- Fan Justin! Är den en fest!? Nästan skrek hon till mig.

- Aa?

- Med kändisar?

- Aa?

- Vad fan Justin. Jag ser ju ut som en jag vete fan. Sa hon surt. Jag skrattade åt henne och drog med henne till stranden.

Jag gick till slut med Justin och in på stranden. jag suckade över min klädsel. En pösig tröja och ett par gamla jeans var inte direkt årets mode. Justin tog med mig till baren och skulle just beställa när jag varnade honom.

- Du dricker inte ett dugg. Det är du som ser till att jag kommer hem igen. Sa jag allvarligt. Justin nickade och ryckte på axlarna. Han beställde in två cola och vi började dricka. Då såg jag en sax lite längre bort och fick en ide. Jag lämnade en förvirrad Jusitn när jag trängde mig iväg för att få tag i saxen. Sen skyndade jag mig ut från tältet och längre bort från alla människor.

Ca 100 meter bort bakom några stenar ställde jag mig och drog av mig byxorna. jag klippte snabbt av dem till ett par shorts och drog dem några ggr mot stenens hårda yta för att få slitning på dem. Jga lyckades. Jag drog snabbt på mig shorten och stoppade inte tröja för att sedan dra ut den lite så den hängde pösigt ut över kanterna.

Abby kom ganska snabbt tbx till tälet. Hon hade klippt sönder sina byxor till ett par shorts och stoppat in tröja. Damn! Hon såg verkligen snygg ut! Hon gick fram till mig och satte sig tillrätta på barstolen. För en sekund glömde jag vem hon var och vad jag gjort mot henne. 

- Damn! Du ser bra ut! Sa jag. Genst när jag sa det tänkte jag bara, ashole. Hur kunde jag säga så!? Hon gillade mig ju inte ens som en vän. Nu skulle hon väl hata mig också!

- Nej, nepp, våga inte ens gå över den gränsen. Sa hon bestämt och började dricka sin cola. Jag suckade. Plötsligt kom Cody Simpson fram och började snacka med Abby. Det slutade med att de stod och dansade till en tryckare. Jga blev genst avensjuk och tittade surt bort. Jag beställde in en burk med öl från bartendern och la den i min cola. Abby skulle aldrig få veta och jag var sur. Vänta! Varför var jag ens sur? Abby var inte min tjej? Det var Selena. Jag tittade ut genom folkmassan för att se Selena stå och snacka med Miley och Taylor. Skönt att hon kunde hålla sig till tjejer ivarje fall. Jag suckade och tog en klunk av min dricka. Det smakade skit nu när ölen och colan blandats men det fick duga.

 

Det tog ett tag men jag fick äntligen gå tbx till min plats. Jag gillade Cody, men bara som en vän. Det var ganska stor åldersskillnad mellan oss och ja, han var liiiiiite kort. 

Jag satte mig vid Jusitn som stank öl. Hur mkt hade han drukit medans jag var borta. Jag tittade surt på honom.

- Vad? sa han. han lät arg, vad hade jag gjort? Av någon anledning så gjorde det ont att han var arg, men just nu var jag förbannad över att vi var tvunga att ringa Kenny. Jag tänkte inte åka hem på motorcykel med en full Justin.

- Hur mycket har du druckit? Frågade jag. Han tittade förvånat på mig.

- Inget.

- ge mig din cola. sa jag. Han räkte över den och jag tog en klunk. Jag höll på att spy av den vidriga smaken.

- Fy fan Justin. Sa jag och spottade för att få birt smaken.

- Varrå´ra? sa han surt. Jag suckade. Han var omöjlig!

- Ge mig din mobil. Suckade jag. han räckte lydigt över sin mobil efter att ha låst upp den. Jag ringde Kenny. Han lät arg när han hörde att vi var på en fest. Fan, nu var jag död....

 

Jag hörde hur hon började spela What are words. Hon spelade så himla fint! Jag hade aldrig hört henne spela under den där veckan där vi var vänner, jag önskar jag gjort det.

- Justin. Hörde jag mamma ropa. Jag gick iväg upp till mamma.

- Tro inte att jag inte vet att det är är Abby från Stratford.

