Kapitel 27: Maybe the most stupid thing in my life....
Till Walle
Jag har slutat. Jag vill inte längre, det har jag sagt till dig. Lämna mig ifred!
Från: Walle
Så du tror att du bara kan sluta? Så fort du kommer hem är det mig du hamnar hos!
Det sista meddelandet var skickat för bara några minuter sen. Jag slog snabbt ihop datan och gömde ansiktet i kudden.
Hur kunde jag vara kär i en sån? En sån hora?
Jag vankade av och an inne i mitt rum tills Selena kom in och ett litet flin spreds på hennes läppar.
- Så du läste trotts allt? Sa hon och satte sig lugnt på sängen.
- Varför ler du för!? Sa jag ilsket. Vi pratade i viskningston så att Abby inte skulle höra oss.
- För att nu inser du ju vilken hora hon är och att hon aldrig kommer bli något annat. Justin, släng bara av henne. Hon är en ho...
- Men lägg av Selena! Jag fattar att du säkert tycker det är jätte kul att någon annan än du har haft problem när det gäller sex men lägg av! Avbröt jag. Hade jag sagt det där till Abby hade jag genast satt handen för munnen men jag blev så sjukt arg när hon så såna saker om min Abby. Jag hade aldrig väntat mig något sånt här av henne men allt var ju mitt fel! Jag var helt säker på att det var mitt fel på något sätt.
- Vad fan menar du med det? Sa Selena argt och ställde sig upp så vi stod ansikte mot ansikte. Henens ögon kokade av ilska och hon såg inte ut att tveka på att slå till mig inom kort.
- Jag menar att Jag inte var den ända som förlorade oskulden den där kvällen på Rihannas födelsedag. Fräste jag åt henne. Först såg hon chockad ut över att jag tog upp det men sedan såg jag bara hån i hennes ögon.
- Ja juste, Mr. Präktig höll sig ju till oskulderna ett ganska bra tag. Snäste hon tbx. Jag blev inte ett dugg förvånad över att hon sa så. Det var ganska självklart att hon skulle ta upp just det.
- Bara för att jag en gång vart oskuld betyder det inte att jag behöver skämmas över det. Till skillnad från dig som förlorade den bakom gympasalen när du var 10. Sa jag. Allt jag sa hade hon inte berättat till mig i förtroende. Det var vad hon hasplat ur sig för 5 personer runt ett bord på en fest en gång. Alla hade varit riktigt fulla men jag mindes varje ord... Jag hade varit så kär i henne då.
- Vaddå? Vill du gå och bli ihop med horan som säkert förlorade oskulden precis efter att hon lämnat mammas mage eller? Fräste hon igen. Jag kände bara för att örfila henne just då. Selena hade ingen rätt att prata så om Abby. Om min Abby. Ja, jag såg Abby som min, även om hon verkade vara mer delad än vad jag trott.
- Håll käften! Skrek jag åt henne! Nu brydde jag mig inte om vem som hörde, det spelade mig ingen roll längre.
- Det fanns en gång en tid när du aldrig skulle sagt så till mig. Sa hon. Selena höjde nästan aldrg rösten, hon tyckte att det skadade henne stämband.
- Aa, det fanns en tid när du bettede dig som en människa också. Fräste jag. Hon knep tjurigt ihop munnen till ett streck innan hon med bestämda steg lämnade rummet.
Jag satte mig tungt i sängen och lutade trött huvudet mot väggen. Detta var mitt och Selenas strösta gräl. Jag hatade att bråka med folk. Men jag kunde inte låta henne komma undan med att prata så om Abby. Jag drog handen genom håret och slöt ögonen. Jag var trött. hemskt trött...
När jag slog upp ögonen såg jag in rätt in i Abbys ögon. Genast fick jag mer energi och tittade henne i ögonen ordentligt.
- Stort bråk? Frågade hon och satte sig i saängen bredvid mig.
- Väldigt. Suckade jag och släppte henne inte med blicken. Hur kunde den här tjejen gjort något sånt? Hon suckade i samförstånd och tittade rakt fram.
VI hade suttit såhär ett ganska bra tag. Jag kände mig tvungen att ta upp det jag gjort. Om hon skulle hata mig resten av livet förtjänade jag det. Men om hon förlät mig skulle jag kunna berätta vad som helst. Jag tog ett djupt andetag men ljuden kom inte fram. Precis när jag skulle säga det började Abby på en mening.
- Vad var det om? Hon tittade på mig med blåa tindrande ögon. Hon var så vacker. Just i den stunden kunde jag inte neka det. Jag var kär i Abby, väldigt kär. Så kär att jag bara ville kasta mig över henne.
- Saker vi inte skulle vetat om. Sa jag bara. Fan! Jag skulle ju berättat!
- Vad? Sa hon. Jag bet mig hårt i läppen innan jag tog ett till djupt andetag och tog fram orden.
- Jag vet vad du har gjort de senaste två åren. Jag vet om Walle, Sel... Mer hann jag inte innan Abby tittade på mig med tårfyllda ögon. Jag kände igen blicken. Det var samma blick som hon använt för två år sen. Den kvällen. Där jag krossat allt, jag hade gjort det igen...
- Abby... Jag hann inte mer innan hon sprungit ut ur rummet och ut ur bussen. Jag följde efter. Jag kunde inte göra samma misstag igen genom att låta henne gå.
Jag skyndade runt på området utan en skymt av Abby. Jag sprang runt och frågade folk om de visste var hon var men alla bara pekade åt olika håll. Dan hade sett henne springa mot höger, en av ljud-gubbarna hade sett henne springa mot vänster, Jamica hade sett henne springa mot bussen och Ryan hade sett henne klättra upp på ett utav taken på bussarna. Efter allt letande var jag helt slut och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade gått igenom varje kvadrat-centimeterav hela området men inte hittat henne. Hade hon hoppat över staketet? Nej, det här var ju hennes dröm...
Jag fick en ide om att hon kanske satt på att av alla busstak och började klättra upp på bussarna. Även om det var riskabelt. För om om pappzen eller mina fans såg det skulle det vara i tidingen imorgon, plus att jag kunde ramla ner och bryta nacken! Men jag kunde bara tänka på att Abby kanske satt på något utav taken och grät, det gav mig kraften att våga. Jag skyndade mig att dra på luvan innan jag började gå över taken och hoppas från buss till buss.
Plötsligt hörde jag snyftningar från ett av taken. Jag smög försktigt dit för att upptäcka Abby sitta och torkade tårarna som rullade ner för hennes kinder. När hon märkte att jag var där bet hon sig i läppen och torkade bort så många tårar hon kunde igen.
- Hur är det? Dum fråga Justin. Klart att hon inte mår bra! Hon sitter här och gråter och allt är ditt fel!
- Typ. Sa hon bara. Hon gav mig inte en blick. Det plågade mig nog näst mest av allt. Mest var att hon grät, sen var det att hon inte ens kunde se mig i ögonen.
- Jag ser dig fortfarande som gamla Abby. Du har inte förendrats. Sa jag. Det kändes lite smörigt att säga det, men ändå rätt så det fick helt enkelt komma ut.
- Utom det att du ser mig som värsta horan nu. Mumlade hon och torkade en ensam tår som sakta rullade ner för hennes kind. Jag satte fingret under hennes haka och tvingade henne att titta mig i ögonen. Sen skakade jag mjukt på huvudet.
- Fortfarande samma gamla Abby. Sa jag igen. Jag gav henne ett snett leende. Hon drog lite på mungiporna men inte mer än så.
Jag drog sakta bort mitt finger men kunde inte släppa hennes ögon med blicken.
Precis när jag skulle öppna munnen och berätta om att jag gillade henne. Kanske lite mer än gillade också, så kom jag på en sak som kunde vara det dumaste jag någonsin kommit på men också spännande och intressant. Om hon nu gjorde det för pengar... Vi skulle vara på hotell om några dagar, ingen skulle höra. Vad det för mycket? Skulle det förstöra allt?
- Gör du det fortfarande? Frågade jag lite avvaktande. Hon tittade mig inte längre i ögonen utan stirrade bara ut i tomma intet. Hon ryckte på axlarna utan att ge mig en blick.
- Jag har inte gjort något sånt sen jag kom hit. Sa hon och bet sig lite i läppen. Kanske var det helt idiotiskt trotts allt... Men ibland vill man vara lite idiot.
OMG! KOMMER ABBY HA SEX MED JUSTIN?
VILL NI DET?
GRYMT ATT NI KOMMENTERADE SÅ DUKTIGT PÅ FÖRRA!
MEN JA, VAD VILL NI SKA HÄNDA?
9 KOMMENTARER FÖR NÄSTA
KOMMENTERA!
Chapter 26: Hoe
- Det är just det. Du skulle aldrig se mig som mig igen om du fick veta. Sa jag. Justin stannade upp och tittade på mig. Hans ögon var glansiga och han såg ut att lida lika mycket av det här som jag.
- Jag skulle aldrig döma dig så Abby. Sa han. Jag skakade smått på huvudet och tittade bort när jag kände hur en tår trängde fram.
- Det skulle du visst. Du bara vet inte det än... Suckade jag och började gå ifrån honom.
Vad var det som var så farligt? Abby verkade helt förstörd när jag tog upp det. Var det mitt fel? Hade hon fått det svårare efter kyssen? Jag svalde högt när jag tänkte på det. Hennes ögon. Jag hade aldrig kunna glömma hennes ögon. Henns blick, hur tårarna forsade ner för hennes kinder. Ush! Jag skulle aldrig förlåta mig själv för det.
Jag ville inte pressa hene, men ville inte heller att hon skulle tro att jag inte brydde mig eller att det var något fel på henne. Enligt henne är det ju världens grej, något väldigt hemligt. Selena gjorde det heller inte enkelt att få det ur henne.
Jag och Selena hade inte haft sex i bussen. Selena hade försökt men jag tyckte bara att det var äckligt. Om mamma eller någon skulle höra oss skulle det vara hur jobbigt som helst! Men vi hade gosat massor och när vi kysstes så ledde det ofta till taffs, smek och kyssar på halsen. Då började Selena alltid stöna som om vi verkligen hade sex. Något som var både på och av tändande.
Jag gick trött efter Abby som redan gått in i bussen igen. Jag gick trött in och gick direkt in till mitt rum. Selena låg i sängen och va inne på datan.
- Abby är inte den du tror. Sa hon bara. Jag tittade oförstående på henne.
- Vad menar du? Hon tittade inte upp från skärmen. Hur kunde hon veta mer än jag. Hade Abby trotts allt fallit för tjejsnacket? Eler vaddå?
- Jag hackade hennes FB. Hon... Selena hann inte mer innnan jag tog datorn ifrån henne och loggade snabbt ut.
- Är du helt pantad?! Röt jag till henne. Hur kunde hon göra så!? Om man gjorde det för att facereapa, det var okej. Om man sedan loggade ut på direkten men vad jag såg så var hon inne på meddelanden.
- Vill du inte veta vad jag vet då? Frågade hon med samma ton som hon haft innan.
- Jo, men inte såhär! Röt jag.
- Justin, hon...
- Jag vill inte veta! Avbröt jag och kastade igen locket på datorn.
- Lösenordet är ivarje fall 12345qwert. Sa hon och gick. Jag satte mig trött i sängen och drog en hand genom håret. Jag suckade och öppnade datorn igen. Jag satt framför facebook startsidan länge. Abbys mail var redan inskriven. Jag skrev in lösenordet... Jag la fingret på enter knappen och tryckte till. Jag hoppades det var värt det...
Från: Walle
Så detta är ditt riktiga namn.
Till: Walle
Ja, Detta är jag.
Från: Walle
Så vi ses där vi brukar?
Till: Walle
Ja, torget vid busshållsplatsen. Klädsel?
Från: Walle
Då vet jag. Jag bryr mig inte så mycket om det, de kommer ändå åka av så snart vi kommer hem.
Till: Walle
Bra. Ses då.
Vad fan var det här? Jag kunde inte hindra mina ögon när de började läsa andra konvesationer med samma användare. Det gick så snabbt innan jag visste ordet av hade jag läst nästan allt och visst nästan allt. Klumpen i magen blev så stor att jag kände för att spy. Det här var något att skämmas över. De sista meddelandena gjorde mig ännu mer nervös.
Från: Walle
Din lilla hora. Varför svarar du inte!?
Till Walle
Jag har slutat. Jag vill inte längre, det har jag sagt till dig. Lämna mig ifred!
Från: Walle
Så du tror att du bara kan sluta? Så fort du kommer hem är det mig du hamnar hos!
Det sista meddelandet var skickat för bara några minuter sen. Jag slog snabbt ihop datan och gömde ansiktet i kudden.
Hur kunde jag vara kär i en sån? En sån hora?
FÖRLÅT FÖR DET KORTA KAPTLET MEN HAR VÄRLDENS HALSBRÄNNA!
NI ÄGER PÅ ATT KOMMENTERA!
KAPITLET VAR NOG DET SÄMSTA JAG SKRIVIT PÅ LÄNGE!
MEN BARA FÖR ATT NÄSTA KAPITLET NOG KOMEMR BLI SUPER GRYMT OCH LÅNGT.
10 KOMMENTARER FÖR NÄSTA!
KOMMENTERA!
Chapter 25: Never be the old Abby again
- Vad sa du!? Sa han och tittade hotfullt på mig. Jag skrattade.
- Jag har sett bättre. Sa jag och började kämpa för att ta mig upp. Jag lyckades ta mig upp och satte mig på hans mage. Jag höll hårt ner hans armar med knäna och log triumferande.
- Vad fan har hänt med dig!? sa Justin. Och tittade chockat på mig. Jag skrattade men klev inte av.
- Det du. Sa jag och skrattade. Jag klev snabbt av honom. Justin blev snabbt allvarlig igen. Hans ögon borrade sig in i mina och jag kände mig genst obekväm.
- Varför blev du så obekväm och stel när Selena frågade vart du hållit på med de senaste åren?...
- Jag vill inte snacka om det... Sa jag bara undvikande och tittade åt ett annat håll.
- Men serriöst. Vad handar det om. Sa Justin och tittade på mig med oroliga ögon.
- Jag berättar det när jag vet att jag kan lita på dig. Sa jag och började gå ifrån Justin. han tog ett hårt grep om min arm och drog mig tbx. Han hade aldrig gjort så förut, aldrig tagit ett så hårt tag.
- Du kan lita på mig. Sa han och tittade på mig med sorgsna ögon. Jag blev genast ängslig över om jag skulle berätta.
- Jag öskar jag kunde det. Men Justin, Jag lovar att berätta det när jag vet att jag kan lita på dig. Försökte jag kompromissa. Han suckade och släppte min arm.
