leende. Hon drog lite på mungiporna men inte mer än så.

Jag drog sakta bort mitt finger men kunde inte släppa hennes ögon med blicken.

Precis när jag skulle öppna munnen och berätta om att jag gillade henne. Kanske lite mer än gillade också, så kom jag på en sak som kunde vara det dumaste jag någonsin kommit på men också spännande och intressant. Om hon nu gjorde det för pengar... Vi skulle vara på hotell om några dagar, ingen skulle höra. Vad det för mycket? Skulle det förstöra allt? 

- Gör du det fortfarande? Frågade jag lite avvaktande. Hon tittade mig inte längre i ögonen utan stirrade bara ut i tomma intet. Hon ryckte på axlarna utan att ge mig en blick.

- Jag har inte gjort något sånt sen jag kom hit. Sa hon och bet sig lite i läppen. Kanske var det helt idiotiskt trotts allt... Men ibland vill man vara lite idiot.