 

- Va!? sa jag. Jag var både skräckslagen och förvånad. Om mamma visste skulle allt bli dubbelt så svårt!

- Justin, jag är inte så efterbliven som du tror. Klart jag känner igen henne. Men ingen av er verkar ju vilja det. Sa hon tonlöst. Jag nickade stumt och stirrade in i mammas ögon.

- Justin, bara försök. Sa mamma. Jag bröt ögonkontakten och stirrade ner i marken. Jag visste vad hon menade. 

- Mamma tro mig. Om jag inte redan har försökt, då vet jag fan inte hur man gör längre. Suckade jag.

- Språket justin! och så får du väl försöka hårdare då. Det skulle vara uppskattat om ni inte hatade varann när Alfredos brorsson kommer hit, du minns väl det? Frågade hon igen. 1: Det var hon som hatade mig. 2: ja, jag minns Alfredos brorsson.  Jag nickade och lotsade in till bussen.

Efter kanske en halvtimme kom en entusiastisk Dan in i bussen följd av Abby, som såg lite obekväm ut.

- Dan det räcker, du behöver inte berätta om mig för varje person vi går förbi. Sa hon. Hon log mot honom men jag kände på mig att hon var både irriterad och generad. Gulligt...

- Men du är ju värsta underbarnet! Sa Dan och gjorde stora gester med händerna runt henne.

- Mozart var ett underbarn! Jag är bara Abby. Sa hon. Det sista mummlade hon lite men inte så att man inte hörde. Jag tyckte att det var synd att hon inte såg sin egna talang, hon hade musiköra och kunde verkligen hantera en gitarr.

- Du är ivarje fall något i stil med den snubben! Sa Dan. Fortfarande lika spidad. Abby suckade och gick längre in i bussen och kröp upp i sin koj.

- Jusitn du skulle ha hört henne! Hon lät helt amazing! Först körde hon What are words men inte i vanlig drag teknik utan i knäppningsteknik. Sen my heart will go on med världens coolaste gitarrsolo, också i knäppningsteknik! sa han. Jag nickade imponerat. Jag hade ju redan hört lite, jag visste att hon var grym. 

- Coolt. Sa jag och sträckte lite på halsne för att få en liten skymt av Abby i kojen. Hon såg ut att läsa en bok. Aww, hon har inte hört talas om intrenet! Tänkte jag för mig själv och log åt min fåniga tanke.

Hon tittade ut genom det minimala fönstret som fanns på varje koj. Då fick jag en ide. Jag gick ut från bussen efter att jag dragit på mig huvan ordentligt. Vi var i mitten av hela röran med bussar men fansen var otroliga på att känna igen mig. Jag log lite när jag tänkte på hur vi fick springa iväg och gömma mig bara för alla skrikande/gråtande tjejer. Jag gick bakom bussen och tog upp lite små sten och kastade på Abbys ruta. Efter tredje kastet öppnade hon fönstert.

- Vad? Fräste hon. Jag ignorerade hennes ilska och log.

- Kom ut! Sa jag glatt. 

- Nej. Sa hon tonlöst.

- Varför inte? Frågade jag. En stor del av mitt hopp om att vi skulle kunna bli vänner igen släcktes.

- Du vet mycket väl om varför. Fräste hon. Jag suckade, jag hade hatat mig själv ganska länge för det jag gjort mot henne. Men mina fans hade liksom stöttat mig genom det utan att de vetat om de själva och jag hade kommit över det. Men klart att jag fortfarande mådde dåligt över det....

- Snälla? Försökte jag. Jag försökte ta fram puppy-eyes som jag alltid använde för att få något jag ville, men det funkade tydligen inte på henne.

- Försök inte med puppy-eyes, jag ser igenom som skit. Speciellt för dig. Fräste hon. Kunde hon vara tydligare? Tjejen hatade mig!

- Snälla, jag vill bara visa att jag inte är sån längre. Och att jag aldrig var sån heller för den delen. Jag visste inte vad jag gjorde, och därför kan jag inte förklarar mig men jag vill visa dig att jag inte är sån. Försökte jag igen. Denna gången gav hon sig och suckade. Hon stängde fönstret och kom ut till mig.