- Du kan lita på mig... Jag vet att jag var en idiot men jag ångrar mig så sjukt mkt. Snälla, bara försök se mig som Justin som aldrig någonsin skulle göra något sånt. sa han. Hans sorgsna ögon tittade in i mina. Jag kände mig genast illa till mods över att jag var så hård mot honom. Jag nickade och kramade om honom för att sedan gå ut ur bussen.
Jag gick runt lite på området för att bli av med energin som jag samlat på mig under dagen av bara vila. Men jag hann inte ens med ett andra varv innan Pattie körde in mig i bussen igen...
- Justin, du får hålla koll på Abby nu. Hon få inte gå ut. Sa Pattie strängt och föste in mig i bussen. Jag himlade med ögonen och satte mig i soffan bredvid Justin.
- Behöver lilla Abby en barnvakt? Retades Justin. Jag skrattade och slog honom på armen.
- Jag lovar. Av oss två, är jag den mogna. Sa jag och satte mig till rätta i soffan.
- Yeah right... Mumlade Justin. Jag smällde honom löst på kinden och tittade på det som sändes på TV.
Det Var filmen LOL. Jag hade sedan länge sen älskar filmer där Miley Cyrus varit med i men tyvärr så kunde jag inte koncentrera mig på filmen för att Selena klängde runt på Justin under varje sexscen. Vilket blev en del under filmens gång. När filmen var slut så gick Jelena in till Justins rum. Jag kunde ana vad som hände där inne. Jag äcklades av att de inte ens kunde hålla sig tills de kom av bussen. Imorgon skulle vi bo på hotell i tre dagar för att sedan åka med bussen till nästa hotell. Vi skulle hålla på så ett tag. Efter två hotell skulle vi flyga nån stanns. Jag älskade att resa här och se nya platser varje dag. Det var verkligen underbart och bara tanken på att få tillbringa 2 månader här var hissnande. Jag hade offrat mycket för detta men kände nu att det var värt det.
Selena och Justin kom ut efter nån timme på hans rum. Justins hår stod åt alla håll och Selena log stort och fånigt. Jag höll mig för att göra kräckljud och kände verkligen inte för att vara i samma rum som dem just nu. Jag loggade trött in på FB för att se ett till meddelande från Walle. Jag suckade och tryckte upp det.
Simon sa att du var iväg på nån skolresa. Hoppas du har det roligt, pappa saknar dig här borta i Kanada. Saknar våra fina nätter.
Jag svalde ner klumpen när i halsen för att inte börja gråta.
- Så du är inte oskuld? Hörde Jag Selena. Jag ryckte till åt sidan för att skåda Selena titta på datorskärmen. jag fick panik och stängde genast locket.
- Har inget med dig att göra. Sa jag otrevligt och gick därifrån. Jag hörde hur de snacka lågmält i köket om mig.
- Måste attackera hennes privatliv sådär? Hörde jag Justin. Jag tackade gud för att han inte tog henne parti.
- Det är vanligt tjejsnack. Jag är så med alla tjejer, jag fattar inte problemet. Sa Selena. De viskade för att jag inte skulle höra men jag hörde varje litet ord de sa.
- Men hon kanske hon inte är som dina kompisar? Sa Justin. Han fattade verkligen. Jag var inte som Selenas vänner och verkligen inte som Selena. Selena skulle aldrig gjort det jag gjort och aldrig göra det jag gjorde.
- Tycker du Selena är jobbig? Frågade Jusitn plötsligt. Selena hade gått och tagit en dusch och jag satt och läste.
- Nej det är okej. Ljög jag oh fakelog. Jag gillade inte Selena över huvudtaget. Jag hade aldrig mött en mer framfusig person och hatade att hon ville veta saker om mig som jag aldrig skulle berätta för någon.
- Ljug inte. Sa Justin. Jag chockades över att han gnomskådat mig. Hur lyckades man med sånt?
- Gör jag inte. Försäkrade jag. Han himlade med ögonen.
- Mhm... Säg bara till om hon blir för jobbig. Log Justin och gick iväg. Jag log tbx och åter gick till min bok. Jag förvånades när jag hörde Justins röst igen. Han stod nära. Hur kunde jag inte ha hört honom?
- Jag måste sncka med dig. Sa han och tittade allvarligt på mig. Jag tittade honom djupt i ögonen men de borrades liksom in i min själ och jag var tvungen att avbryta ögonkontakten. Jag nickade stumt och gick ner från min hytt.
Vi gick ut ur bussen och började gå runt på området. Jag var glad att de blivit av med alla pappz..
- Jag fattar att du inte vill berätta men jag blir orolig när du blir så stel när vi snackar om det. Vad har du gjort i Kanada de senaste åren? Sa han. Jag tittade ner på mina fötter.
- Justin. Det jag har gjort där är inget jag är stolt över och det är därför jag inte vill snacka om det. Jag vill glömma bort det och det är mitt sätt att glömma. Jag snackar inte om det. Sa jag. Jag gillade inte hur samtalet började vända sig och jag ville inte avslöja mer... Jag ville inte avslöja det jag gjort, han skulle aldrig se mig som gammla Abby igen.
- Jag vet inte vad du gjort. Men serriöst Abby. Du skrämmer mig nu. Sa han. Jag kände hur hans blickar brände mig kinden och tårarna var inte långt bort.
- Det är just det. Du skulle aldrig se mig som mig igen om du fick veta. Sa jag. Justin stannade upp och tittade på mig. Hans ögon var glansiga och han såg ut att lida lika mycket av det här som jag.
- Jag skulle aldrig döma dig så Abby. Sa han. Jag skakade smått på huvudet och tittade bort när jag kände hur en tår trängde fram.
- Det skulle du visst. Du bara vet inte det än... Suckade jag och började gå ifrån honom. 
JAG VET ATT DET BLEV VÄRSTA SEGA SLUTET MEN HOPPAS NI KLARAR DET:) VET ATT DETTA KAPITLET KOM FÖR SENT MEN MITT INTERNET KLARAR TYP BARA TIO MINUTER I TAGET INNAN DET KRACHAR. DÄRFÖR TAR DET SÅ LÅNG TID OCH DÄRFÖR VAR DETTA KAPITET SÅ KORT. VILL NI ATT ABBY SKA BERÄTTA OM SITT FÖRFLUTNA? NI ÄGER PÅ ATT KOMMENTERA OCH DET ÄR HELT SJUKT ATT NI ORKAR LÄSA MIN TRISTA NOVELL:) KOMENTARERNA HAGLAR VERKLIGEN IN, KÄNNS SJUKT :) 6 KOMMENTARER FÖR NÄSTA! :D
Chapter 24: Walle
- Abby. Log jag och ställde mig upp.
- Ja, Tjejen från branden. Jag hörde om dig. Väntade mig bara inte att du skulle vara här. Sa hon och log ett fakeleende. Men Justin verkade inte märka det. Bitch. Tänkte jag surt men klistrade på ett leende jag också.
Vi satte oss och började spela TV-spel. Selena skulle alltid spela dum när vi körde det och körde alltid in i människor för att sedan skrika till och säga förlåt. Förut hade det varit gulligt, nu irriterade det mig bara. När det var Abbys tur körde hon verkligen som om hon inte gjort annat i hela sitt liv.
- Vilka skills du har! Sa jag förvånat.
- Har man så har man. Log hon och körde om en polisbil som inom kort började köra efter henne.
- Vi spelar basket! Sa Selena plötsligt. Jag log stort mot henne. Vi gick ut och hämtade en boll. Abby behövde vila och ville inte vara med. Jag mådde inte så bra över att vi dissade henne bara sådär men Selena... Jag behövde veta...
Jag satte mig trött vid datan och loggade in på FB. Jag hade fått ett meddelande från Walle. En klump kom upp i halsen på mig. Walle var nåon jag ville glömma. Jag ville inte ha något med honom att göra längre, men hoppar man in i karusellen är det inte längre upp till dig när man får gå av.
Var har du tagit vägen? Saknar dig babe.
Han brukade alltid skriva till mig som om vi hade något ihop. Visst det hade vi, men det hade inget med kärlek att göra. Ändå envisades han med att låtsas som det. Jag klickade ner meddelandet och försökte koncentrera mig på något annat.
Justin och Selena kom in efter en halvtimme.
- Jag vann! Sa Justin glatt. Selena log och la armarna om hans hals och kysste honom. Han besvarade den villigt och lät fingrarna flätas in i henens hår. Ett stygn av avundsjuka slet i mitt hjärta och jag svalde en klump som ilsket arbetade sig upp i halsen på mig.
- Hur är det Abby? Du ser värsta skrämd ut. Sa Justin när de avslutat kyssen. Han tittade oroligt på mig.
- Va!? Nej, jag är helt okej. Log jag. Justin hann inte ens le tbx innan Selenas ansikte täckte hans.
- Vad har du gjort de senaste två åren? Frågade justin. Vi körde sanning eller konka medans vi åt middag. Det var Selenas ide och jag var ganska obekväm i att behöva berätta privat om mig själv under tvång. Frågan kom som en stövel i magen på mig. Jag ville inte berätta det. Det var min ensak och inget jag var stolt över. Mobbing och tårar var en stor del av det. Men det var mer, mycket mer än så. Mycket mer privata saker som gjorde mig illamående.
- Asså, inte så mkt. Mera typ. Spelat gitarr en hel del... Inte så mycket mer. Sa jag undvikande. Justin sökte mig ögonkantakt men jag ville inte avslöja mer.
- Lögnare. Det är något mer! Sa Selena och lutade sig närmare.
- Nä. Ljög jag.
- Förlorade du oskulden till någon? Eller var det kanske inte bara en? Blev du anklagad för mord? Blev...
- Selena det räcker. Avbröt Justin henne. Jag tittade tacksamt på Justin. han fattade inte hur mycket han hade hjälpt mig just då.
- Jaja, haha förlora oskulden kanske inte är din grej. Log hon. Jag chockades av hennes kommentar. Var hon serriös?
- Jag är klar, ska vi gå Justin? Sa hon med sockersöt röst. Han verkade smälta direkt och nickade. Jag följde dem med blicken medans de gick in till Justins rum. Jag åt upp det sista av min mat och gick sedan till min hytt. Jag kunde precis sitta upp lutad mot väggen där så jag plockade fram gitarren och började spela på en låt jag skrev när jag gjort ett av de stora misstagen i mitt liv. Den hade ingen text men jag ville heller inte sjunga. Jag började spela och lät tankarna flyta bort tsm med tonerna.
Medans jag spelade hörde jag hur tysta små stön hördes från Justins stora rum. Gjorde de det jag trodde att det gjorde. Det var inget jag vill ta reda på utan spelade lite högre för att stänga ute de äckliga ljuden.
Jag hörde hur de efter ca 15 minuter kom ut ur Justins rum. Jag hade dragit för draperiet till den lilla hytten. Jag var glad för det. Jag ville inte se dem just nu. Det kändes som om jag snart skulle bryta ihop. Mina händer darrade när jag tog de sista tonerna på gitarren vilket inte gjorde det enkelt att få samma klang på dem som jag brukade få. Jag hann knappt ta den sista tonen innnan draperiet hårdhänt drogs bort av ett par vackra smala fingrar. Selenas ansikte tittade in och och studerade mig.
- Vad spelar du? Frågade hon.
- Inget. Sa jag snabbt. Jag tänkte absolut inte dela med mig av min egna melodi till någon. Ingen skulle någonsin få höra den eller veta vad som som inspereade den.
- Spela något. Sa hon. Jag skakade snabbt på huvudet och la undan gitarren. Jag had eingen lust att spela mer. Mina darrande händer skulle inte få ta några fler toner idag.
- Är du oskuld? Frågade hon. Jag ryckte till av hennes fråga. Wtf? Vi hade känt varann i en dag och hon ville veta något sånt.
- Nej. Sa jag i en irriterad suck. Hon verkade nöja sig med svaret och gick ifrån mig.
Justin gick förbi utan tröja.
-Gillar du att gå utan tröja? Sa jag. Han tittade först chockat på mig sedan sprack hans ansikte upp i ett stort flin. Han spände sig och ställde sig i olika poser.
- Hur så? Gillar du vad du ser? Flinade han. Jag skrattade och bort mot köket.
- Nä, har sett bättre.Sa jag och log busigt. Jag kände ett par armar kring min midja som tvingade ner mig på golvet.
- Vad sa du!? Sa han och tittade hotfullt på mig. Jag skrattade.
- Jag har sett bättre. Sa jag och började kämpa för att ta mig upp. Jag lyckades ta mig upp och satte mig på hans mage. Jag höll hårt ner hans armar med knäna och log triumferande.
- Vad fan har hänt med dig!? sa Justin. Och tittade chockat på mig. Jag skrattade men klev inte av.
- Det du. Sa jag och skrattade. Jag klev snabbt av honom. Justin blev snabbt allvarlig igen. Hans ögon borrade sig in i mina och jag kände mig genst obekväm.
- Varför blev du så obekväm och stel när Selena frågade vart du hållit på med de senaste åren?...
VEM FAN ÄR WALLE?
VAD KOMMER HON SVARA?
VAD HÄNDE INNE I DERAS RUM EGENTLIGEN?
NI FÅR JÄTTE GÄRNA SKRIVA VAD NI VILL SKA HÄNDA:)
5 KOMMENTARER TILL NÄSTA
KOMMENTERA!
Chapter 23: Selena
- GIllar du Abby? Frågade han. Jag drog in lite luft. Skulle ag berätta? Innan jag ens själv var säker. Jag skulle precis säga ja, när jag kom på att jag var ihop med Selena!
- Nej? Varför skulle jag? Jag gillar Selena?
Efter 4 dagar på sjukhuset fick jag åka hem. Eller ja, snarare till turnebussen men det var mitt hem de kommande 2 månaderna. I bilen hem tjatade alla på om att jag inte fich anstränga mig eftersom mina lungor behövde vila och blablabla. Jag lutade trött huvudet mot Justins axel och suckade. Jag kudne praktiskt taget höra hur han flinade. Jag slöt ögonen och föll i någon slags dvala.
Jag vaknade inte förens bilen stannade. Jag tittade upp från Justins axel. Han tittade ner på mig och sedan oroligt ut genom bilrutan. Jag tittade också ut och möttes av skrikande fans och fotande pappz.
- Håll dig bakom mig. Viskade han när bildörren öppnades av Kenny som hjälpte mig ut. Pappzens kameror borde gått sönder p.g.a alla bilder som togs under bara några sekunder. Justin komsnabbt upp bredvid mig och gick tätt intill mig tils vi kom in i bussen.
Utmattad satte jag mig i soffan. Bara det där lilla tog på kraferna och jag kände mig helt slut. Justin slog sig ner bredvid mig och jag mötte hans blick.
- Är du okej? Frågade han. Jag nickade och lutade mig mot hans axel igen. Jag kunde prata igen men det gjorde ont när jag gjorde det så jag pratade bara när jag kände mig tvungen.
