- Ser fint ut. Log han och gick in.

- Jag går och packar upp, kan vi köpa färg imorgon? frågade jag. Jag hade tänkt lite under bilresan hit. Pappa måste varit helt förstörd när jag väsnades så mycket för några dagar sen. Och vi var faktiskt i ett nytt land, nytt liv.

- Jadå. Log han. Jag nickade och gick ner till mitt rum som låg på nedervåningen.

Efter en del uppackande och visualisering över vilken färg jag ville ha på rummet la jag mig ner på det timma golvet. Inatt skulle jag sova i sovsäck och på liggunderlag då min säng kom imorgon. Det kändes faktiskt ganska konstigt att huset var så tomt.

Jag vaknade upp i det stora vita rummet. Jag suckade. Idag skulle bli en lång dag, och imorgon skulle jag börja den nya skolan...

Flyttlaset kom klockan 9. Vi började genast packa in alla lådor. Det stod på lådorna var de skulle så det var bara att lämna dem där. Sara behövde inte jobba så jätte hårt utan tog det hon klarade av och bar det dit det skulle.

Jag och pappa jobbade så hårt vi orkade. Till slut var laset slut och jag gick in på mitt rum. Precis när jag skulle börja packa upp kom pappa in.

- Du gumman. Kom, jag har en överaskning åt dig. Log han. Jag tittade nyfiket på honom och följde honom ut till köket. Han gick till några lådor.

- Blunda. Log han. jag blundade och väntade på att han skulle säga något mer.

- Titta! sa han. Jag öppnade ögonen och de blev genast stora som fotbollar. Pappa höll fram en helt ny elgitarr!

- Å! tack papap! tack, tack, tack, tack, tack, tack! Skrek jag och slängde mig i armarna på honom.

- Och förlåt...

- Förlåtet och glömt. Avbröt jag honom. Jag tog gitarren och sprang till mitt rum. Jag kopplade in förstärkaren och började spela. Den lät helt amazing!

Min väckarklocka ringde 7 på morgonen. Jag suckade och öppnade ögonen. Fan! Nu var jag avis på Sara som började sin hemundervisning klockan 9 till 14...

Jag klev upp och gick till min garderob. Den var som sagt lite större än vanligt och jag som aldrig haft något större intresse för kläder hade en del plats kvar. Därför hade jag konkat in gitarren, försärkaren, kablar och notpapper in där också. Jag valde ett linne som jag köpt på en affär i Göteborg och ett par vanliga jeans.

- Säker på att du ska ha på dig det där linnet? Frågade pappa skeptiskt när jag kom ut till köket.

- Japp! Sa jag glatt och hällde upp flingor och mjölk. 

Jag skyndade till bussen och kom precis med. Jag var glad att jag inte var den nervösa typen, jag visste att jag antagligen skulle få en vän och fick nöja mig med det. Jag satte mig vid ett säte och pluggade in hörlurarna och började sätta på lite musik. Sen jag sett Justin Bieber på flygplatsen hade jag kollat runt lite på hans musik och jag gillade några llåtar men var liksom inget fan av honom.

Några killar rusade in i bussen. De två killarna som suttit längst bak började tjoa och sånt när de kom. De snackade riktigt snabbt och mumlade samtidigt som de tjoade och sånt så jag hörde knappt vad de sa.

Plötsligt flög en kille ner i sättet bredvid mig.

- Hello shawty! Sa han och log ett flörtigt leende. Jag hade många killkompisar hemma i sverige och smälte inte direkt för ett sånt leende.

- Mm. Sa jag ointresserat och började mixtra med min mobil så den tog en annan låt.

Kommer skriva som att alla snackar svenska även om de snackar engelska, bara så ni vet:)

kommentera om ni vill ha mer+

Nästa kapitel kommer det komma igång lite mer :D

3 kommentarer för nästa kapitel, det klarar ni! :D

 

- Om du inte redan fattat det så har jag förlorat min mamma! och jag sminkar mig hur fan jag vill! skrek jag. Med dem orden i ryggen gick pappa ut ur rummet. Jag tittade ut genom fönstert. Min gitarr låg på marken i tre delar. Ilskat grävde jag runt i sminkväskan och la ordentligt med kayal under ögonen och gick till garderoben. Jag klippte sönder ett par byxor och tittade sedan på dem. Detta funkade väl på mig?

