- Jag... Jag går till mitt rum..... ehm, ja. Sa jag och backade ut ur rummet. Snabbt skyndade jag mig ut ur rummet och in på mitt rum innan jag stängde dörren och lutade mig mot den för att glida ner längst den. De här veckorna skulle inte alls bli så kul som jag trodde de skulle bli....

Jag satte mig i soffan som fanns i det stora hotellrummet. Det var ganska otroligt att en tjej som den där Justin inte ens ville ha här fick ett så här stort rum. Det hade faktiskt varit mer troligt om jag fått en skrubb att sova i tillsammans med några mobbar och diskmedel. När jag kommer på namnet diskmedel saknar jag snabbt medelskolan och alla vänner jag hade här. Den ända vänen jag verkade ha här var i 30 års åldern och hon verkar ju inte direkt så jätte underhållande en lördagkväll. Jag saknade mina vänner där hemma, folk man kunde ringa klockan 6 en lördag morgon och vara helt säker på att de skulle svara för att de inte ens gått och lagt sig än. Mina vänner som man kunde smyga ut med. Langarna som kunde fixa sprit på någon timme, smartskalarna som kunde övertala sina föräldrar så de kunde få ha fest och idioterna som fick dagarna att vara roliga. Jag saknade Julia också, jag saknade henne något enormt... Jag suckade och började hålla på med mobilen när det knackade på dörren. Jag hoppades av allt jag var värd att det inte skulle vara Justin, honom ville jag inte se just nu. Det fanns inget värre än folk som dömde utan att ens känna den de dömde. Man kunde ha aningar och visste kanske en del fördomar, men inte försommar som man dömmer folk efter. Men att dömma någon bara för att man hört massa saker om dem var äckligt. Jag gick upp från soffan och gick till dörren. Där stod ingen Justin, utan Scooter. 

- Hej. Log Jag och tog ett steg åt sidan för att låta honom komma in. Han log tacksamt mot mig.

- Hej, du verkar inte så berörd som jag trodde du skulle va. Sa han förvånat och höjde ögonbrynen.

- Ta det inte personligt, men svin är jag van vid att leva med. Log jag och stängde dörren.

- Justin är inget svin. Tro mig, han brukar kunna bete sig, han bara kunde inte det idag. Jag ber om ursäkt för det. Sa han och tittade ursäktande på mig. 

- Du behöver inte oroa dig. Jag tar inte åt mig. Log jag och skickade iväg ett leende åt honom.

- Vad bra. Men jag är iallafall Scooter. 

- Ashley. Sa jag kort och log.

- Inte för att vara oartig, men beter du dig verkligen som Emma säger? Frågade han. Emma var min mamma. Pappa stack när mamma blev gravid. Tydligen var jag en oplanerad olycka när mamma var 24. Så mamma har uppfostrat mig helt själv. 

- Jo, allt hon säger är sant. Mumlade jag och tittade ner på mina händer. 

- Varför håller du på sådär? Frågade han och tittade mjukt på mig. Varför var alla så mjuka mot mig helt plötsligt? Jag hade ingen anning om hur jag skulle hantera det betendet!?

- Jag tycker bara att allt är så tråkigt. Inget är kul längre. Fester är det ända som är kul, det finns ingen gnista i mig när det gäller något annat. Suckade jag. Oj, det var djupt för att komma från mig. Men hans sätt att titta på mig var så mjukt, men inte på det snuskiga sättet.

- Men det är din framtid? Säger scooter. Hans ögon tittade fortfarande mjukt på mig. Jag ryckte trött på axlarna. Jag orkade inte bli djupare i det här idag. Jag hatade att bli för djup i såna här saker, jag hatade att bli djup överhuvudetaget.

- Scooter snälla. Jag orkar inte snacka om det. Bad jag och försökte att inte se så trött ut som jag faktiskt var, jag var bokstavligen helt slut. Vilket var väldigt konstigt eftersom jag precis sovit i ca 8 timmar. Han suckade och la en hand på min axel.

- Någon gång måste du ta tag i dig själv och inse att din framtid rasar samman. Fixa det innan det är försent Ashley. Jag suckade. Kunde han inte bara sluta vara så öm och stödjande...