Jag vaknade av att någon förskiktigt skakade min axel. Jag tog ett tag innan jag orkade öppna ögonlocken för att möta Justin ögon. Jag tittade snabbt runt omkring mig. De andra i crewet var inte där. En snabb blick på klokcan avslöjade att de antagligen sov. Jag lät blicken möta Justins igen.
- Det är sent. KOm. Sa han och hjlpte mig förskiktigt upp.
- MIn säng är skönare, sov där inatt. Viskade Justin NÄr vi gick bredvid varann för att gå och lägga oss. Jag gäspade stort och nickade. Hade jag inte varit så trött hade jag protesterat men just nu skulle jag kunna sov direkt på golvet. Justin öpnnade tyst dörren till sitt rum. Jag la min sakta ne ri hans säng. Väntade på att han skulle säga åt mig att flytta mig elelr något. Det hände inte. Han la sig bredvid mig närmast kanten och efter bara någon sekund somnade jag om.
Jag kunde inte sova. Jag vred mig så jag kunde se Abbys fina ansikte. Jag la en hårslinga bakom hennes öra och inspekterade varje liten detalj av hennes ansikte. Hennes vackra drag, käkbenet som knappt syntes men som hon alltid lyckas få fram skuggning på. Hennes vackra ögon som nu skyddades av ögonlock. Hela hon var helt magisk. Hennes läppar, perfektformade och perfektplacerade. Jag kunde inte låta bli att udra hur det skulle kännas att kyssa henne. Plötsligt fick jag ett sms.Jag plockade upp mobilen ur fickan.
Från: Selena<3
Längtar tills imorgon bby. Hoppas du längtar lika mkt som jag<3
sweet dreams<3
Fan! Selena skulle ju komma hit imorgon! Vi hade planerat det i minst en månad. Hur skulle Selena reagera när hon träffade Abby? Den ända tjejen som kunde tävla ikapp med Selenas skönhet och faktiskt vinna racet? Skulle det synas tydligt hur jag kände för Abby? Men jag kanske inte kände något för Abby? Nej, det var säkert inbillning. Säkert något sjukt min hjärna hittat på för att ersätta Selena. Jag skulle få veta det imorgon ivarje fall...
Jag vaknade på morgonen av att Justin låg mitt emot mig och andades tungt in i mitt ansikte. Jag log lite för mig själv. Han var så söt. Jag blåste tbx för skojs skull. Han gnydde till och vände sig om. Jag höll mig för skratt och kollade på klockan. Var det redan 12!? Jag fick en ide om hur jag skulle kunna väcka min snarkande kompis. Jag chockades över att jag faktiskt använde Justin och kompis i samma mening. Men ja, han hade ju varit med mig hela tiden udner sjukhustiden. Jag bestämde mig för att ge honom en till chans.
Jag skulle även behandla honom som en av mina vänner. Då fick han stå ut. Jag log lite när jag sträckte ut benen och la dem mjukt mot hans rygg. Innan jag tryckte hårt till för att någon sekund senare höra dunsen från när han föll ner från sängen.
- Vad fan!? Sa han och tittade upp på mig. Han såg så yrvaken ut att jag verkligen inte kunde hålla mig för skratt längre. Jag började asgarva och kunde snart inte andas.
- Abby, andas. Sa ha och satte sig bredvid mig. Jag fukoserade på att andas och lyckades sluta skrtta.
- Jag kommer hämnas. Viskade han sedan i mitt öra.
Jag log mot honom och torkade bort tåren jag fått efter skrattet.
- Justiiiiiiin! Kvittrade en tjej röst i andra änden bussen. Jag tittade upp på Justin som reste sig upp och öppnade dörren. Selena Gomez slängde sig i hans armar och kysste honom länge och hårt. Ett stygn av avundsjuka svepte i magen på mig. Men jag tryckte bestämt bort det och log mot Selena.
- Vem är du? Frågade hon vasst när hon fått syn på mig.
- Abby. Log jag och ställde mig upp.
- Ja, Tjejen från branden. Jag hörde om dig. Väntade mig bara inte att du skulle vara här. Sa hon och log ett fakeleende. Men Justin verkade inte märka det. Bitch. Tänkte jag surt men klistrade på ett leende jag också.
OOPS! DÄR DÖK SELENA UPP!
ÄR JUSTIN VERKLIGEN KÄR I ABBY?
KOMMER SELENA GÖRA NÅGOT MOT ABBY?
NÄR KOMEMR JUSTIN BERÄTTA?
5 KOMMENTARER FÖR NÄSTA!
VILL NI HA ÄNNU LÄNGRE KAPITEL ELLER RÄCKER DET SÅ HÄR?
KOMMENTERA!
Chapter 22: Love Selena
- Förlåt för att jag inte tog med dig av scenen, jag såg dig inte. Det gick så fort. Sa jag och tittade ner på mina fötter. Jag hörde hur Abby rörde sig lite i sängen. 20 skunder senare hade hon sträckte fram sin mobil där hon skrivit in ett svar. " Det var inte ditt fel. Jag kastade mig åt fel sida innan du ens hann ställa dig upp:)" . Jag log och tittade upp på henne.
- Jag måste berätta en sak...
Jag tog in ett djupt andetag och skulle precis berätta det när dörren slogs upp av ingen mindre än Liam. Kunde han komma en värre tidpunkt. Han tittade på Abby och sen mig innan han praktiskt taget kastade sig över Abby en en lång kram. Hon kved till men han släppte henne inte förens hon puttade bort honom. Han tittade oförstående på henne... Jag fanns ju i rummet men nej nej.... Abby tog upp mobilen och skrev in något och visade sedan för Liam.
- Oj! Förlåt! Sa han snabbt. Han tog en stol och satte den på andra sidan sängen.
- Varför hjälpte du inte henne av scenen?
- Va? Sa jag? Jag hade varit djupt försjunken i tankar. Mest om hur jag ogillade att Liam ens tittade på Abby.
- Varför hjälpte du henne inte av scenen? Frågade Liam igen, tydligare denna gången.
- Vi sprang åt olika håll. Jag hann inte se henne... Röken kom så sjukt snabbt... Dansarna... Försökte jag medans jag tittade ner på skorna igen. Han visste vilka knappar han skulle trycka på för att få övertaget. Något jag hatar när andra gör, det är så svagt...
- Bullshit... Mumlade han spände blicken i mig. Jag tittade ner i golvet igen och såg inte när Abby slog till honom på armen.
- Aje! Sa Liam plötsligt. Jag tittade upp och såg honom skygga bort från Abby som höll en knytnäve hårtknuten i knät. Abby tittade på honom med en blick som lätt skulle dödat om den kunnat. Det kändes bra att hon gjorde så, men jag ville inte att hon skulle skada sig mer än vad hon redan var.
- Abby, var förskiktig. Skada dig inte mer. Sa jag och la en hand på hennes knutna näve. Hon släppte de hårda grepet.
- mm, min arm gick ju bara av. Mumlade Liam.
- Som sagt. Jag vill inte att du gör dig illa. Sa jag igen och släppte inte hennes ögon med blicken. Hon suckade och lutade sig uttråkad bak mot kuddarna.
- Hallå ungdommar! Sa Ryan högt när han kom in i rummet. Jag suckade. Var det bara jag som kunde behärska mig här eller?
- Kan jag låna denna? Frågade jag. Och tog ett löst tag i Abbys ena kudde som hon inte använde. Hon nickade trött. Hon halvsov så jag tog den och kastade den på Ryan.
- Juste. Förlåt. Sa han. Lika högt. Jag suckade och himlade med ögonen.
Nästa gång jag vaknade kände jag hur någon låg väldigt när mig. Jag tittade neråt och såg hur Liam lutat sig mot sängen och sov sittandes på stolen framåtlutad mot sängen. Jag lät blicken glida över rummet när jag såg Justin. Han mötte min blick.
- Morgon. Log han. Jag log tbx. Jag försökte få fram ett ljud men det blev mer som en konstig vissling. Jag suckade och tog min mobil och skrev in. " Hur länge har jag sovit?" Skrev jag in. Han läste det och log.
- Hela natten. Log han. Min haka föll ner till marken. " Har du varit här hela natten!?" Skrev jag in. Han läste det igen och nickade.
- Aa. Log han. Han var så söt! Fan att jag inte kunde lita på honom. Jag kände mig trygg med honom, emn vågade inte lita på honom. Som att ha mens och vara kär samtidigt, man hatar att man älskar. " Naw<3" Skrev jag in och tvekade lite innnan jag visade det. Han skrattade lite och log.
- Jag går och skaffar frukost innan prins charm vaknar sa han. Jag tittade på Liam som nu låg och dräglade. Jag nickade och följde Justin med blicken medans han lämnade rummet.
jag var besviken på mig själv över att jag inte sagt något till henne. Jag suckade tungt medans jag gick och köpte mat. Jag mötte Dan på vägen tbx till Abby. De hade kommit in till rummet när hon somnat och gått innan hon vaknat.
- Justin, serriöst nu måste du vara ärlig. Sa han. Jag ryckte till av hans fråga. Han brukade inte gå rakt på sak sådär.
- Sure.
- GIllar du Abby? Frågade han. Jag drog in lite luft. Skulle ag berätta? Innan jag ens själv var säker. Jag skulle precis säga ja, när jag kom på att jag var ihop med Selena!
- Nej? Varför skulle jag? Jag gillar Selena?
Chapter 21: cant speak
- Bieber, är inte det där Abby? Frågade han. Jag tittade åt det håll han pekat. Jag såg inte ordentligt men jag kunde inte klara av mer väntan. Jag sprang fram till brandmanen som höll i den möjlige Abby. Jag ställde mig nära, men det var inte Abby...
Plötsligt.... Nej var det sant? Det var det! Det var Abby! Hon var medvetslös i en brandmans famn. Han bar bort henne till en ambulans. Jag kastade mig in i den och tittade på henne. Hon såg helt borta och nätan död ut...
Jag slog förskiktigt upp ögonen. Lungorna kändes tunga och stela, det kändes som att ha astm, fast värre.
Jag kände mig varm men ändå kall i hela kroppen. Det gjorde ont att bara röra mig. Jag lät blicken glida över rummet. Matt vitt på alla väggar utom en vägg där det var piss-gult. Jag förstod ganska snabbt att jag var på ett sjukhus. Alla slangar som var kopplade til min kropp var en ganska bra ledtråd. Ingen var i rummet. Jag suckade och fortsatte titta runt innan jag snabbt tröttnade på det. piss-gula gardiner och fula mossgröna stolar och vinröda linjer inmönstrat i det gröna. Jag fick vänta ett ganska bra tag innan någon kom in.
- Nej men oj. Har du vaknat. Det var bra nyheter. Log en man i ca 30-årsåldern. Han såg allmänt snäll ut och inte alls lika stel som andra doktorer jag träffat på. jag förskte öppna munnen för att fråga om skador, när jag fick komma här ifrån och... Eller jo. Om någon annan hade skadats under branden. Egentligen så menade jag mest Justin men erkände det inte för mig själv. ALDRIG!
Men jag fick inte ut ett ljud.
- Kan du inte prata? Frågade han. Han såg inte orolig ut utan såg bara ut att typ undra. Jag svarade genom att skaka på huvudet.
- Det är ingen fara. Du borde återfå rösten inom några dagar. Jag nickade trött. Inget svar på mina frågor alltså...
- Jag har ågra här ute, om du känner att du orkar. Sa han och pekade bakom sig mot dörren. Jag nickade ivrigt men borde inte gjort det. Det sved snabbt till i nacken och fick mig att kvickt lägga huvudet bak mot kudden.
- Inga sådana rörelser. Du måste villa. Du fck i dig en hel del rök så du måste vila den kommande veckan. Jag suckade djupt och skönk ner i sängen. Han flinade lite medans han gick ut.
- Ni kan komma in nu. Sa doktorn och ställde sig framför oss. Jag skulle precis kasta mig in genom dörren när han började en ny mening.
- Men hennes stämband är uttorkade så hon kan inte prata. Hon måste vila i några dagar. Alla nickade och han lät oss gå in. Innan jag ens hann komma åt handtaget tog någon tag om min axel. SERRIÖST!?
- Justin, du hörde. Ta det lugnt. Sa mamma med sträng ton. Jag suckade och nickade. Jag ville bara få komma in och se henne.
Det slutade med att mamma öppnade dörren. Jag hade fortfarande lite svårt att fatta att de liksom fattat att jag skulle kasta mig in i hennes rum. Var det så tydligt att jag typ... gillade henne?
Jag klev in i rumet och såg Abby ligga i sängen slängar och nålar lertryckta i huden.
- Hej. Log mamma. Abby log ett varmt leende som svar.
- Hur är det? Frågade Dan. Som svar räckte hon upp tummen. Jag flinade lite åt att hon kunde vara så glad trotts allt som precis hänt henne.
- Vad hädne egentligen? Frågade jag. Hon tittade på mig med en blick som var glad men ändå sa "är-du-dum-ellé?
- Å, juste. Sa jag och kände hur rodnaden spred sig på kinderna. Alla utom jag började skratta som hade fullt upp med att få ner rodnaden. Abby skrattade också, men avslutade det med en liten hostning.
- Är du säker på att du är okej? Frågade jag ororligt. Abby titade varmt på mig och nickade. HOn sträckte sig efter vattnet och klunkade i sig ganska mkt.
- Är det bara jag som är vrålhungrig? Frågade Dan. Alla utom jag och Abby stämde in. Dan, mamma och Scooter rörde sig ut från rummet. Dan var sist och blinkade lite med ögat mot mig innan de gick ut. Nu var jag och Abby ensama i rummet. Nu kanske var den perfekta stunden att berätta, eller kanske inte...
Jag gick fram till stolen bredvid hennes säng och flyttade den närmare.
- Snygg inredning du fått, verkligen förstaklassig. LOg jag och tittade runt i det hemska rummet. Hon små skrattade och nickade.
- Förlåt för att jag inte tog med dig av scenen, jag såg dig inte. Det gick så fort. Sa jag och tittade ner på mina fötter. Jag hörde hur Abby rörde sig lite i sängen. 20 skunder senare hade hon sträckte fram sin mobil där hon skrivit in ett svar. " Det var inte ditt fel. Jag kastade mig åt fel sida innan du ens hann ställa dig upp:)" . Jag log och tittade upp på henne.
- Jag måste berätta en sak...
KOMMER HAN SÄGA DET?
KUNDE TYVÄRR INTE FÅ IN NÅGRA BILDER I DETTA INLÄGGET:(
KOMMER ABBY PRATA IGEN?
KOMMER DE FÅ TAG I DE SOM SKÖT RAKETERNA?
NI BESTÄMMER!
KOMMENATERA NU!