Jag satt på flyget på väg till Canada. Vi skulle flytta till någon liten skit stad, Strarford. Jag kunde inte tänka på annat än mamma. Hur det varit på hennes begravning. Hur mycket vi grät, alla människor som kom och beklagade sig. Massor av människor som jag aldrig träffat sen jag var ca 1 kom fram till mig och sa att de var ledsna. Allt kändes bara så fel. De människorna kände inte mamma! jag mindes nästan allt som i en dvala, allt bakom en hinna av tårar...

Jag lyckades somna på planet och vaknade av att Sara skakade om mig.

- Vi ska gå av nu. Sa hon. Jag nickade och gnuggade mig i ögonen. Jga tog min väska och gick ut ur planet tsm med pappa och Sara. Jag hade iggat pappa sen han slängde ut min gitarr genom fönstret. Jag snackade bara med honom i nödfall, som på begravningen där jag ibland var tvungen att klappa honom på ryggen och säga något i stil med "det blir bra".

Vi kom ut på flygplatsen och tog våra väskor. Vi började gå mot utgången. Där stog massa fans och typ grät. jag tittade närmare på dem. Självklart! Beliebers! Justin Bieber skulle så klart komma hit. Jag hade läst på google att det var " den store Jusitn Biebers" hemstad vi flyttat till. 

Plötsligt började de skrika som idiot. Jag trodde helt serriöst att mina trumhinnor skulle gå sönder. Jag kollade åt vänster där alla Beliebers stod och skrek. Där kom plötsligt en kanske stor man. Han hade vitt hår och en till ganska stor kille men mörk med typ svart hår. Det såg ganska fånigt ut när det gick runt Jusitn Bieber som om han var livshotad. Men några sekunder efter det fick jag bekräftelse på mina tankar för alla fans flög på dem och skrek om möjligt ännu högre. Jag suckade och tryckte pappa framåt så vi kom iväg från de besatta tjejerna. 

Vi vinkade till oss en taxi och sa vart vi skulle.

                                                         

Vi kom till huset. Jag rusade in för att paxa det bästa rummet. Jag kollade in i ett rum. Det var ganska stort men jag var säker på att det fanns större. Jag rusade in i ett rum som var en toalett, nästa var en garderob. Det sista rummet var inte sörre än ca två badrum. jag skyndade ner för att kolla igenom resten. Till slut hittade jag ett rum jag var nöjd med. Ett rum på ca 5 meter på varje sida, kopplat till ett badrum och en garderob. Garderoben var för liten för en WIC men för stor för en vanlig garderob. Jag öppnade dörren och skrek.

- Detta är mitt rum! jag sover här!

Jag tog mina två väskor vilket var det ända jag hade med mig idag. Imorgon skulle våra andra saker komma. Sara kom skuttande till mig. 

- Kan du hjälpa mig välja ett rum nu? frågade hon glatt. Jag nickade men suckade i mitt huvud.

- Vad vill du ha då? Litet och mysigt eller stort och luftigt? Frågade jag. 

- Litet och mysigt. Log hon. Jag ledde henen till rummet som var stort som ca två badrum.

- Funkar detta? Frågade jag. Hon nickade ivrigt. Jag tittade in i rummet. Väggarna var vita utom en vägg som var baby-blå. Fult as fuck!

- Vi kan måla om det rosa senare om några dagar. Hörde jag pappa säga. jag vände på huvudet och mötte pappas ansikte. Jag gav honom ett tacksamt leende. 

- Vilket rum är mitt nu då? frågade han med ett leende på läpparna. Jag ledde hon till det ganska stora rummet och öppande det.

- Ser fint ut. Log han och gick in.

- Jag går och packar upp, kan vi köpa färg imorgon? frågade jag. Jag hade tänkt lite under bilresan hit. Pappa måste varit helt förstörd när jag väsnades så mycket för några dagar sen. Och vi var faktiskt i ett nytt land, nytt liv.