Jag hade fått en ide på vad vi kunde göra och drog med henne några bussar bort.

Jag gick in i ett tält och hämtade en av mina "leksaker".

- Jusitn, jag åker inte på den där med dig. Sa hon och tittade förskräck på motorcyckeln jag tagit fram.

- Ta det lugnt, jag kan hantera den. Jag har åkt massa ggr. Försäkrade jag. Hon tittade osäkert på mig och gick sedan tveksamt fram.

- Vi bits inte, jag lovar. Retades jag. Hon blängde surt på mig och drog åt sig extra hjälmen.

- Hm, kul att veta. Kändes inte så när du kysste mig för två år sen. Mumlade hon och drog på sig hjälmen.

- Kallar du mig dålig kyssare? Frågade jag kaxigt.

- Jag kallar dig inte dålig... Det skulle vara en förolämpning för de som kysser dåligt, du är fruktansvärd. Sa hon och satte sig på plats på motorcykeln.

- Aj. Sa jag och höll handen för hjärtat innan jag gick på mototrcykeln och startade den.

Vi åkte runt halva anläggningen för att inga fans skulle komma efter oss. 

Efter en timme så kom vi till rätt plats. Jag tittade ut över stranden som var full med folk. Jag tyckte jag kunde se Miley där nere. det var hennes födelsedag och ja, det var hennes fest.

som rubriken säger håller jag på och skriver på nästa kapitel, längtar tills jag fått det avklarat så jag kan sätta fart på resten då ideérna tar död på mitt huvud!
Det komemr upp mer ikväll, lovar!<3

- Jag visar dig var du ska sova de kommande två månaderna. Sa han. Han ledde mig till en liten hytt. Ca två meter lång och en halvmeter bred. Den var inkupad i väggen. Du sover här och väskorna har du under sängen. Hoppas det duger. Log Dan. jag nickade glatt och sköt under väskorna under sängen, eller kanske hytten.

- jag måste iväg och fixa en sak men gör dig hemmastad. Log Dan. Jag nickade och lät honom gå. Så fort dörren slogs igen i andra sidan bussen hörde jag Justin bakom mig.

- Vi måste snacka...

Jag vände mig trött om och såg honom i de bruna ögonen. 

- Om vad? Sa jag ointresserat. Jag hatade honom lika mkt som jag gjorde sekunden efter att Chaz och Ryan störtat ut från garderoben och kommer nog aldrig se honom som en vän igen.

- Om vad jag gjorde. Förlåt, jag borde inte ha gjort så, jag vet... Sa han och tittade ner i marken.

- Jaja. Sa jag bara och fortsatte att packa upp mina saker.

- serriöst, Jag är ledsen. Jag försökte säga det i hela tre månader efter att du rusade ut ur mitt rum. Men du iggade mig, jag fick aldrig chansen.

- Mhm. Sa jag. Medans jag fortfarande packade upp. Han drog snabbt tag i min handled och vände på mig.

- Sluta. Sa han. Hans ansikte var bara några cm från mitt.

- Med vad? Sa jag surt och knuffade bort honom.

- Spela oberörd. Sa han bara ilsket.

- Det är liksom det jag gjort i två år. Har inte haft så mkt till val. Och bara för att jag nu ska umgås med en super-kändis-tönt så tänker jag inte sluta. Sa jag ilsket och borrade in blicken i honom.

- Va? Sa han oförstående. Jag suckade. Vad hade jag mer att förlora?

- Tror du inte att Chaz och Ryan använde vad jag berättade om för dig om min mamma mot mig? Jag vände fortfarande inte iväg blicken. Jag hade inte snackat om mamma på två år. Varför fick Justin mig alltid att ta upp henne?

- Nej, jag... Började han men jag avbröt honom.

- Men det gjorde dem. Sa jag surt och vände mig om för att avsluta mig uppackning.

- Kan jag få en chans till? Hörde jag Justin säga. Han sa det så lågt att det nästan lät som en viskning.

- för vad? Frågade jag och vände mig om igen.

- För att visa att jag inte är den jag var för 2 år sen. Sa han och mötte min blick.