4 KOMMENTARER!
chapter 18: Angry for no reason
- ge mig din cola. sa jag. Jga räkte över den och jag tog en klunk. jag höll på att spy av den vidriga smaken.
- Fy fan Justin. Sa jag och spottade för att få birt smaken.
- Varrå´ra? sa han surt. Jag suckade. Hna var omöjlig!
- Ge mig din mobil. Suckade jag. han räkte lydigt över sin mobil efter att ha låst upp den. Jag ringde Kenny. Han lät arg när han hörde att vi var på en fest. Fan, nu var jag död....
Kenny kom och hämtade upp oss. Ja, jag hade tagit ganska mycket mer än en öl. Jag mindes inte hur mycket. Kenny var förbannad på mig och Abby såg ut att skämmas. I bilen somnade jag ganska snabbt, det blev liksom bara svart.
Jag vaknade i min säng kommande morgon. Jag suckade, jag hade ont i huvudet som fan. Jag la mig trött i sängen igen utan en tanke på Abby.
När jag vaknade för andra gången den morgonen masade jag mig trött upp ur sängen. Jag tog en dusch och drog sedan på mig underkläder och mysisar. Jag var ganska varm så jag gick ut ur rummet utan tröja.
Vid matbbordet satt Abby och en okänd kille och snackade. Abby såg lika trött ut som jag kände mig, hon hade inget smink på sig. Hon var vacker ändå. Nej Justin! Selena, Selena, Selena...
- Morgon. Sa jag trött och började rota i kylen. Jag tog ut fil och flingor.
- God morgon fyllo. Sa Abby. Hon sa det på skämt men jag var inte särskilt road just nu. Jag muttrade lite innan jag satte mig bredvid henne.
- Fin sminkning. Kontrade jag surt.
- fan! Tjöt hon och rusade bort till toan.Tio minuter seanre kom hon ut, fullt sminkad och håret iordning gjort.
- Wow. Sa killen impat. Jag tittade surt på honom. Vem fan var han?
- Vem är du? Frågade jag tonlöst.
- Liam Flores, Alfredos brorson. Log han. Jag nickade. Halv intresserad? Jag tittade på Abby. Hon log mot Liam. En stor klump samlades i magen, hade de något på G?
Jag hade fått panik när jag kommit på att jag inte haft något smink på mig under hela den tiden jag pratat med Liam. Varför var Justin så sur helt plötsligt? Okej, jag kanske inte borde kallat honom fyllo men till och med han hade väl fattat att det var ett skämt.
Jag satte mig vid bordet igen efter att ha dragit på med smink. Liam gav mig ett sånt där leende som betydde: Skit-i-det. Jag log tillbaka. Jag skulle inte ljuga för mig själv. Liam var lätt att snacka med och tack och lov inte heller svår att se på. För vi alla har ju den där kompisen som man kan lita på men vill spy på när man ser den. Själv hade jag haft en hemma i sverige, ingen i Kanada.
Justin surade typ hela dagen, snackade knappt med mig. Det var lite jobbigt, men samtidigt ganska skönt. Jag behövde inte oroa mig över att han kanske skulle vilja prata om det som hände för två år sen igen, det vi sagt igår räckte för min del eller att han hade nån jetski någonstans och tvingat med mig ut med den.
Liam och jag snackade en del. Tyvärr hade han blivit mer och mer närgången. Han hade börjat sitta väldigt nära och när vi tittade på film så började han fläta mitt hår. Jag kände mig alltid obekväm när han kom för nära. Jag gillade inte när folk kom för nära, hela min kropp beredde sig liksom på ett slag eller något...
Dan kom till mig runt 5 och undrade om jag kunde komma ut för den där mini lektionen. Jag studdsade glatt upp ur soffan och hämtade min gitarr. Att komma bort från Liams närgångenhet var värt guld!
- Idag tänkte jag att vi skulle göra en kul sak. Log Dan. Jag tittade nyfiket på honom. Jag hade märkt att Dan var minst lika påhittig som Justin och därför hade jag ingen anning om vad han snckade om. Vi började röra oss ut ur bussen. När vi kom ut höll jag på att springa in igen. Bra ca, 3 meter bort fanns det ett staket som höll skrikande tjejer iväg från bussarna.
- Du behöver inte vara rädd, de ingår i jobbet. Log Dan.
- Jaha. Pep jag. Dan skrattade och ledde mig bort till en stor Arena.
- Vi stog inte här igår. Mumlade jag.
- Vi flyttade på bussen under kvällen, vet inte varför. Sa Dan. jag tittad emig runt omkring.
- Vad ska vi göra här? Frågade jag. Jag började få ideer om vad vi skulle göra, men inget som verkade särskilt realistiskt.
- Det du. Sa han och log. VI gick bort till ett bord där en man med en ganska stor mage höll på med knappar och gud vet allt.
- Detta är Abril... Sa Dan men där hann jag avbryta honom.
- Abby. Sa jag snabbt. Dan jag mig ett vänligt ögonkast innan han fortsatte.
- Hon skulle vara med under Favorit girl ikväll. Sa han och log.
- VA!? Sa jag. Jag hade varit här i två dagar och han vill få mig att gå upp på scen framför 233584864543 skrikande tjejer tsm med en sur Justin? Jag skulle aldrig klara av det!
- Japp. Log han stolt.
- Dan, det klarar jag inte! De kommer döda mig. Sa jag skräckslaget.
- Nejdå, alla gör fel men fansen tycker bara det är kul om det skulle hända, sök på youtube, Jusitn gör också fel.
- Men ändå! Jag har varit här i två dagar!
- Och klarar av dubbelt så mycket som favorit girl kräver. Det är enkla ackord och lätta byten, ingen fara jag visar dig. Jag hade inte längre något annat val än att nicka och känna skräcken bita mig i magen.
- Justin! Roliga nyheter! Hörde jag Dan säga till Justin när jag satt med min mobil i min lilla koj. Fan, Justin hade inte snackat med mig på hela dagen. Han skulle inte bli glad...
- Vad? Sa Justin glatt. Jaha, Dan kunde han minsann vara trevlig mot, tack för det Justin, verkligen ombytta roller!
- Abri... jag menar Abby, Hon kör favorit girl med dig ikväll. Sa Dan glatt. Jag kunde nästan höra Justins ansiktsuttryck.
- Säker på att hon klarar det? Frågade han. Tack för den...
- Ja! Bro! Du måste höra henne spela! Hon är hel amazing! Sa Dan. Justin sa inget mer så jag gissade på att han nickade.
- Men serriöst Justin, varför så sur? Frågade Dan. Tack och lov! Det var inte bara jag som märkte att super-stjärnans humör gått neråt under dagen!
- Inget. Muttrade Justin. Jag suckade tyst för mig själv, klart att det var något med mig. Jag kände mig väldigt splittrad. Ena sidan av mig var sur på Justin för att han var sur på mig och tyckte att han inte hade någon rätt att sura. Den andra grävde runt i min hjärna för att komma på något jag gjort fel.
Jag avbröts av mina tankar när Liam plötsligt stack fram sitt huvud.
- Hej. Log han.
- Hej. Sa jag.
- Ska vi göra något? Frågade han glatt. Jag tvekade lite, jag gillade inte när han blev sådär närgången men annars var han kul och snäll.
- Sure, vad? Sa jag lite avvaktande.
- Spela basket? Frågade han. Jag nickade glatt. Basket var något jag gillade väldigt mkt, även om jag var ganska dålig på det. Liam tog fram en boll från sin koj som var på andra sidan väggen och så gick vi ut. Justin sneglade surt på mig när vi gick ut. Jag blängde surt tbx. Ännu en gång var jag delad. Ena halvan ångrade sig för att jag blängt på honom ist för att bara fråga vad hans problem var. Medans andra halvan verkligen inte kunde lita på folk som en gång svikit en så hårt att det förföljt en genom två år och tyckte att han förtjänade det.
TYCKTE ATT DETTA KAPITLET VAR GANSKA LÅÅÅÅÅÅNGT.
TYCKER SJÄLV ATT DET ÄR JOBBIGT MED FÖR LÅNGA KAPITEL FÖR JAG ORKAR INTE LÄSA SÅ MKT SÅ LÄNGE, MEN HOPPAS ATT BILDERNA HJÄLPTE.
FÖRLÅT FÖR ATT DET INTE KOM NÅGOT IGÅR, VAR PÅ MATFESTIVALEN OCH MIN OANSVARIGA MAMAM LÄT MIG ( EN LITEN FLICKA!) VA UTE PÅ TOK FÖR SENT SÅ JAG STRESSADES IHJÄL MED MINA KOMPISAR SOM JAG KÄNNT I TVÅ VECKOR OCH FULLA MÄNISKOR ÖVER ALLT. HAHA NU FICK NI MIN LIVSHISTORIA! XD
MEN 4 KOMMENATER FÖR NÄSTA! :D
Chapter 16: Party
Jag hörde hur hon började spela What are words. Hon spelade så himla fint! Jag hade aldrig hört henne spela under den där veckan där vi var vänner, jag önskar jag gjort det.
- Justin. Hörde jag mamma ropa. Jag gick iväg upp till mamma.
- Tro inte att jag inte vet att det är är Abby från Stratford.
- Va!? sa jag. Jag var både skräckslagen och förvånad. Om mamma visste skulle allt bli dubbelt så svårt!
- Justin, jag är inte så efterbliven som du tror. Klart jag känner igen henne. Men ingen av er verkar ju vilja det. Sa hon tonlöst. Jag nickade stumt och stirrade in i mammas ögon.
- Justin, bara försök. Sa mamma. Jag bröt ögonkontakten och stirrade ner i marken. Jag visste vad hon menade.
- Mamma tro mig. Om jag inte redan har försökt, då vet jag fan inte hur man gör längre. Suckade jag.
- Språket justin! och så får du väl försöka hårdare då. Det skulle vara uppskattat om ni inte hatade varann när Alfredos brorsson kommer hit, du minns väl det? Frågade hon igen. 1: Det var hon som hatade mig. 2: ja, jag minns Alfredos brorsson. Jag nickade och lotsade in till bussen.
Efter kanske en halvtimme kom en entusiastisk Dan in i bussen följd av Abby, som såg lite obekväm ut.
- Dan det räcker, du behöver inte berätta om mig för varje person vi går förbi. Sa hon. Hon log mot honom men jag kände på mig att hon var både irriterad och generad. Gulligt...
- Men du är ju värsta underbarnet! Sa Dan och gjorde stora gester med händerna runt henne.
- Mozart var ett underbarn! Jag är bara Abby. Sa hon. Det sista mummlade hon lite men inte så att man inte hörde. Jag tyckte att det var synd att hon inte såg sin egna talang, hon hade musiköra och kunde verkligen hantera en gitarr.
- Du är ivarje fall något i stil med den snubben! Sa Dan. Fortfarande lika spidad. Abby suckade och gick längre in i bussen och kröp upp i sin koj.
- Jusitn du skulle ha hört henne! Hon lät helt amazing! Först körde hon What are words men inte i vanlig drag teknik utan i knäppningsteknik. Sen my heart will go on med världens coolaste gitarrsolo, också i knäppningsteknik! sa han. Jag nickade imponerat. Jag hade ju redan hört lite, jag visste att hon var grym.
- Coolt. Sa jag och sträckte lite på halsne för att få en liten skymt av Abby i kojen. Hon såg ut att läsa en bok. Aww, hon har inte hört talas om intrenet! Tänkte jag för mig själv och log åt min fåniga tanke.
Hon tittade ut genom det minimala fönstret som fanns på varje koj. Då fick jag en ide. Jag gick ut från bussen efter att jag dragit på mig huvan ordentligt. Vi var i mitten av hela röran med bussar men fansen var otroliga på att känna igen mig. Jag log lite när jag tänkte på hur vi fick springa iväg och gömma mig bara för alla skrikande/gråtande tjejer. Jag gick bakom bussen och tog upp lite små sten och kastade på Abbys ruta. Efter tredje kastet öppnade hon fönstert.
- Vad? Fräste hon. Jag ignorerade hennes ilska och log.
- Kom ut! Sa jag glatt.
- Nej. Sa hon tonlöst.
- Varför inte? Frågade jag. En stor del av mitt hopp om att vi skulle kunna bli vänner igen släcktes.
- Du vet mycket väl om varför. Fräste hon. Jag suckade, jag hade hatat mig själv ganska länge för det jag gjort mot henne. Men mina fans hade liksom stöttat mig genom det utan att de vetat om de själva och jag hade kommit över det. Men klart att jag fortfarande mådde dåligt över det....
- Snälla? Försökte jag. Jag försökte ta fram puppy-eyes som jag alltid använde för att få något jag ville, men det funkade tydligen inte på henne.
- Försök inte med puppy-eyes, jag ser igenom som skit. Speciellt för dig. Fräste hon. Kunde hon vara tydligare? Tjejen hatade mig!
- Snälla, jag vill bara visa att jag inte är sån längre. Och att jag aldrig var sån heller för den delen. Jag visste inte vad jag gjorde, och därför kan jag inte förklarar mig men jag vill visa dig att jag inte är sån. Försökte jag igen. Denna gången gav hon sig och suckade. Hon stängde fönstret och kom ut till mig.
Jag hade fått en ide på vad vi kunde göra och drog med henne några bussar bort.
Jag gick in i ett tält och hämtade en av mina "leksaker".
- Jusitn, jag åker inte på den där med dig. Sa hon och tittade förskräck på motorcyckeln jag tagit fram.
- Ta det lugnt, jag kan hantera den. Jag har åkt massa ggr. Försäkrade jag. Hon tittade osäkert på mig och gick sedan tveksamt fram.
- Vi bits inte, jag lovar. Retades jag. Hon blängde surt på mig och drog åt sig extra hjälmen.
- Hm, kul att veta. Kändes inte så när du kysste mig för två år sen. Mumlade hon och drog på sig hjälmen.
- Kallar du mig dålig kyssare? Frågade jag kaxigt.
- Jag kallar dig inte dålig... Det skulle vara en förolämpning för de som kysser dåligt, du är fruktansvärd. Sa hon och satte sig på plats på motorcykeln.
- Aj. Sa jag och höll handen för hjärtat innan jag gick på mototrcykeln och startade den.
Vi åkte runt halva anläggningen för att inga fans skulle komma efter oss.
Efter en timme så kom vi till rätt plats. Jag tittade ut över stranden som var full med folk. Jag tyckte jag kunde se Miley där nere. det var hennes födelsedag och ja, det var hennes fest.
- Fan Justin! Är den en fest!? Nästan skrek hon till mig.
- Aa?
- Med kändisar?
- Aa?
- Vad fan Justin. Jag ser ju ut som en jag vete fan. Sa hon surt. Jag skrattade åt henne och drog med henne till stranden.
