justinkiss -

Chapter 42: What will happend next????

En halvtimme efter satt vi i det vita väntrummet. Smärtan och saknaden efter Abby grävde runt i magen på mig. Jag visste inte hur det var med henne. Om hon var skadad eller ens om hon levde. Det hade varit en hård smäll. Det var det ända jag mindes. Liam snackade inte och det hade visats sig att Scooter, Kenny, Liam och mamma skulle äta på en resturang den här kvällen och åkt iväg. Jag kunde knappt fatta vad som hänt men jag försökte verkligen att inte gråta. Jag höll inne allt.

- Liam, hur är det? Frågade mama som satt bredvid honom. Han stirrade bara in i väggen och hade inte sagt något. Plötsligt bröt han ut i gråt,

- Jag fattar bara inte att jag gjort det. Det är mitt fel och den tanken dödar mig. Smärtan, den är med mig hela tiden!

Efter yttligare några timmar fick vi svar om Abby klarat sig. När en läkare ropade efter anhöriga till henne kände jag mig gråtfärdig. Men jag ville inte gråta när vi kom in till henne.Jag ville hålla hennes hand, kyssa hennes kind och berätta att allt skulle bli bra och att det inte var något farligt. Hur troligt skulle det vara om man hade tårar i ögonen?

Läkaren tog oss från väntrummet iväg lite längre ner i korridoren.

- Abrils anhöriga? Frågade han igen. Jag nickade och svalde tårarna. Nu när jag stod här, kände jag det. Nu stod jag på en linje. Läkaren visste om hon var död eller levande. Om hon levde, skullejag kunna springa in till henne, krama henne och säga att allt skulle bli bra. Och... Att jag älskade henne. För det var så jag kände. Jag älskade Abby. Eller så sa han att hon var död. Då skulle jag snubbla över kanten och hamna där ingen ville vara. Deprition och sorg. Bara tanken fick mig att vilja falla ihop. Läkaren öppnade munnen för att börja tala. Nu gällde det, nu eller aldrig.....

VAD VILL NI LÄKAREN SKA SÄGA????

Chapter 41: The pain

- Jag borde valt andra skor. Skrattade hon och tittade ner på de högklackade skorna.

- Ta av dem. Log jag. Inget skulle göra mog gladare än att få bära runt på henne när vi kom till asvalt m.m. Hon bet sig i läppen innan hon snörade upp skorna och tog av dem för att lämna dem i bilen. Jag hopppade ut ur bilen för att öppna dörren åt henne och hjälpa henne ut.

- Okej, är du med? Skrattade jag när vi ställt oss på longboarden. Jag hade Abby framför mig och höll hårt i henne.

- Typ. Fnissade hon. Jag tog lite fart och genast vinglade Abby till. Tack och lov ramlade vi inte utan fortsatte åka. Vi lyckades ta oss över bron och bakom träden.

Bakom träden var det det den stora fastivalen/nöldesparken. Jag hade alltid velat ha med en speciell tjej till en festival. Och det fanns ingen tjej som var mer speciell än Abby. Vi åkte den sita biten över bron och kom ut på en väg som man var tvungen att ta sig över för att komma till festivalen. Abby skrattade och höll ett hårt tag om mina händer för att inte tappa balansen. Även om det var riskabelt att synas så här ute bland folk så kändes det så bra. Inga hade tid att titta på två tonåringar som fjantade runt en bit ifrån folket, de var för upptagna med sitt.

Jag åkte med henne framför mig och såg att det kom en kant som skillde trottoaren från den sällan använda bilvägen. Jag tänkte inte på vilket utsatt läge Abby var i när hon stod framför mig med den ända livlinan hon hade att hålla sig i var mina händer. Jag stannade ganska tvärt och gav Abby ingen signal om det men ångrade det några sekunder senare.