- Jag vet inte. Sa jag trött. Han kom närmare mig.

- Snälla? Sa han. Jag suckade. Killen hade verkligen blivit snygg. Det störde mig men jag ville ge honom en chans till. Hela jag bara skrek efter att få va hans vän igen. Men han hade sårat mig så sjukt djupt. Jag kunde inte göra så mot mig själv igen.

- Nej. Sa jag. Han suckade tungt.

- Förlåt. Sa han en sista gång innan han gick iväg till soffan igen. Jag suckade och hoppade upp i den lilla hytten. Det skulle väl inte skada om jag sov lite? Jag hade sjukt mycket jetlag. Jag La mig tillrätta och drog för drapperiet som hängde för hytten. 

- Nej. Sa hon tonlöst. Det var verkligen som en spark i magen. Jag fattade ju att hon inte gillade mig, men jag ville visa att jag inte var den där 16:åringen längre.

- Förlåt. Sa jag och gick min väg. Jag slog mig ner i soffan och drog en hand genom håret. Jag hörde hur hon drog för draperiet för den lilla hytten. Hela jag ville inget annat än att gå och prata mer med henne. Varför kände jag så? Jag kunde inte vara kär i henne. När jag var 16 kände jag samma sak, var jag kär i henne? Nej! Jag var ihop med Selena! Jag var kär i Selena, älskade Selena. 

Men efter tio minuter drog jag mig ändå till hennes hytt. Jag vet inte varför men jag såg genom en liten glipa att hon sov. Jag stod länge och tittade på henne genom den lilla glipan. Vad fan höll jag på med!?

Jag skyndade  mig att sätta mig i soffan igen och fokuserade tankarna på Selena. Jag skickade iväg ett mess till hennes. "Saknar dig<3". Jag fick snabbt tbx ett svar. " saknar dig också<3". Jag skrev tbx ett snabbt " Hur var din dag?" " den sög". Jag chockades över det snabba svaret och knappade oroligt in " varför?". Jag tummade på mobilen någon minut innan jag fick ett svar " fick inte vara med dig<3". Jag suckade. Det var gulligt att hon skrev så men av någon anledning kände jag inte samma sak längre. Jag var mera orolig över Abbys dag...

 

Två timmar senare hade Abby vaknat och vi satt och käkade. Inte jag och Abby alltså eftersom hon antagligen helldre åt ute på mototrvägen än med mig. Jag mamma, Dan, Scooter, Kenny och Abby. Mamma kände inte igen Abby vilket nog både hon och jag var glada över. Antagligen för att Abby inte längre änvände kayal under ögonen och klippt håret så hon hade snedlugg som gick ner lite och topparna täckte ögonen lite.

- Så efter maten tänkte jag att vi skulle ha en mini lektion. Sa Dan till Abby. Hon nickade ivrigt.

Efter maten smög jag ut till dem där de satt i ett av tälten och spelade. 

- Visa vad du kan. Hörde jag Dan säga. 

Jag hörde hur hon började spela What are words. Hon spelade så himla fint! Jag hade aldrig hört henne spela under den där veckan där vi var vänner, jag önskar jag gjort det.

- Justin. Hörde jag mamma ropa. Jag gick iväg upp till mamma.

- Tro inte att jag inte vet att det är är Abby från Stratford.

---

Vad tror ni komemr häde nu?

KOMMENTERA!

 

 

Jag gick ut ur rummet och satte mig i vardagsrummet. Jag öppnade fönstert och kastade en liten småsten på hennes fönster som vi hade i blomkrukorna. Hon kom fram till fönstert. Hennes ögon var kolsvarta av mascara och kayal som runnit. Hon såg mig och sträckte på sig för att nå något vid fönstert. Innan jag ens hunnit blinka hade hon dragit ner persenaerna för fönstret. Det var som att hå en spark i magen. Hennes röda ögon var fastklistrade på näthinnan.

- Försöker du säga förlåt? Hörde jag morfars röst bakom mig. Jag vände på huvudet och nickade.

Hur hade jag kunnat vara så elak mot henne? Hon som berätttat om sin döda mamma för mig....