FÖRLÅT FÖR ATT BLOGGEN INTE HAR VARIT DEN BÄSTA PÅ SENATE TIDEN
SKA BÖRJA PÅ ALLVAR NU!
MEN KOMMENTARERNA HAR VARIT HUR BRA SOM HELST SÅ DALADE DET VÄLDIGT PÅ FÖRRA KAPITLET
WHAT HAPPEND?
4 KOMMENATRER TILL NÄSTA KAPITEL!
KOMMENATERA!
Chapter 15: The new Justin
- Jag visar dig var du ska sova de kommande två månaderna. Sa han. Han ledde mig till en liten hytt. Ca två meter lång och en halvmeter bred. Den var inkupad i väggen. Du sover här och väskorna har du under sängen. Hoppas det duger. Log Dan. jag nickade glatt och sköt under väskorna under sängen, eller kanske hytten.
- jag måste iväg och fixa en sak men gör dig hemmastad. Log Dan. Jag nickade och lät honom gå. Så fort dörren slogs igen i andra sidan bussen hörde jag Justin bakom mig.
- Vi måste snacka...
Jag vände mig trött om och såg honom i de bruna ögonen.
- Om vad? Sa jag ointresserat. Jag hatade honom lika mkt som jag gjorde sekunden efter att Chaz och Ryan störtat ut från garderoben och kommer nog aldrig se honom som en vän igen.
- Om vad jag gjorde. Förlåt, jag borde inte ha gjort så, jag vet... Sa han och tittade ner i marken.
- Jaja. Sa jag bara och fortsatte att packa upp mina saker.
- serriöst, Jag är ledsen. Jag försökte säga det i hela tre månader efter att du rusade ut ur mitt rum. Men du iggade mig, jag fick aldrig chansen.
- Mhm. Sa jag. Medans jag fortfarande packade upp. Han drog snabbt tag i min handled och vände på mig.
- Sluta. Sa han. Hans ansikte var bara några cm från mitt.
- Med vad? Sa jag surt och knuffade bort honom.
- Spela oberörd. Sa han bara ilsket.
- Det är liksom det jag gjort i två år. Har inte haft så mkt till val. Och bara för att jag nu ska umgås med en super-kändis-tönt så tänker jag inte sluta. Sa jag ilsket och borrade in blicken i honom.
- Va? Sa han oförstående. Jag suckade. Vad hade jag mer att förlora?
- Tror du inte att Chaz och Ryan använde vad jag berättade om för dig om min mamma mot mig? Jag vände fortfarande inte iväg blicken. Jag hade inte snackat om mamma på två år. Varför fick Justin mig alltid att ta upp henne?
- Nej, jag... Började han men jag avbröt honom.
- Men det gjorde dem. Sa jag surt och vände mig om för att avsluta mig uppackning.
- Kan jag få en chans till? Hörde jag Justin säga. Han sa det så lågt att det nästan lät som en viskning.
- för vad? Frågade jag och vände mig om igen.
- För att visa att jag inte är den jag var för 2 år sen. Sa han och mötte min blick.
- Jag vet inte. Sa jag trött. Han kom närmare mig.
- Snälla? Sa han. Jag suckade. Killen hade verkligen blivit snygg. Det störde mig men jag ville ge honom en chans till. Hela jag bara skrek efter att få va hans vän igen. Men han hade sårat mig så sjukt djupt. Jag kunde inte göra så mot mig själv igen.
- Nej. Sa jag. Han suckade tungt.
- Förlåt. Sa han en sista gång innan han gick iväg till soffan igen. Jag suckade och hoppade upp i den lilla hytten. Det skulle väl inte skada om jag sov lite? Jag hade sjukt mycket jetlag. Jag La mig tillrätta och drog för drapperiet som hängde för hytten.
- Nej. Sa hon tonlöst. Det var verkligen som en spark i magen. Jag fattade ju att hon inte gillade mig, men jag ville visa att jag inte var den där 16:åringen längre.
- Förlåt. Sa jag och gick min väg. Jag slog mig ner i soffan och drog en hand genom håret. Jag hörde hur hon drog för draperiet för den lilla hytten. Hela jag ville inget annat än att gå och prata mer med henne. Varför kände jag så? Jag kunde inte vara kär i henne. När jag var 16 kände jag samma sak, var jag kär i henne? Nej! Jag var ihop med Selena! Jag var kär i Selena, älskade Selena.
Men efter tio minuter drog jag mig ändå till hennes hytt. Jag vet inte varför men jag såg genom en liten glipa att hon sov. Jag stod länge och tittade på henne genom den lilla glipan. Vad fan höll jag på med!?
Jag skyndade mig att sätta mig i soffan igen och fokuserade tankarna på Selena. Jag skickade iväg ett mess till hennes. "Saknar dig<3". Jag fick snabbt tbx ett svar. " saknar dig också<3". Jag skrev tbx ett snabbt " Hur var din dag?" " den sög". Jag chockades över det snabba svaret och knappade oroligt in " varför?". Jag tummade på mobilen någon minut innan jag fick ett svar " fick inte vara med dig<3". Jag suckade. Det var gulligt att hon skrev så men av någon anledning kände jag inte samma sak längre. Jag var mera orolig över Abbys dag...
Två timmar senare hade Abby vaknat och vi satt och käkade. Inte jag och Abby alltså eftersom hon antagligen helldre åt ute på mototrvägen än med mig. Jag mamma, Dan, Scooter, Kenny och Abby. Mamma kände inte igen Abby vilket nog både hon och jag var glada över. Antagligen för att Abby inte längre änvände kayal under ögonen och klippt håret så hon hade snedlugg som gick ner lite och topparna täckte ögonen lite.
- Så efter maten tänkte jag att vi skulle ha en mini lektion. Sa Dan till Abby. Hon nickade ivrigt.
Efter maten smög jag ut till dem där de satt i ett av tälten och spelade.
- Visa vad du kan. Hörde jag Dan säga.
lyssna medans ni läser.
Jag hörde hur hon började spela What are words. Hon spelade så himla fint! Jag hade aldrig hört henne spela under den där veckan där vi var vänner, jag önskar jag gjort det.
- Justin. Hörde jag mamma ropa. Jag gick iväg upp till mamma.
- Tro inte att jag inte vet att det är är Abby från Stratford.
Vad tror ni komemr häde nu?
KOMMENTERA!
Chapter 14: We have to talk
Jag gick ut ur rummet och satte mig i vardagsrummet. Jag öppnade fönstert och kastade en liten småsten på hennes fönster som vi hade i blomkrukorna. Hon kom fram till fönstert. Hennes ögon var kolsvarta av mascara och kayal som runnit. Hon såg mig och sträckte på sig för att nå något vid fönstert. Innan jag ens hunnit blinka hade hon dragit ner persenaerna för fönstret. Det var som att hå en spark i magen. Hennes röda ögon var fastklistrade på näthinnan.
- Försöker du säga förlåt? Hörde jag morfars röst bakom mig. Jag vände på huvudet och nickade.
Hur hade jag kunnat vara så elak mot henne? Hon som berätttat om sin döda mamma för mig....
Två år senare
Jag satt och spelade videospel när Scooter kom in genom dörren på turne´bussen.
- Du vet väl att Dan anmälde sig till den där kursen för ungdommar som spelade gitarr. Typ att de skulle lära sig spela som lärningar och sånt? Sa han. Jag nickade och lämnade inte TV:n med blicken.
- Ja, Hon kommer hit om två dagar, alltså i övermorgon. Hon hette Abril Samson. Sa han. Jag stelnade till när jag hörde namnet. Kunde det vara Abby? Nej, men Samson var säkert ett vanligt namn. Jag hade försökt nå henne de där månaderna efter att jag kysst henne, men hon hade bara klickat av mig eller iggat mig. Till slut hade jag tänkt att hon inte ville ha med mig att göra längre.
Jag packade ner de sista sakerna innan jag kände mig redo för att kunna lämna pappa och Sara här hemma. Jag hade fått en ny gitarr av pappa när jag berättat att jag fått ett riktigt proffs som var ute och turnerade med nån stjärna. Så nu hade jag en akustisk gitarr och en elgitarr. Jag hade packat ner båda två men lämnat kvar förstärkaren och sånt, det hade de säkert borta hos honom.
2 DAGAR SENARE
Jag klev av flyget och började gå in på den stora flygplatsen. Jag såg en kille stå och hålla ett papper med mitt namn på.
- Dan Kanter? Frågade jag. Han nickade glatt.
- Lisa simpson? Frågade han helt allvarligt. Jag stelnade till.
- Nej? Abril Samson? Sa jag osäkert. Självklart! Helt fel! Han hade inte valt mig som elev! Han hade valt en mer talangfull tjej med snyggare drag och käkben.
- Bra, förlåt om jag skrämde dig men när jag jobbar med Justin så vet en del fans om vad jag heter och hur jag ser ut så jag testar folk. Log han. jag pustade ut.
- Omg! Jag vet att vi nyss träffats men, gör aldrig så igen! Sa jag. Han skrattade åt mig och hjälpte mig med väskorna.
- Jag hoppas jag inte tog med för mycket. Sa jag när vi konkade ut väskorna.
- Nejdå. Sa Dan och log. Så slog det mig. Jobbade han med Justin? Kanske Justin Timberlake, Snälla var Timberlake!
- Så vem jobbar du med? Frågade jag.
- Skriker du ofta? Frågade Dan. Jag skakade på huvudet.
- Jusitn Bieber. Log han. Just i den sekunden, ville jag bara skrika, tro mig. Det sista jag ville här i livet var att få stå öga mot öga med Jusitn igen! Jag visste att det var töntigt men jag hade fortfarande inte kommit över det faktum att han varit så hemsk mot mig. Jag hade aldrig snackat med någon om mamma efter det. Ingen visste, inte för att någon hade intresse för att ta reda på saker om mig...
- Är du i chok eller? Fråagde Dan och skrattade. Jag skakade snabbt på huvudet, stum utan choken han nyss gett mig. Vi packade snabbt in väskorna i bilen och körde iväg.
När vi kom in genom dörren till den stora Turnebussen var den första jag träffade på Justin. Han satt i soffan och spelade Tv:spel.
- Justin, Abril, Abril, Justin. Presenterade ovetande Dan oss. Jag nickade.
- Jag visar dig var du ska sova de kommande två månaderna. Sa han. Han ledde mig till en liten hytt. Ca två meter lång och en halvmeter bred. Den var inkupad i väggen. Du sover här och väskorna har du under sängen. Hoppas det duger. Log Dan. jag nickade glatt och sköt under väskorna under sängen, eller kanske hytten.
- jag måste iväg och fixa en sak men gör dig hemmastad. Log Dan. Jag nickade och lät honom gå. Så fort dörren slogs igen i andra sidan bussen hörde jag Justin bakom mig.
- Vi måste snacka...
Tänkte lämna det lite spänande.
Men vad tycker ni såhär långt?
Chapter 13: Worst kiss ever!
Jag såg Chaz och Ryan stå vid ett hörn och tittade på mig. Jag gick dit.
- Säg inte att du haft ihop det med emo-fettot. Sa de så fort jag kom fram till dem.
- Nej? Va fan har hänt med era hjärnor de senaste året.
- Så du gillar inte emot?
- Nej... sa jag. Eller gjorde jag? Nej! Det gjorde jag inte!
- Bevisa. Log Chaz. Jag fattade direkt att han hade kommit på något riktigt elakt.
- Hur?
- Jadu, det finns några ideer...
Justin hade bett mig via sms komma över till honom lite senare efter skolan. Det bubblade till lite i magen. Men var jag kär i honom? Jag gillade inte att va kär, det var aldrig någon som var kär tbx, sånt hände bara i filmer.
När jag kom hem till honom kändes det som om jag borde vänt om. Men när Justin gav mig en hej kram så kunde jag inte vända mig om, shit vad mycket parfym han hade! Den luktade JÄTTE gott!
Vi gick upp på hans rum och satte oss i hans säng. Vi började snacka som vi brukar, snackade om det mesta.
- Berätta något om dig själv, som ingen vet. Utmanade Justin. Jag tänkte efter lite. Justin var en av mina närmaste vänner ( och min ända i Kanada). Jag tog ett djupt andetag.
- Mamma dog i cancer för ca tre veckor sen, och ibland kan jag inte sova för att jag har sett en gammal bild på henne och saknar henne för mycket. Något förendrades i Jusitns ögon.
- På riktigt? Frågade han. Jag nickade stumt. Jag öppnade armarna och jag kröp in i en kram. När vi kramats klart tittade jag upp i hans ögon. Han mötte min blick. jag satt så ett tag innan han kom närmare. Jag backade inte. Fjärilarna bubblade upp i magen och jag sträckte på halsen. Våra läppar möttes och han la händerna bakom min nacke. Men ganska snart avslutade han kyssen och tittade äcklat på mig.
- Fyfan! Var lärde du dig att kyssas? På ett hunddagis? Sa han. Jag tittade oförstående på honom. När plötsligt jag hörde asgarv från garderoben i slutet av rummet. Chaz och Ryan rusade ut ur garderoben och skippade efter luft.
- Fan! Trodde du serriöst att han! hahahahhahah! Jag reste mig snabbt upp från sängen. Mötte Jusitns blick en sista gång innan tårarna började forsa ner för kinderna. Jag rusade ut ur rummet. jag hörde Pattie bakom mig.
- Men Abby, vad är det? Jag rusade bara förbi henne och ut ur huset. Hur kudne han?
Jga låt händerna glida upp mot hennes nacke. Fjärilarna exploderade i magen. Sen kom jag på, planen. Fan! Jag avslutade snabbt kyssen.
- Fyfan! Var lärde du dig att kyssas? På ett hunddagis? Ploppade det ur min mun. jag ville bara skjuta mig själv. När Ryan och Chaz rusade ut ur garderoben jag gömt dem i började tårarna rinna ner för hennes kinder. Och tro mig, jag vill också gråta. Hur kunde jag vara så hemsk mot henne? Jag hörde mammas oroliga röst ute i hallen. Hon gick in på mitt rum.
- Chaz Ryan, Justin har utegångsförbud. Sa hon och pekade mot dörren. De slutade genast skratta och gick ut genom dörren.
- Justin Drew Bieber, vad hände precis? Frågade hon argt. Jga slängde mig på sängen och begravde ansiktet i kudden och skrek.
- Det där hjälper inte Justin, du är 16 år, Berätta. Sa hon iskallt. Jag suckade och satte mig upp och torkade de enstaka tårarna.
- Jag gjorde något dumt, riktigt dumt. Mot Abby, när hon berättade en grej, som är sjukt känslig.
- Är det allt jag får ur dig? Frågade mamma kallt. Jag suckade antagligen inte om hon försökte lite till men om hon nöjde sig med det var det ju skönt.