Hon landade på fötter några meter framför mig och vinglade till innan hon återfick balansen. Hon skrattade och började gå tillbacka mot mig. Som från ingenstanns kom billycktorna med en mördande fart. Jag hann inte ens öppna munnen innan Abbys skrik av smörta fyllde mina öron och min kropp blev ett fängelse, fastfrusen av chock...

bilen tvärnitade och gjorde en konstig sväng innan den kraschade in i en lyktstolpe. Men jag stod helt stilla vid sidan av vägen och tittade på hur allt bara blivit en katastrof. Någon skrek mitt namn, människor samlades runt omkring platsen och människor började dra bort mig. Då vaknade jag till. Allt gick in och jag rusade ut på vägen. Var hade Abby landat? Jag försökte hitta henne men hela tiden drog folk i mina armar för att få iväg mig från platsen. Det gjorde mig ursinnig. Jag kastade mig iväg från dem och sprang mot en grupp av människor som samlats. Man jag hann inte fram innan jag kände en stor och välbekant han på min arm. Jag vände mig om och såg Kenny i ögonen. Vad gjorde han här?

- Kenny? Sa jag oförstående. Kenny nickade sorgset och nickade bort mot bilen. Jag blickade bort mot bilen och tittade på förarplatsen. Där satt Liam i ren chock och rörde inte en muskel. Nej. Nej! Det fick inte vara så! Liam fick inte ha kört bilen! Bilen som skadat Abby. Så fort jag tänkte hennes namn kom jag ihåg. Jag var inte här för att umgås med Kenny. Jag behövde hitta Abby. Jag ryckte mig iväg från Kenny men han tog snart ett till hårt tag om min arm. Smärta ilade genom armen. Jag vände mig om och slog iväg hans hand.

- Stick! Fräste jag och började springa igen. Men snart hade jag två armar runt min arm som drog iväg mig. Jag stretade emot och gjorde mitt bästa för att komma iväg från honom men han släppte inte.

- Säpp! Skrek. Paniken började stiga inom mig. Det kändes som som om allt fler människor samlades på platsen och utrymet runt oss blev mindre. Jag behövde blunda för att inte falla ihop i ren panik. Min kualstrofobi började krypa runt i min hjärna och fick mina ögon att tåras.

- Justin du måste bort härifrån. Du är i chock och kommer falla ihop om vi inte får iväg dig. Sa Kenny bestämt och fortsatte dra i mig. Jag orkade inte längre ta emot utan lät honom leda mig. Han lät mig sätta på på något. När jag öppnade ögonen igen såg jag att det var en bil. Inte vilken bil som helst. Bilen. Jag kastade mig ur och kände hur jag föll ihop framför och vände mig om som om bilen skulle kasta sig efter mig. Sen hasade jag mig iväg från den. Aldrig att jag skulle sätta så mycket som en fot i den bilen.

- Justin. Det var mammas röst. Jag vände mitt huvud och mötte mammas ögon. Hon satte isg lugnt ner bredvid mig och tvingade mig att se henne i ögonen.

- Justin, du är i chock. Du måste koncentera dig. Sa hon och la en mjuk hand på min axel. Jag kände hur tårarna trängde fram och tvingade mig att titta ner i marken.

- Var är Abby? Frågade jag. Min röst var tjock och den lät så konstig.

- Sjukhuset. Men du måste lugna ner dig om vi ska åka dit. Sa hon.

- Liam, hur är det? Frågade mama som satt bredvid honom. Han stirrade bara in i väggen och hade inte sagt något. Plötsligt bröt han ut i gråt,

- Jag fattar bara inte att jag gjort det. Det är mitt fel och den tanken dödar mig. Smärtan, den är med mig hela tiden!

HUR VILL NI ATT DET SKA BLI NU?

HAR EN IDE OM ATT HON SKA DÖ, OCH SÅ FÅR NI SE HUR JUSTIN TAR DET OCH HUR DET BLIR OCH OM HAN HITTAR KÄRLEKEN PÅ NYTT

ELLER HUR VILL NI HA DET? VET ATT NI FÅR NÅGON SORTS IDE NU OCH SKULLE VARA SUPER OM NI KUNDE GE MIG LITE TIPS

KOMMENTERA!