 

 

Jag satt och spelade videospel när Scooter kom in genom dörren på turne´bussen.

- Du vet väl att Dan anmälde sig till den där kursen för ungdommar som spelade gitarr. Typ att de skulle lära sig spela som lärningar och sånt? Sa han. Jag nickade och lämnade inte TV:n med blicken.

- Ja, Hon kommer hit om två dagar, alltså i övermorgon. Hon hette Abril Samson. Sa han. Jag stelnade till när jag hörde namnet. Kunde det vara Abby? Nej, men Samson var säkert ett vanligt namn. Jag hade försökt nå henne de där månaderna efter att jag kysst henne, men hon hade bara klickat av mig eller iggat mig. Till slut hade jag tänkt att hon inte ville ha med mig att göra längre.

 

Jag packade ner de sista sakerna innan jag kände mig redo för att kunna lämna pappa och Sara här hemma. Jag hade fått en ny gitarr av pappa när jag berättat att jag fått ett riktigt proffs som var ute och turnerade med nån stjärna. Så nu hade jag en akustisk gitarr och en elgitarr. Jag hade packat ner båda två men lämnat kvar förstärkaren och sånt, det hade de säkert borta hos honom.

Jag klev av flyget och började gå in på den stora flygplatsen. Jag såg en kille stå och hålla ett papper med mitt namn på.

- Dan Kanter? Frågade jag. Han nickade glatt.

- Lisa simpson? Frågade han helt allvarligt. Jag stelnade till.

- Nej? Abril Samson? Sa jag osäkert. Självklart! Helt fel! Han hade inte valt mig som elev! Han hade valt en mer talangfull tjej med snyggare drag och käkben.

- Bra, förlåt om jag skrämde dig men när jag jobbar med Justin så vet en del fans om vad jag heter och hur jag ser ut så jag testar folk. Log han. jag pustade ut.

- Omg! Jag vet att vi nyss träffats men, gör aldrig så igen! Sa jag. Han skrattade åt mig och hjälpte mig med väskorna.

- Jag hoppas jag inte tog med för mycket. Sa jag när vi konkade ut väskorna.

- Nejdå. Sa Dan och log. Så slog det mig. Jobbade han med Justin? Kanske Justin Timberlake, Snälla var Timberlake!

- Så vem jobbar du med? Frågade jag.

- Skriker du ofta? Frågade Dan. Jag skakade på huvudet.

- Jusitn Bieber. Log han. Just i den sekunden, ville jag bara skrika, tro mig. Det sista jag ville här i livet var att få stå öga mot öga med Jusitn igen! Jag visste att det var töntigt men jag hade fortfarande inte kommit över det faktum att han varit så hemsk mot mig. Jag hade aldrig snackat med någon om mamma efter det. Ingen visste, inte för att någon hade intresse för att ta reda på saker om mig...

- Är du i chok eller? Fråagde Dan och skrattade. Jag skakade snabbt på huvudet, stum utan choken han nyss gett mig. Vi packade snabbt in väskorna i bilen och körde iväg.

När vi kom in genom dörren till den stora Turnebussen var den första jag träffade på Justin. Han satt i soffan och spelade Tv:spel.

- Justin, Abril, Abril, Justin. Presenterade ovetande Dan oss. Jag nickade.

- Jag visar dig var du ska sova de kommande två månaderna. Sa han. Han ledde mig till en liten hytt. Ca två meter lång och en halvmeter bred. Den var inkupad i väggen. Du sover här och väskorna har du under sängen. Hoppas det duger. Log Dan. jag nickade glatt och sköt under väskorna under sängen, eller kanske hytten.

- jag måste iväg och fixa en sak men gör dig hemmastad. Log Dan. Jag nickade och lät honom gå. Så fort dörren slogs igen i andra sidan bussen hörde jag Justin bakom mig.

- Vi måste snacka...

---

Tänkte lämna det lite spänande.

Men vad tycker ni såhär långt?