- Justin, har du gjort något dumt för att du ville det eller för att Chaz och Ryan tyckte att det var kul. För när jag kom in i rummet så verkade alla ha väldigt kul utom du. Jag suckade och ryckte på axlarna. Jag hade aldrig velat detta, varför hade jag ens gjort det!?
Jag gick ut ur rummet och satte mig i vardagsrummet. Jag öppnade fönstert och kastade en liten småsten på hennes fönster som vi hade i blomkrukorna. Hon kom fram till fönstert. Hennes ögon var kolsvarta av mascara och kayal som runnit. Hon såg mig och sträckte på sig för att nå något vid fönstert. Innan jag ens hunnit blinka hade hon dragit ner persenaerna för fönstret. Det var som att hå en spark i magen. Hennes röda ögon var fastklistrade på näthinnan.
- Försöker du säga förlåt? Hörde jag morfars röst bakom mig. Jag vände på huvudet och nickade.
Hur hade jag kunnat vara så elak mot henne? Hon som berätttat om sin döda mamma för mig....
VAD TYCKER NI?
HAR SKRIVIT FRAM TILL KAPITEL 17 SEN UNDRAR JAG OM NI VILL HA LÄNGRE KAPITEL.
NI VET, LÄNGRE KAPITEL FAST MER SÄLLAN ( DETTA VAR SÅ SÄLLAN FÖR ATT KOMMENTARERNA KOM SÅ SENT ^^ )
KOMMENTERA!
Chapter 12: Stronger then me?
Efter lite mer än halva filmen tittade jag ner på Abby som lutade sitt huvud mot min axel. Hennes ögonlock höll på att gå igen. Jag log lite för mig själv, hon var så söt. Visst hon hade kayal under ögonen som fick henne att se lite farlig ut men hon var söt på något annat sätt. Medans jag satt där och tänkte på flickan som jag hade bredvid mig somnade hon. Jag kände hur hennes huvud tyngdes ner mot min axel. Jag lutade mig tbx mot väggen och lutade mitt huvud mot hennes och lät ögonlocken gå igen på mig också...
Jag kände hur någon la en arm på min axel. Jag öppnade trött ögonen och mötte mormors snälla.
- Kolla på film va? Sa hon och log. Jag log tbx och gäspade.
- Hon kan sova här. Sa jag trött.
- Det var det jag tänkte. Log Mormor. Jga nickade och reste mig förskiktigt så Abby mjukt skulle hamna i min säng.
- jag hämtar madrassen. Log jag. Mormor skulle aldrig någonsin låta oss sova i samma säng under hennes tak. Aldrig någonsin, inte mamma heller för den delen. När jag dragit in madrassen i mitt rum och slängt dit en filt och kudde la jag mig ner och tittade upp på Abby. Hon sov djupt.
Jag vaknade av att Justin hoppade på mig och sjöng högt med någon låt han satt på på datorn.
- Va fan Justin? Sa jag. Och hoppade upp på honom. Det slutade med att vi brottades på madrassen som låg på golvet.
- Ha! Tror du verkligen att du är starkare än mig? Sa Jusitn överlägset.
- Ja? Sa jag kaxigt. Han skrattade och började plötsligt ta i. Det slutade inom några sekunder med att jag låg med ryggen mot madrassen.
- Vad sa du förut? Sa Justin kaxigt och log. Jag suckade och himlade med ögonen.
- Vad är klockan? Frågade jag trött.
- kvart i åtta. Sa Justin.
- Va! jag har skola! Sa jag snabbt. Jusitn klev snabbt av mig och jag rusade ut.
Fan jag missade bussen.
- Skjuts? Frågade Jusitn.
- Gärna... Fan, sara. Suckade jag.
- Ta´t lugnt. Hon kan va här tills du slutar. Sa Jusitn.
- Du är en ängel. Sa jag snabbt. Jusitn log innan han låste upp bilen och vi hoppade in.
Vi kom fram till skolan fyra minuter i åtta. Jag kastade mig ut ur bilen och ropade ett snabbt tack över axeln innan jag rusade in i skolan.
Jag såg Chaz och Ryan stå vid ett hörn och tittade på mig. Jag gick dit.
- Säg inte att du haft ihop det med emo-fettot. Sa de så fort jag kom fram till dem.
- Nej? Va fan har hänt med era hjärnor de senaste året.
- Så du gillar inte emot?
- Nej... sa jag. Eller gjorde jag? Nej! Det gjorde jag inte!
- Bevisa. Log Chaz. Jag fattade direkt att han hade kommit på något riktigt elakt.
- Hur?
- Jadu, det finns några ideer...
VAD HÄNDER NU?
VAD KOMMER JUSTIN GÖRA?
KOMMER HAN ENS GÖRA DET?
FÖRLÅT IGEN FÖR ATT KAPITLET TOG SÅÅÅÅÅÅ LÅNG TID :p
7 KOMMENTARER FÖR NÄSTA!
KOMMENTERA FÖR MER!!!!!!!!!!! :D
Chapter 11: Iron man
- Snälla förlåt. Jag vet inte varför jag sa så, jag känner inte dig och har ingen rätt att säga så om dig. Jag vet inte vad du har gått igenom, det var igår jag lärde mig ditt namn. Jag vet att jag var ett svin, Förlåt... Sa han. Han hade tårar i ögonen igen. Varför grät han? Han hade ingen anledning att gråta? Chaz och Ryan grät aldrig när de gjorde mig illa? Som om det skulle föresten... Jag nickade bara och tittade honom i ögonen. Efter ett tag gick han ända fram till mig, förut hade han stått ca två meter ifrån.
- Så det är okej? Frågade han. En liten glimt tändes i hans ögon när jag nickade...
Jag och Justin hade umgåtts hela dagen. Han hade hjälpt mig plocka upp det sista ur flyttlådorna och städa ur köket som fortfarande luktade sprit och öl efter pappas öl brukar och spritflaskor. När vi satt i soffan och slöade och vilade efter skrubbande och springade kom Sara ner.
- Jag är hungrig. Sa hon på svenska.
- Va? Sa Justin.
- Hon är hungrig. Översatte jag. Jag klappade på mitt knä i en gest att Sara skulle sätta sig.
- Jag ringer Mormor, Hon äger på att laga mat. Vi äter hos oss. Log Justin.
- nej, jag lagar något. Sa jag snabbt.
- inte en chans. Sa Jusitn och plockade upp sin mobil och ringde. Jag suckade, men orkade inte säga emot mer.
Efter ca 40 minuter gick vi över till Justins Mormor och Morfar. Så fort vi klev in kom manen som öppnat dörren till mig när jag behövft skjuts till sjukhuset fram till oss.
- Hej ungdommar! Sa han glatt och gav oss alla en kram. Sara blev genast blyg men när manen satte sig ner på huk och började prata med henne blev hon snabbt hel förtjust.
- Detta är Bruce, min Morfar. Sa Justin och nickade åt manen. Jag nickade och tittade ner på Bruce som busade med Sara.
- Aw. Log Justin. Jag skrattade och nickade. Vi knöt upp skorna och gick in till köket. Där stod Justins mamma som jag sett förut och antagligen hans mormor.
- Hej vännen. Log hans Mormor. Hon lämnade grytorna och gick fram och gav mig en kram.
- Jag är Diane. Log hon.
- Abby. Log jag. Ville inte att de också skulle börja kalla mig Abril. Jusitns mamma kom fram.
- Hej, Jag är Pattie, vi har ju setts en gång tidigare. Log hon och tittade busigt på Justin. De hade samma leende och glimt i ögonen.
- Abby. Sa jag igen. Justin avbröt tack och lov de artiga småpratet.
- Vad blir det? Sa han hungrigt.
- Spagetti med köttfärsås. Log Diane.
- Yes. Sa Justin och gjorde små glädje skutt på skoj.
- Det gillar du va? Frågade Justin.
- Jepp. Log jag. Han fortsatte med sina fåniga skutt.
Medans vi åt snackade alla i munnen på varann. Bruce och Sara satt och lekte med maten, Pattie och jag försökte föra en konversation om hur rolig Justin var när han var liten. Diane inflikade ibland rolig fakta om Justin och Justin satt hela tiden och sa " FALSKT!" eller " Jag var ju liten!". När vi ätit klart envisades Pattie med att vi skulle äta glass som efterrätt framför TV:n. Jag försökte övertala dem att det absolut inte var nödvändigt men precis som Jusitn var Pattie otroligt envis.
- Abby sitter vid mig! Sa Justin. Jag började skratta åt hans min och följde lojt med honom till soffan och slog mig ner bredvid honom. Sara och Bruce satt kvar i köket och lekte med Justins gamla leksaker.
- Hon är inte så bra på engelska så om hon säger något helt random så ropa på mig. Log jag.
- Varför är hon inte det? Frågade Jusitn.
- Vi flyttade från Sverige för en vecka sen. Så språket är nytt för henne. Sa jag.
- Coolt. Sa Jusitn och sen så fortsatte vi titta på TV:n.
Efter ca en timme av Ellen-show log Jusitn glatt mot mig.
- Vad? Frågade jag.
- Vi kollar på film. Log han. Jag nickade och följde med honom till hans rum. Där hade han en lagom stor TV med tonvis med filmer under.
- Vilken ska vi titta på?
- Ingen skräckis. Sa jag snabbt. Justin nickade och tittade ner bland filmerna.
- Iron man? Log han. Jag nickade och satte mig tillrätta i Justins säng. Några minuter efter var filmen i full gång.
Efter lite mer än halva filmen tittade jag ner på Abby som lutade sitt huvud mot min axel. Hennes ögonlock höll på att gå igen. Jag log lite för mig själv, hon var så söt. Visst hon hade kayal under ögonen som fick henne att se lite farlig ut men hon var söt på något annat sätt. Medans jag satt där och tänkte på flickan som jag hade bredvid mig somnade hon. Jag kände hur hennes huvud tyngdes ner mot min axel. Jag lutade mig tbx mot väggen och lutade mitt huvud mot hennes och lät ögonlocken gå igen på mig också...
FÖRLÅT OM NI INTE GILLADE DETTA KAPITLET.
MEN SNART SÅ KOMMER DET ATT HÄNDA EN DEL I NOVELLEN VÄÄÄÄÄÄÄÄLDIGT SNART!
LOVAR! :D
7 KOMMENTARER FÖR NÄSTA KAPITEL, VAT ATT JAG GÅR UPPÅT HELA TIDEN MEN VILL VETA HUR MYCKET NI KAN :D
KOMMENATERA!
Chapter 10: I´m sorry
- Var är Abby? sa hon.
- Hon sover, men är det något jag kan göra? Frågade jag och satte mig på huk.
- Abby har inte sagt godnatt till mig på två kvällar. Vet du om jag gjort något dumt? Hon liknade Abby så sjukt mkt att det var nästan skrämmande. Inte i håret då Abby hade brunt , nästan svart hår och hennes lillasyster blont, men i ansiktet.
- Du har inte gjort något alls. Abby är bara trött. Sa jag och öppnade armarna så hon kunde komma in i en kram. Hon gick fram till mig och gav mig en kram.
- Jag går upp och sover nu. Sa hon. Jag nickade och kramade om henne lite hådare innan jag släppte henne.
Morgonen där på hade Chaz och Ryan sovmorgon så jag hade lovat att va med där. Just när vi bestämt det hade jag liksom trott att varje liten sekund med killarna var viktig. Jag masade mig upp ur sängen runt 8 på morgonen.
När jag kom fram till skolan var jag på sjukt bra humör. Vet inte varför men bara var det. Chaz och Ryan stod vid en vägg och snackade med några andra killar. Jag gick över till dem och ställde mig och snackade.
- Vad snackar ni om? frågade jag.
- Abby Samson. Din lilla crush. Retades dem. Jag suckade.
- Nej, jag har inget crush´s på tjejer med tio nallar i rummet eller 100 böcker uppradare på väggarna för att verka smart. Sa jag. När jag sagt det ångrade jag mig genast.
- What!? Skrattade de. Jag ville så gärna ta tbx allt jag sagt.
- Hur vet du ens det? Skrattade Ryan.
- Han bor granne med fettot. sa Chaz. Hur visste han det?
- Justin du måste hålla med om att hon är fett ful! Skrattade de.
- Mm.. Sa jag. jag vände mig om för att gå ifrån killarna när jag fick syn på Abby. Hon stog ca 3 meter bort. Hon hade tårar i ögonen,det gjorde så ont att se henne så sårad. Jag började gå mot henne men hon vände snabbt om och började springa ifrån mig. Inom bara några sekunder hade hon lämnat skolgården. Jag började springa åt samma håll som hon men när jag kommit från skolgården hade jag ingen anning om var hon var.
Jag började gå hemmåt. Hon kanske var hemma, jag måste fixa det här...
Jag rusade in i mitt rum och tog fram en av mina packlådor. Jga rev ner alla nallar som jag lagt upp på fönsterbrädan och la även ner alla böcker jag hade lagt upp på två av mina hyllor på väggen. Jag rev ner allt i kartongen. Sen tog jag fram mitt godis och mina chips och slängde dem i papperskorgen.
- Gör inte så. hörde jag Jusitn säga. jag vände mig mot fönstret där jag hade en glipa öppen för att vädra. Jag drämde hårt igen fönstret och drog ner persenarena. Jag slängde mig i sängen och torkade tårarna. Justin nu kände jag verkligen ingen anledning att bry mig om något över huvutaget. Det knackade på rutan. Jag suckade och drog upp persenerna.
- Vad vill du? Sa jag ilsket och när jag öppnat fönstert.
- Förlåt... Mumlade han och tittade ner i backen. Jag gillade inte att se honom lidande, han lät ju verkligen ledsen...
- Jag trode serriöst att du var annorlunda. Inte som Chaz och Ryan. Jag hade tydligen fel. Sa jag besviket.
- Jag är inte som Chaz och Ryan. Jag ångrar allt jag sa idag. Jag skulle aldrig säga något för att såra dig. Sa han och tittade mig djupt i ögonen. Hans ögon var vattninga.
- Konstigt för det var det du precis gjorde. Sa jag och gick ifrån fönstret. Jag klarade inte av att se honom. Det var inte värt att gråta över sånna som honom.
Jag hörde en duns från mitt rum. När jag vände mig om för att se vad det var såg jag att Jusitn klätrat upp genom fönstret.
- Gå. Sa jag. Jag kunde inte vara arg nu, det skulle bara sluta i gråt igen. Han lyssnade inte på mig utan gick fram till mig. Kunde han inte bara lyssna på mig? Jag kände hur ögonen vattnades och blinkade flera ggr för att få bort tårarna. Det funkade inte.