- Jadå. Log han. Jag nickade och gick ner till mitt rum som låg på nedervåningen.

Efter en del uppackande och visualisering över vilken färg jag ville ha på rummet la jag mig ner på det timma golvet. Inatt skulle jag sova i sovsäck och på liggunderlag då min säng kom imorgon. Det kändes faktiskt ganska konstigt att huset var så tomt.

---

Nästa kapitel kommer om 2 kommentarer:)

Försöker få innehållet att bli spännanade men nästa kapitel kommer nog bli kul.

Men kanske blir näst-nästa kapitel, inte 100%

+

förlåt för att jag inte lagt till några bilder till detta kapitlet : /                    

 

 

Abby: Jag hjälpte Sara att packa ner alla sina saker, kläder till my little ponys. Jag fällde några tårar när jag såg bilder på Sara mamma. Mamma, hur kunde du?

Jag skyndade mig att packa ner alla bilder. Inte gråta framför Sara! om tre dagar skulle vi ha begraving, sen om en vecka drog vi ifrån sverige. Jag skulle börja direkt på någon skola jag inte mindes namnet på och Sara skulle få hemundervisning det första året så hon kunde vänja sig vid språket.

- Du Sara, jag måste gå och packa jag med. Du klarar väl det sista själv? Frågade jag. Hon nickade med blicken fast på en sista bild på henne och mamma.

- Sara, det är inte bra att du tittar på det där än. Det gör en bara ledsen. Det är lättare om vi gör det tillsammans senare. Sa jag och satte mig bredvid henne. Hon nickade och gav mig bilden. Jag torkade bort några tårar och pussade henne på hjässan.

jag lämnade henne ensam i rummet och gick in på mitt rum. Jag drämde näven i väggen och såg en bild hängande på väggen. Det var en familjebild. Jag tog upp den och kollade på den. Jag öppnade fönstret och kastade ut den genom det. Jag kastade så långt jag kunde. Vi bådde nära skogen så den landade väl någonstannas bland älgarna. 

Tårarna forsade ner för kinderna när jag satte på min musikanläggning. Jag började packa ner böcker, bilder och massa annat jag inte skulle behöva den närmaste veckan. 

Jag öppnade min garderob och såg min elgitarr. Jag kopplade in den i förstärkaren och började spela. Jag älskade att ha gitarren i händerna och känna strängarna döda mina fingrar. 

- Abril! sluta väsnas så mycket! Skrek pappa där nere. Jag höjde volymen och började spela på Simple plan- No love. Jag sjöng texten och hörde hur steg kom utefrån dörren. Pappa ryckte ilsket upp dörren och tog förbannat gitarren ifrån mig. Han slängde ut den genom det öppna fönstret.

- VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED!? Skrek jag till honom.

- Nu håller du käft! Skrek han tbx.

- Så du ska slänga ut saker ut ur fönstret nu också!? skrek jag som svar.

- Jag gör vad fan jag vill! jag har precis förlorat min fru! Och sluta sminka dig som ett jävla emo! Skrek han på mig.

- Om du inte redan fattat det så har jag förlorat min mamma! och jag sminkar mig hur fan jag vill! skrek jag. Med dem orden i ryggen gick pappa ut ur rummet. Jag tittade ut genom fönstert. Min gitarr låg på marken i tre delar. Ilskat grävde jag runt i sminkväskan och la ordentligt med kayal under ögonen och gick till garderoben. Jag klippte sönder ett par byxor och tittade sedan på dem. Detta funkade väl på mig?

---

Vet att det fortfarande inte har kommit igång som det borde.

Men försöker skynda på lite så det faktiskt händer något, tro mig, hade jag inte skyndat mig hade jag kunnat skriva 100 kapitel av de ideer jag har INNAN hon ens träffa Justin. 

Kommentera! :D

 

 

6 månader senare

Jag ångrade allt jag skrivit tidiagre i min gammla dagbok. Jag satt framför elden i vardagsrummet och läste det första jag skrivit. Varför kunde jag bara inte varit nöjd med livet som det var? Såg jag inte hur bra jag hade det?