 

 

Efter lite mer än halva filmen tittade jag ner på Abby som lutade sitt huvud mot min axel. Hennes ögonlock höll på att gå igen. Jag log lite för mig själv, hon var så söt. Visst hon hade kayal under ögonen som fick henne att se lite farlig ut men hon var söt på något annat sätt. Medans jag satt där och tänkte på flickan som jag hade bredvid mig somnade hon. Jag kände hur hennes huvud tyngdes ner mot min axel. Jag lutade mig tbx mot väggen och lutade mitt huvud mot hennes och lät ögonlocken gå igen på mig också...

Jag kände hur någon la en arm på min axel. Jag öppnade trött ögonen och mötte mormors snälla. 

- Kolla på film va? Sa hon och log. Jag log tbx och gäspade.

- Hon kan sova här. Sa jag trött.

- Det var det jag tänkte. Log Mormor. Jga nickade och reste mig förskiktigt så Abby mjukt skulle hamna i min säng.

- jag hämtar madrassen. Log jag. Mormor skulle aldrig någonsin låta oss sova i samma säng under hennes tak. Aldrig någonsin, inte mamma heller för den delen. När jag dragit in madrassen i mitt rum och slängt dit en filt och kudde la jag mig ner och tittade upp på Abby. Hon sov djupt.

 

Jag vaknade av att Justin hoppade på mig och sjöng högt med någon låt han satt på på datorn.

- Va fan Justin? Sa jag. Och hoppade upp på honom. Det slutade med att vi brottades på madrassen som låg på golvet.

- Ha! Tror du verkligen att du är starkare än mig? Sa Jusitn överlägset.

- Ja? Sa jag kaxigt. Han skrattade och började plötsligt ta i. Det slutade inom några sekunder med att jag låg med ryggen mot madrassen.

- Vad sa du förut? Sa Justin kaxigt och log. Jag suckade och himlade med ögonen. 

- Vad är klockan? Frågade jag trött.

- kvart i åtta. Sa Justin.

- Va! jag har skola! Sa jag snabbt. Jusitn klev snabbt av mig och jag rusade ut.

Fan jag missade bussen.

- Skjuts? Frågade Jusitn. 

- Gärna... Fan, sara. Suckade jag.

- Ta´t lugnt. Hon kan va här tills du slutar. Sa Jusitn.

- Du är en ängel. Sa jag snabbt. Jusitn log innan han låste upp bilen och vi hoppade in.

Vi kom fram till skolan fyra minuter i åtta. Jag kastade mig ut ur bilen och ropade ett snabbt tack över axeln innan jag rusade in i skolan.

Jag såg Chaz och Ryan stå vid ett hörn och tittade på mig. Jag gick dit.

- Säg inte att du haft ihop det med emo-fettot. Sa de så fort jag kom fram till dem.

- Nej? Va fan har hänt med era hjärnor de senaste året.

- Så du gillar inte emot?

- Nej... sa jag. Eller gjorde jag? Nej! Det gjorde jag inte!

- Bevisa. Log Chaz. Jag fattade direkt att han hade kommit på något riktigt elakt.

- Hur?

- Jadu, det finns några ideer...

- Snälla förlåt. Jag vet inte varför jag sa så, jag känner inte dig och har ingen rätt att säga så om dig. Jag vet inte vad du har gått igenom, det var igår jag lärde mig ditt namn. Jag vet att jag var ett svin,  Förlåt... Sa han. Han hade tårar i ögonen igen. Varför grät han? Han hade ingen anledning att gråta? Chaz och Ryan grät aldrig när de gjorde mig illa? Som om det skulle föresten... Jag nickade bara och tittade honom i ögonen. Efter ett tag gick han ända fram till mig, förut hade han stått ca två meter ifrån.

- Så det är okej? Frågade han. En liten glimt tändes i hans ögon när jag nickade...

Jag och Justin hade umgåtts hela dagen. Han hade hjälpt mig plocka upp det sista ur flyttlådorna och städa ur köket som fortfarande luktade sprit och öl efter pappas öl brukar och spritflaskor. När vi satt i soffan och slöade och vilade efter skrubbande och springade kom Sara ner.

- Jag är hungrig. Sa hon på svenska.

- Va? Sa Justin.

- Hon är hungrig. Översatte jag. Jag klappade på mitt knä i en gest att Sara skulle sätta sig. 