- Snälla förlåt. Jag vet inte varför jag sa så, jag känner inte dig och har ingen rätt att säga så om dig. Jag vet inte vad du har gått igenom, det var igår jag lärde mig ditt namn. Jag vet att jag var ett svin, Förlåt... Sa han. Han hade tårar i ögonen igen. Varför grät han? Han hade ingen anledning att gråta? Chaz och Ryan grät aldrig när de gjorde mig illa? Som om det skulle föresten... Jag nickade bara och tittade honom i ögonen. Efter ett tag gick han ända fram till mig, förut hade han stått ca två meter ifrån.
- Så det är okej? Frågade han. En liten glimt tändes i hans ögon när jag nickade...
BLÖ! Hatar att skriva om bråk! De blir aldrig bra...
Men annars vad vill ni ska hända?
Förlåt för att det tog tid med kapitlet, kommentarerna krånglade så såg inte alla och sånt... aja.
6 kommenatrere för nästa! :D
KOMMENTERA! :D
Chapter 9: Tierd
Väl hemma satt jag i vardagsrummet för att kolla Tv när jag plötsligt såg att vardagsrummet var precis mittemot Tjejens rum. Ja, jag kallade henne tjejen då jag inte hade en fucking aning om vad hon hette. Hon stog i mitten av rummet och packade upp saker från någon låda. Vi var såpass nära att jag såg att hon packade upp nallar, papper av något slag och sladdar. Jag rusade till mitt rum och hämtade min pilbågen med en såndär sugpropp i slutet. Jag skrev en lapp på den och öppnade fönstret till vardags rummet. Jag drog i snöret och skickade iväg pilen.
Jag hoppade till när något smällde till på fönstert. Jag tittade och såg en sån där leksakspil som typ varje barn hade när de var små. Jag kollade på lappen som hängde på pilen. " Hej" stog det på den. Jag tittade mot Justins hus. Han hade öppnat fönstert och tittade ut.
- Hej. sa jag glatt, Jag hade helt glömt bort att jag hade på mig pyamas och inget smink. Håret var uppsatt i en klämma och ja, jag såg nog sjuk ut.
- Hej shawty. Log han. Fan vad söt han var!
- Wazzup? sa jag glatt.
- Vad har hänt med din hand!? sa han och stirrade på min hand. Jag drog snabbt in den bakom väggen. Fingrarna hade svullnat lite och halva handen var blå.
- Inget. Sa jag snabbt.
- Jag vet vad jag såg. Sa han allvarligt.
- Nej men inget. Svarade jag och iggade smärtan från fingarna.
- Tvinga mig inte att hoppa ut genom det här fönstret. Sa Justin. Han sa det på skämt men något i hans ögon fick mig att tro honom. Jag la bara huvudet på sne och tittade honom i ögonen. Han ryckte på axlarna.
- Du valde. Sa han och började klättra ut genom fönstret. Plötsligt hördes en röst bakom honom.
- Justin Bieber! Vad tror du att du håller på med!?
- RUN! Skrek Justin på skoj och kastade sig ut genom fönstret. Jag flyttade mig åt sidan så han kunde hoppa in genom mitt fönster. En kvinna stack ut huvudet genom fönstert och tittade surt på Justin.
- Måste jag verkligen sätta lås på fönstren nu? frågade hon. Jag och Justin tittade ut genom fönstret.
- Jaha, en tjej. Du kompis, du borde veta att Justin sover med sin nalle när han sover här. Sa hon och tittade på mig. jag började skratta och kvinnan stängde fönstret.
- Vem var det? Skrattade jag.
- Min mamma, som ljuger föresten. Log han. Vi satt i min säng och efter bara några sekunder räckta han fram sin hand.
- Vaddå? Frågade jag och spelade dum. Jag visste precis vad han menade. Han tittade på min öma hand som jag gömt i byxfickorna i mina mjukisar. Jag suckade och räckte fram den. Han greppade den försiktigt men det brände ändå till av smärta i handen. Han lät fingertopparna lätt dras över mina fingrar.
- Vad hände? Frågade han sedan. Jag tittade bort så han inte skulle se tårarna som började bildas i ögonen på mig. Jag kände hur han flyttade sig närmare.
- Vad hände? frågade han igen. Mer som en viskning. Jag kunde inte se honom i ögonen. Snart visste jag att han skulle tröttna, att han skulle ge upp, gå sin väg. Här i Kanada var jag ingen som folk intresserade sig för. Samma sak skulle han tycka om några få minuter.
- Vad hände? Frågade han igen. Hans ansikte var nära mitt nu, men jag kunde fortfaranade inte titta på honom. Jag hade ju sett han och Ryan och Chaz tillsammans flera ggr. Klart att han var som dem.
- Var det Ryan och Chaz? Frågade han. Jag stelnade till, hur visste han? Ingen visste? Eller jo, massor visste men verkligen inte han! Jag svalde och tittade in i hans bruna ögon.
- Det var dem, eller hur? Sa han utan att slita sin blick ifrån min. Jag bet mig hårt i läppen för att hålla tårarna inne. Jag kände ganska snart hur blodet gav munnen en smak av järn.
- Gör inte sådär. Sa han och satte fingret under min läpp och dorg mjukt neråt så jag släppte taget.
- Abby! Ropade Sara utifrån. Jag suckade och reste mig upp. I köket stog Sara.
- Jag är hungrig. Sa hon trött. Både hon och jag var trötta idag. Hon hade tydligen gråtit under skolan för att pappa inte kommit hem och sånt. Själv hade jag fått jobba stenhårt för att få någonlunda ordning i huset och i mitt rum. Tiden i mitt rum tsm med Jusitn hade liksom varit dagens avslappning.
Jag ställde mig vid spisen för att börja laga makaroner och köttbullar när jag kände att någon stog bredvid mig. Justin hade ställt sig tätt intill mig.
Jag ställde mig bredvid henne och tittade på henne. Hon såg så sjukt trött ut. Ögonen var röda och halvöppna, hon såg så himla, jag vet inte trasig ut. Hon tittade upp på mig. Ögonen såg fortfarande ut som svarta hål utan själ. Hon lutade trött huvudet mot min axel. Varför kändes det så bar när hon gjorde det? Hon var ju trött? det skulle inte kännas bra? Efter ca tio minuter var maten klar. Hon cilade ut vattnet ur kastrullen och la upp makaronerna på en tallrik.
- Vill du också ha? Frågade hon. Jag skakade på huvudet. Hon nickade och hällde resten på en annan tallrik.
Jag följde Abby till soffan. Tack Abbys lilla syrra för den nödvändiga informationen. Abby åt knappt något alls. Hon satt i hörnet av soffan och lutade sig mot min axel.
- Jag är klar nu. Sa hennes lillasyster. Abby ställde sig upp och gav henne en kram. när hennes lillasyster gick upp satte hon sig i soffan. vi satt och tittade på Tv i några minuter och inom bara en reklampause kände jag hur hennes huvud blev tungt och hennes andetag tunga. Hon hade somnat. Jag klandrade henne inte. Abbys hand vilade i hennes knä. Jag fattade inte hur de kunde vara så hemska mot henne. Efter ett avsnitt av "Disaster date" tittade jag på Abby. Hon sov djupt. Jag lyfte upp henne i min famn och började gå mot hennes rum. jag bäddade ner henne i sin säng och släckte sen lampan.
Innan jag gick så tog jag hand om tallrikarna och kastrullerna. När jag precis skulle gå så kom hennes lillasyster ner för trappan.
- Var är Abby? sa hon.
- Hon sover, men är det något jag kan göra? Frågade jag och satte mig på huk.
- Abby har inte sagt godnatt till mig på två kvällar. Vet du om jag gjort något dumt? Hon liknade Abby så sjukt mkt att det var nästan skrämmande. Inte i håret då Abby hade brunt, nästan svart hår och hennes lillasyster blont, men i ansiktet.
- Du har inte gjort något alls. Abby är bara trött. Sa jag och öppnade armarna så hon kunde komma in i en kram. Hon gick fram till mig och gav mig en kram.
- Jag går upp och sover nu. Sa hon. Jag nickade och kramade om henne lite hådare innan jag släppte henne.
Vet inte hur detta kapitlet blev, skrev ganska sent så det kanske blev lite flum:)
men vad tycker ni nu?
vad vill ni ska hända?
6 kommentarer för nästa! :D
KOMMENTERA! :D
Chapter 8: What are you guys doing!?
- Men då blir det säkert inga problem. Ni kommer få bidrag tills er pappa tillfrisknat så du kan köpa mat och betala räkningar. Jag nickade. Vi snacka lite mer om massa skit och till slut skakade vi hand och jag fick gå ut ur sjukhuset.
När jag kom ut kom jag på att min skjuts var hemma i ett varmt hus. Jag suckade och satte mig på en bänk. Jag drog trött handen genom håret och funderade hur jag skulle komma hem.
- Behövder du skjuts? Frågade en röst som jag kände igen. jag tittade upp och såg in i Justins bruna ögon.
Hon tittade på mig med en blick som sa "nej-detta-är-inte-fucking-sant!".
- Besatt av att vara hjälte? Frägade hon på skoj och ställde sig upp.
- Bara lite. sa jag och höll upp fingararna och visade med ett mått på ca en cm. Hon log och nickade. Hon följde mig till bilen. Jag låste upp och vi hoppade in.
- Så vad händer nu? Frågade jag efter ca 5 minuter.
- Inte så mycket. Väntar på att pappa vaknar upp. sa hon trött. Hon drog trött en hand genom håret. Hon mötte min blick innan jag behövde avbryta den för att titta mot vägen. Jag fattade inte hur Chaz och Ryan kunde vara så elaka mot henne, hon var ju precis som alla andra, om inte lite finare... Nej Justin! Inte tänka så! Hon har säkert världens bästa pojkvän någonstanns som längtade ihjäl sig efter henne.
Vi kom hem till Mormor och Morfar.
- Tack för skjuten. Du är bäst. Sa hon och kramade mig.
- Ingen fara, jag är en helt vanlig kille you know. Log jag och blinkade med ena ögat.
- Nej! Du är fan speciell! Sa hon och log. Jag skrattade åt henne hoppade ut ur bilen. Vi vinkade hejdå innan vi gick in till våra hus.
Jag gick in till mitt rum. Jag tittade på klockan, 22.09. Sara sov förhoppningsvis nu. Jag smög upp till hennes rum för att kolla om hon sov. Det gjorde hon. Jag stängde dörren till rummet och gick ner till mitt rum. Jag bytte om och satte mig vid datan. När jag gick och la mig tänkte jag bara på att pappa kanske också skulle dö. Som att alla runt mig dog, det skrämde mig. Men trotts allt så hade "bara" mamma dött än så länge...
NÄSTA DAG
Chaz var om möjligt ännu värre idag. Han trackade allt jag gjorde på bussen och kastade böcker och pennor på mig under resten av dagen. När det var dags att gå hem och jag skyndade mig att plocka ihop mina grejer. Jag små sprang till skåpet. Jag plockade in mina saker i skåpet och precis när jag skulle dra undan handen som jag hade på kanten där skåpsdörren skulle dras igen kom Chaz kompis Ryan och drämde igen den. Han stog på en skejtboard och hade ganska högfart så det kändes som att fingrarna gick av. Jag drog snabbt åt mig fingarna och tittade på dem. Ett stort rött streck drogs över mina fingrar. Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta och tittade ner i marken.
Jag skyndade ut över skolgården. När någon tog tag i min arm. Jag vände mig om och tittade in i Justins bruna ögon. hans snälla ögon byttes genast ut till oroliga när han såg mitt ansikte. Antagligen röda ögon och sönderbiten läpp...
- Vad har hänt? frågade han oroligt. Jag hörde en skejtboard komma närmare och jag tittade åt sidan. Tio meter ifrån oss kom Chaz och Ryan i full fart. Jag drog åt mig armen och skyndade därifrån.
- Vad fan håller ni på med? Sa jag upprört när Chaz och Ryan kommit fram till mig.
- Vaddå? Att den bitchen gråter är inte vårt fel? Sa Chaz. Jag såg rakt igenom hans löng.
- Ryan? Sa jag och tittade på honom. Han ryckte bara på axlarna.
- En gång till och jag svär...
- Jaja! Chilla! Inte vårt fel. Avbröt de mig. Jag suckade, det var så deras fel...
Vi drog hem till Ryan för att chilla i hans rum. Jag hade inte längre någon lust att va med dem. Jag ursäktade mig med att jag hade jobb och gick hem.
Väl hemma satt jag i vardagsrummet för att kolla Tv när jag plötsligt såg att vardagsrummet var precis mittemot Tjejens rum. Ja, jag kallade henne tjejen då jag inte hade en fucking aning om vad hon hette. Hon stog i mitten av rummet och packade upp saker från någon låda. Vi var såpass nära att jag såg att hon packade upp nallar, papper av något slag och sladdar. Jag rusade till mitt rum och hämtade min pilbågen med en såndär sugpropp i slutet. Jag skrev en lapp på den och öppnade fönstret till vardags rummet. Jag drog i snöret och skickade iväg pilen.
Ganska gulligt att skicka en pil sådär så det var därför:)
Och så vill jag säga tack till moa som gav mig ideen till tre av replikerna, du är fan speciell moa ;) <3
Men hur tycker ni att bloggen artar sig?
Är det irriterande att de inte har blivit ihop än?
Vad tycker ni överhuvudtaget om bloggen?
+ Ni har nästan blivit lite väl bra på att kommentera, LOVE IT! 5 Kommentarer för nästa! :D
KOMMENTERA! :D
Chapter 7: Do you need ride?
- Men lilla vän. Klart vi hjälper till. Sa han och drog in mig en en varm kram. Jag kände hur en tår rann ner för min kind men jag skyndade mig att torka bort den.
- Men vi är nog lite gamla för att köra men Justin är här, han skjutsar dig. Log han. Han ropade på efter Jusitn och jag hoppades av hela mitt hjärta att det inte var den Justin jag tänkte på. Tyvärr hade jag fel. Ur ett rum kommer självaste Justin Bieber.
Jag gick ut ur rummet och tittade åt morfars håll. Han stod vid dörren. Utanför stog tjejen från skolan. Hon hade på sig samma kläder som i skolan så hennes byxor hade smuts på knäna efter att Chaz och Ryan puttat ner henne. Hon hade tagit bort kayalen under ögonen, eller kanske gråtit bort den? Det syntes att hon hade gråtit för hennes ögon var röda och kinderna fuktiga.
- Aa? sa jag och gick till dörren.
- Kan du ge henne skjuts till sjukhuset? Sa han. Tjejen såg ut att skämmas och tittade ner i backen.
- Ja. sa jag och tog bilnycklarna som låg på hallbyrån. Tjejen vågade fortfarande inte tittade direkt på mig med hade huvudet ivarej fall framåt och inte ner i backen. Hon följde mig till bilen. Jag låste upp och hoppade in.
När vi kommit ut på vägen sneglade jag på henne.
- Vad ska du göra på sjukhuset? frågade jag. Hon tittade upp på mig.