Igår hade mamma gått bort i cancer. Dagen efter nyårsafton hade pappa och hon åkte in till sjukhuset. Sen hade allt gått rasande fort. HOn började liksom dö inombords. Nu 6 månader senare, fanns hon inte längre...

Jag tog dagboken och kastade in den i elden. Sidorna började sakta men säkert brinna upp och jag såg hur bläcket på sidorna gick från blått till bubblande svart. 

Spencer hoppade upp i soffan bredvid mig. Spencer var ganska gammal, hur lång tid hade han kvar? och pappasamma sak med honom.

- Abril! ropade pappa från köket. Kunde han inte bara kalla mig Abby som alla andra gjorde? eller ånnu bättre, gett mig ett normalt svenskt namn. Mamma hade varit halvspansk och pappa en riktig svenne. När de fick sitt första barn var hon dömd till att ha sin mormors hemska namn som mamma av någon anledning älskat, Abril. Eller ja, Mormor hade hetat Abrila. Men både mamma och pappa tyckte det passade in lite dåligt i sverige som Abril var jag dömd att heta. Min lilla syster där emot fick heta Sara, som en normal människa. 

Jag gick in i köket för att se vad pappa velat.

- Hur är det gumman? Frågad ehan och tittade ner med sorgsna ögon på mig. Han var lika förstörd som jag, om inte mer.

- Det är väl okej, Nathali sa något på FB om att smärtan blir vardag efter ett tag. det löser sig. Sa jag. Även som det inte skulle det! jag kände det redan då att det aldrig någonsin skulle bli okej igen. Altt kunde bara bli sådär, aldrig okej.

- Mamma och jag hade ju snackat lite med dig och Sara om att flytta till Kanada. Du vet, uppleva nya grejer. Jag antar att det är precis vad vi behöver just nu. Så... Jag har fixat ett hus i Kanada. Är det okej för dig att flytta dit?

- Antar det. Sa jag och gick iväg. Jag gick in på mitt rum och satte igång min musik anläggning. Guds gåva till alla människor som behövde tänka på annat. Jag satte på mitt favorit band: Simple Plan. 

- Sara! ropade jag och väntade på att min lilla syster skulle komma in i mitt rum.Efter nån minut var hon inne i mitt rum.

- Va ska flytta till Kanada. För att liksom komma iväg. Sa jag och gick fram till henne. Hon var bara åtta år gammal och hade precis fått överge sin barndom för att inse att hon inte längre hade någon mamma. 

- Men jag har alla mina kompisar här. Sa Sara och tittade djupt in i mina ögon med tårar i ögonen.

Jag öppande armarna och drog in henne i en kram medans jag satte mig ner på knä. Hon sjönk ner i min famn och snyftade lågt.

- Jag lovar, jag komemr stanna hemma med dig tills du hittar en kompis. Men det kommer inte vara så svårt för dig, du är ju så söt och ur gullig. Du kommer snart få en kompis. Och kanske en liten pojkvän också? Sa jag. Det sista viskade jag och hon fnittrade till lite. Jag känder ett extremt ansvar över min lillasyster just nu. 

- Abby, kan vi inte sjunga med dina låtar som vi gjorde när vi var små? Det var så kul? sa hon och torkade tårarna. Jag log lite snett och nickade. Jag satte på en ny låt som jag visste hon kunde. Hennes engelska sög men hon kunde en låt av killen som tydligen fick alla tjejer att gråta: Jusitn Bieber- Baby

Denna novellen handlar om Abril Samson.

Abrils mamma dog just i cancer och hennes pappa försöker få ihop familjen genom att flytta ifrån Sverige till Kananda. I Kanada ska allting bli enklare, men så blir det inte.

Abril som kallas Abby av alla utom hennes föreldrar råkar ut för mobbare på skolan och när hon träffar Jusitn p.g.a en olycka orsakad av alckohol och bilar så får hon en vän.

Men Justin gör ett misstag som orsakar mer problem för Abby än hon först hade.

 

Justin kommer vara 16 år i början bara så ni vet. Abby kommer också vara 16.