- Jag ringer Mormor, Hon äger på att laga mat. Vi äter hos oss. Log Justin.

- nej, jag lagar något. Sa jag snabbt.

- inte en chans. Sa Jusitn och plockade upp sin mobil och ringde. Jag suckade, men orkade inte säga emot mer.

Efter ca 40 minuter gick vi över till Justins Mormor och Morfar. Så fort vi klev in kom manen som öppnat dörren till mig när jag behövft skjuts till sjukhuset fram till oss.

- Hej ungdommar! Sa han glatt och gav oss alla en kram. Sara blev genast blyg men när manen satte sig ner på huk och började prata med henne blev hon snabbt hel förtjust.

- Detta är Bruce, min Morfar. Sa Justin och nickade åt manen. Jag nickade och tittade ner på Bruce som busade med Sara.

- Aw. Log Justin. Jag skrattade och nickade. Vi knöt upp skorna och gick in till köket. Där stod Justins mamma som jag sett förut och antagligen hans mormor.

- Hej vännen. Log hans Mormor. Hon lämnade grytorna och gick fram och gav mig en kram.

- Jag är Diane. Log hon.

- Abby. Log jag. Ville inte att de också skulle börja kalla mig Abril. Jusitns mamma kom fram.

- Hej, Jag är Pattie, vi har ju setts en gång tidigare. Log hon och tittade busigt på Justin. De hade samma leende och glimt i ögonen.

- Abby. Sa jag igen. Justin avbröt tack och lov de artiga småpratet.

- Vad blir det? Sa han hungrigt.

- Spagetti med köttfärsås. Log Diane.

- Yes. Sa Justin och gjorde små glädje skutt på skoj.

- Det gillar du va? Frågade Justin.

- Jepp. Log jag. Han fortsatte med sina fåniga skutt. 

Medans vi åt snackade alla i munnen på varann. Bruce och Sara satt och lekte med maten, Pattie och jag försökte föra en konversation om hur rolig Justin var när han var liten. Diane inflikade ibland rolig fakta om Justin och Justin satt hela tiden och sa " FALSKT!" eller " Jag var ju liten!". När vi ätit klart envisades Pattie med att vi skulle äta glass som efterrätt framför TV:n. Jag försökte övertala dem att det absolut inte var nödvändigt men precis som Jusitn var Pattie otroligt envis. 

- Abby sitter vid mig! Sa Justin. Jag började skratta åt hans min och följde lojt med honom till soffan och slog mig ner bredvid honom. Sara och Bruce satt kvar i köket och lekte med Justins gamla leksaker.

- Hon är inte så bra på engelska så om hon säger något helt random så ropa på mig. Log jag.

- Varför är hon inte det? Frågade Jusitn.

- Vi flyttade från Sverige för en vecka sen. Så språket är nytt för henne. Sa jag.

- Coolt. Sa Jusitn och sen så fortsatte vi titta på TV:n. 

Efter ca en timme av Ellen-show log Jusitn glatt mot mig.

- Vad? Frågade jag.

- Vi kollar på film. Log han. Jag nickade och följde med honom till hans rum. Där hade han en lagom stor TV med tonvis med filmer under. 

- Vilken ska vi titta på?

- Ingen skräckis. Sa jag snabbt. Justin nickade och tittade ner bland filmerna.

- Iron man? Log han. Jag nickade och satte mig tillrätta i Justins säng. Några minuter efter var filmen i full gång.

Efter lite mer än halva filmen tittade jag ner på Abby som lutade sitt huvud mot min axel. Hennes ögonlock höll på att gå igen. Jag log lite för mig själv, hon var så söt. Visst hon hade kayal under ögonen som fick henne att se lite farlig ut men hon var söt på något annat sätt. Medans jag satt där och tänkte på flickan som jag hade bredvid mig somnade hon. Jag kände hur hennes huvud tyngdes ner mot min axel. Jag lutade mig tbx mot väggen och lutade mitt huvud mot hennes och lät ögonlocken gå igen på mig också...

- Var är Abby? sa hon.

- Hon sover, men är det något jag kan göra? Frågade jag och satte mig på huk.