- Pappa krockade när han körde full, vet inte mer än att han ligger i koma. Sa hon och tittade mig i ögonen. Jag avbröt snabbt ögon kontakten.
- Oj, förlåt det var inte meningnen att...
- Nej, du visste inte. Det är okej. Avbröt hon mig. Jag gav henen ett snett leende.
- Gjorde du något, typ viktigt när jag kom? Sa hon. Jag tittade på henne igen. Hela hon var nervös, det syntes att hon var allt annat än bekväm.
- Nejdå, inget över huvudtaget. Log jag. Hon log tbx men ett leende som inte direkt nådde ögonen.
- Är ni nyinflyttade? Frågade jag för att avbryta den pinsama tystnaden.
- Aa, flyttade in igår. Sa hon. Jag släppte vägen med blicken för några sekunder och tittade på henne.
- Wow, ingen bra start. Sa jag. Jag mindes hur hon blivit puttad på skolan, sen hade hennes pappa krockat. Fint, verkligen en super start!
- Mm. Sa hon bara. Jag körde in på den sista uppfarten och stannade bilen.
- Här är det. Log jag.
- Tack för skjutsen. Du fattar inte hur mycket du räddade mig. Sa hon. Jag gav henne en snabb kram innan hon hoppade ut ur bilen. När hon gått in genom sjukhusentern kom jag på en grej, hur skulle hon ta sig hem?
Jag gick in till sjukhuset och frågade om pappa i receptionen och killen i receptionen skickade mig till rum 297 B på våning 3. Jag nickade och började gå mot hissen. Jag åkte upp till våning 3 och började leta efter pappas rum. Tillslut hittade jag det det och gick in. Efter ca tio minuter av väntan och försök att inte titta på min mörbultade pappa kom en doktor in i rummet.
- Är du Abril Samson? Frågade en lång man med mörk röst. Jag nickade han gjorde en nick med huvudet att jag skulle följa med honom. Jag torkade snabbt några tårar innan han ledde mig in till ett rum. Jag gick in och satte mig på en stol.
- Jo, vi vet inte hur länge din pappa kommer vara i koma. Så har ni några anhöriga ni kan bo hos så länge?
- Nej, de är alla kvar i sverige. Sa jag.
- Några vänner?
- Nej, men jag har klarat mig själv. Pappa brukar åka iväg på affärsresor och då klarar jag mig själv. Jag klarar mig.
- Hur länge har du klarat dig själv längst förut?
- Två veckor. Ljög jag. Pappa hade ett fast jobb på Volvo hemma i Sverige och var bara borta någon natt ibland men jag ville inte till någon jävla fosterfamilj!
- Men då blir det säkert inga problem. Ni kommer få bidrag tills er pappa tillfrisknat så du kan köpa mat och betala räkningar. Jag nickade. Vi snacka lite mer om massa skit och till slut skakade vi hand och jag fick gå ut ur sjukhuset.
När jag kom ut kom jag på att min skjuts var hemma i ett varmt hus. Jag suckade och satte mig på en bänk. Jag drog trött handen genom håret och funderade hur jag skulle komma hem.
- Behövder du skjuts? Frågade en röst som jag kände igen. jag tittade upp och såg in i Justins bruna ögon.
Nu har de träffats och sånt, vad vill ni ska hända senare i novellen?
3 kommentarer för nästa!
Kommentera! :D
Chapter 6: Justin Bieber
När jag skulle gå in genom dörrposten så kom Chaz och hans gäng och knuffade till mig med axlarna så jag åkte in i väggen. Det gjorde ganska ont men jag bet ihop och gick till en tom plats.
- Snygg sminkning, ska du på goth-festival senare eller? Frågade en tjej med långt blond hår och bruna ögon. Riktigt söt faktiskt.
- Nej ska du på en strippklubb sen eller vad? Frågade jag trött. Genast fick jag en penna i huvudet av den där Chaz. Detta skulle bli en lång dag...
Jag klev upp ur sängen och kollade på klockan. 12, då skulle Chaz och Ryan sluta snart.
Mina Beliebers hade blivit galna när de sett mig igår och sprungit fram till oss och praktiskt taget sprungit över folk. Läskigt när sånt händer, skönt att ha livvakter då.
Jag gick ner till köket där mormor höll på att steka ägg och bejcon.
- Hej Jusitn! Sovit gott? Log hon. Jag gav henne en kram och nickade.
- Finns det till mig? Frågade jag och såg ner på frätande äggen och bejconen.
- Det vet du att det alltid finns. Log hon. Hon tog av stekpannan från spisen och la ner två ägg och ett halft berg av bejcon på min tallrik och öste upp resten på sin.
- Så vad tänkte du göra idag? Frågade Mormor och började skära sina bejcon. Något jag aldrig gjorde nu längre, skyfflar bara in det som får plats i munnen.
- Tänkte vara med Chaz och Ryan, spela basket eller nåt. Svarade jag. Sen blev det tyst medans vi åt vår frukost.
Jag drog på mig kepsen och en hoodie. Jag skulle möta Chaz och Ryan vid skolan och sen skulle vi gå hem till Ryan och hitta på något. Jag öppnade dörren och gick ut. Det var September och ganska kallt ute.
Jag kom till skolan och väntade vid ett hörn på att klockan skulle bli 16. När klockan var en minut över rusade några killar ut. Två av dem var Chaz och Ryan. Men de ställde sig vid sidorna av dörren och såg ut att vänta på någon. När en tjej med ett coolt döskalle linne kom ut genom dörren var killarna där och knuffade ner henne för de två trappsteg som fanns utanför skolan. Hon såg ut att ramla ganska hårt och stog hårt i marken när hon landade. Varför fan gjorde de så!? Jag fick serriöst lust att gå hem igen, eller typ skicka en pansarvagn på Chaz och Ryan. Tjejen reste sig upp och började gå mot mitt håll. Hon gick förbi mig utan att ens titta upp från backen. Hon hade svart kayal runt ögonen och den såg ut att ha runt lite, hade hon gråtit? Jag skulle precis sträcka mig och fråga om hon var okej när Chaz och Ryan kom upp mot mig.
- Yo bro! Sa Ryan glatt. Tjejen skyndade på stegen iväg från oss.
- Hora! Ropade Chaz efter henne. Hon fortsatte bara att gå och gick på bussen.
- Och det var nödvändingt för att? Frågade jag surt.
- Men kom igen Jusitn! Du ser ju att tjejen är helt störd! Sa Ryan och tog Chaz parti.
- Och? vem sa att ni måste snacka med varann? Sa jag och började gå mot Ryans hus. Det var en bit att gå men jag kunde ju inte direkt sätta mig på bussen så.
- Sura inte nu ditt PMS! Skämtade Chaz och la armen om mina axlar.
- Ne! Nu har vi fucking kul! Sa Ryan och la arm och Chaz axlar.
Jag klev in genom dörren till vårt nya hus. Allt kändes bra, till Sara kom springandes till mig med tårar i ögonen.
- Sara!? vad har hänt? Sa jag.
- Pappa blev arg på mig och... han, han snyftade hon.
- Vad gjorde han? Frågade jag skräckslaget.
- Han gjorde sönder mitt slott och sen så åkte han iväg. Han har inte kommit tbx.
- Men var är din lärare? frågade jag.
- Han körde, körde iväg henne. Sa hon ledset. Jag tog med henne till mitt rum och satte ner henen i min säng.
- Vi kan bygga ett nytt slott. Log jag och satte mig mittemot henne.
- Mm. Snyftade hon. Jag drog in henne i en kram och gick iväg till köket. Där låg tomma öl brukar och spritflaskor på bänken. Fint! Suckade jag och började plocka undan efter pappa.
Klockan 7 på kvällen ringde det i min mobil.
- Hallå?
- Pratar jag med Abril Samson? Frågade en mörk röst.
- Aa. sa jag.
- Det är så att din pappa körde in i ett träd när han körde full. Han ligger på sjukhuset i koma. Vi skulle vilja att ni kommer hit.
- Va!? Men jag har inget körkort. Sa jag snabbt.
- Har ni någon släkting eller granne i närheten.
- Nej. Sa jag. Jag började skaka.
- Har ni inga grannar över huvudtaget? Sa Doktorn lite halvförvånat.
- Vi flyttade hit igår, jag känner inte någon över huvudtaget.
- Ja, hur ni kommer hit kan jag inte hjälpa er med. Men det skulle vara bra om ni kom, så vi kan prata fosterfamiljer tills er pappa frisknat till.
Sen avslutades samtalet. Vaddå foster familj? Vaddå att han inte kunde hjälpa mig till sjukhuset?
Jag drämde foten i väggen och började tänka. Jag hade ingen anning om hur man beställde en taxi. Jag gick till mitt rum där jag hade utskik över huset bredvid. Det var tänt överallt, jag kunde se två sillueter av två människor. Japp, jag fick helt enkelt gå dit in och förudmjuka mig själv genom att be om skjuts...
Jag kollade mig i spegeln, tog bort den svarta kayalen under ögonen innan jag gick till det andra huset.
Jag tog ett djupt andetag och knackade på dörren. Ca 30 sekunder senare öppnades dörren av en ganska normal lång gammal man. Han hade nästan inget hår på huvudet och hade en ganska stor mage. Han log mot mig.
- Hej, Ehm, Min pappa krockade med bilen idag och jag vet att vi inte känner varann eller något men jag kan inte ta mig till sjukhuset och undrar om ni skulle kunna ge mig skjuts. Jag kan betala bensinpengar och sånt men jag behöver verkligen hjälp. Babblade jag. jag kämpade för att hålla tårarna inne.
- Men lilla vän. Klart vi hjälper till. Sa han och drog in mig en en varm kram. Jag kände hur en tår rann ner för min kind men jag skyndade mig att torka bort den.
- Men vi är nog lite gamla för att köra men Justin är här, han skjutsar dig. Log han. Han ropade på efter Jusitn och jag hoppades av hela mitt hjärta att det inte var den Justin jag tänkte på. Tyvärr hade jag fel. Ur ett rum kommer självaste Justin Bieber.
Strunta i var han är och vad han har på sig.
Tycks?
Visste inte riktigt vad jag skulle göra med kapitlet men aa, fick bli det:)
4 kommentarer för nästa? :)
KOMMENTERA!
Chapter 5: Do you really need to be so close?
Några killar rusade in i bussen. De två killarna som suttit längst bak började tjoa och sånt när de kom. De snackade riktigt snabbt och mumlade samtidigt som de tjoade och sånt så jag hörde knappt vad de sa.
Plötsligt flög en kille ner i sättet bredvid mig.
- Hello shawty! Sa han och log ett flörtigt leende. Jag hade många killkompisar hemma i sverige och smälte inte direkt för ett sånt leende.
- Mm. Sa jag ointresserat och började mixtra med min mobil så den tog en annan låt.
- Vad lyssnar du på? Frågade killen. Han hade varit ganska irriterande under hela resan. Han hade hade pratat sjukt högt med både mig och killarna längre bak och det var as jobbigt. Sen hade han ständigt trängt sig ihop med mig, något jag verkligen inte gillade att främlingar gjorde. Han hade även dragit ur mina hörsnäckor, petat runt på min mobil när jag valt en annan låt och massa annat.
- Hallå! Vad lyssnar du på, sexy? jag suckade.
- Måste du sitta så nära? det är sjukt störande. Suckade jag.
- Låtsas inte som om du inte gillar det. Sa han. Jag bitchblickade honom och ställde mig upp för att byta säte. "ooo!" hördes från killarna där bak. Jag orkade inte bry mig. Några minuter senare var vi vid skolan.
Killarna kastade sig ut och precis när jag skulle hoppa ut ur bussen puttade killen som varit så irriterande till mig från sidan och jag tappade balansen och ramlade. De gick skrattande där ifrån. Jag suckade och tog mig upp själv.
I klassrummet var jag tvungen att gå fram och säga vad jag hette och "gärna" något annat också. Det där "gärna" var mer ett tvång.
- Jag heter Abby, kommer från Sverige. Sa jag bara. Blickarna från alla andra i klassen irriterade mig. jag hade ju berättat, kande jag inte få gå till min plats nu?
- Varför flyttade ni? Frågade läraren. Skvallerkärring tänkte jag för mig själv. Nej, jag hade ingen lust att säga att min mamma dog i cancer inför 20 helt totala främlingar.
- Därför. Sa jag och började gå till min plats.
- Nej! Vänta! här i pappren står det att du heter Abril. Fint namn. Log hon. Jag suckade och himlade med ögonen. jag satte mig ner på bänken som var ledig, utan någon bredvid mig alls... " Emo" hörde jag någon mumla.
- Har du något att säga, Chaz? Frågade Läraren och tittade på killen som varit sådär jobbig på bussen.
- Emo. sa han högt och tittade på mig. Några i klassen började typ fnittra.
- Jag är ivarje fall inte en jävla fjortis som du. Sa jag kaxigt. Och och lutade mig tilbaka mot ryggstödet.
- vad sa du? sa han argt.
- Du hörde. sa jag minst lika kaxigt som det innan. Klassen tystnade och alla tittade bak på mig, Den kaxiga nya eleven som precis gjort ett jävligt stort misstag.
- Men hörni! Inte sånt prat! sa läraren och klappade händerna två gånger för att få klassens uppmmärksamhet.
När vi fick lämna klassrummet var Chaz och hans kompisar snabbt vid mig.
- Vad sa du på lektionen? Frågade Chaz argt.
- Att du var en fjortis, lyssnar du aldrig? Sa jag irriterat och fortsatte gå.
- Bara för att du är ett emo så tycker du att alla andra är fjortisar bara för att de inte har svart runt ögonen.
- Men du tyckte ju tydligen att det var sexigt för du stötte ju på mig på bussen. Sa jag surt och öppande mitt skåp.
- Tyckte bara synd om dig. Sa han och ställde sig vid mig.
- Jag tyckte också synd om mig, jag fick ju sitta så jävla nära din svettstank. Sa jag och började gå åt hållet min andra lektion skulle va.
När jag skulle gå in genom dörrposten så kom Chaz och hans gäng och knuffade till mig med axlarna så jag åkte in i väggen. Det gjorde ganska ont men jag bet ihop och gick till en tom plats.
- Snygg sminkning, ska du på goth-festival senare eller? Frågade en tjej med långt blond hår och bruna ögon. Riktigt söt faktiskt.
- Nej ska du på en strippklubb sen eller vad? Frågade jag trött. Genast fick jag en penna i huvudet av den där Chaz. Detta skulle bli en lång dag...
Vad tycker ni?
Eftersom jag är så? Nej jag vet inte men snart kommer hon ivarje fall träffa Justin!
hoppas ni inte tröttnat på novellen, vet att den är ganska trist, försöker ändra på det :)
Skriv om novellen här!