- Abby har inte sagt godnatt till mig på två kvällar. Vet du om jag gjort något dumt? Hon liknade Abby så sjukt mkt att det var nästan skrämmande. Inte i håret då Abby hade brunt , nästan svart hår och hennes lillasyster blont, men i ansiktet.

- Du har inte gjort något alls. Abby är bara trött. Sa jag och öppnade armarna så hon kunde komma in i en kram. Hon gick fram till mig och gav mig en kram.

- Jag går upp och sover nu. Sa hon. Jag nickade och kramade om henne lite hådare innan jag släppte henne.

Morgonen där på hade Chaz och Ryan sovmorgon så jag hade lovat att va med där. Just när vi bestämt det hade jag liksom trott att varje liten sekund med killarna var viktig. Jag masade mig upp ur sängen runt 8 på morgonen. 

När jag kom fram till skolan var jag på sjukt bra humör. Vet inte varför men bara var det. Chaz och Ryan stod vid en vägg och snackade med några andra killar. Jag gick över till dem och ställde mig och snackade.

- Vad snackar ni om? frågade jag.

- Abby Samson. Din lilla crush. Retades dem. Jag suckade.

- Nej, jag har inget crush´s på tjejer med tio nallar i rummet eller 100 böcker uppradare på väggarna för att verka smart. Sa jag. När jag sagt det ångrade jag mig genast.

- What!? Skrattade de. Jag ville så gärna ta tbx allt jag sagt.

- Hur vet du ens det? Skrattade Ryan.

- Han bor granne med fettot. sa Chaz. Hur visste han det?

- Justin du måste hålla med om att hon är fett ful! Skrattade de.

- Mm.. Sa jag. jag vände mig om för att gå ifrån killarna när jag fick syn på Abby. Hon stog ca 3 meter bort. Hon hade tårar i ögonen,det gjorde så ont att se henne så sårad. Jag började gå mot henne men hon vände snabbt om och började springa ifrån mig. Inom bara några sekunder hade hon lämnat skolgården. Jag började springa åt samma håll som hon men när jag kommit från skolgården hade jag ingen anning om var hon var.

Jag började gå hemmåt. Hon kanske var hemma, jag måste fixa det här...

Jag rusade in i mitt rum och tog fram en av mina packlådor. Jga rev ner alla nallar som jag lagt upp på fönsterbrädan och la även ner alla böcker jag hade lagt upp på två av mina hyllor på väggen. Jag rev ner allt i kartongen. Sen tog jag fram mitt godis och mina chips och slängde dem i papperskorgen.

- Gör inte så. hörde jag Jusitn säga. jag vände mig mot fönstret där jag hade en glipa öppen för att vädra. Jag drämde hårt igen fönstret och drog ner persenarena. Jag slängde mig i sängen och torkade tårarna. Justin nu kände jag verkligen ingen anledning att bry mig om något över huvutaget. Det knackade på rutan. Jag suckade och drog upp persenerna.

- Vad vill du? Sa jag ilsket och när jag öppnat fönstert.

- Förlåt... Mumlade han och tittade ner i backen. Jag gillade inte att se honom lidande, han lät ju verkligen ledsen...

- Jag trode serriöst att du var annorlunda. Inte som Chaz och Ryan. Jag hade tydligen fel. Sa jag besviket.

- Jag är inte som Chaz och Ryan. Jag ångrar allt jag sa idag. Jag skulle aldrig säga något för att såra dig. Sa han och tittade mig djupt i ögonen. Hans ögon var vattninga.

- Konstigt för det var det du precis gjorde. Sa jag och gick ifrån fönstret. Jag klarade inte av att se honom. Det var inte värt att gråta över sånna som honom.

Jag hörde en duns från mitt rum. När jag vände mig om för att se vad det var såg jag att Jusitn klätrat upp genom fönstret.

- Gå. Sa jag. Jag kunde inte vara arg nu, det skulle bara sluta i gråt igen. Han lyssnade inte på mig utan gick fram till mig. Kunde han inte bara lyssna på mig? Jag kände hur ögonen vattnades och blinkade flera ggr för att få bort tårarna. Det funkade inte.

- Snälla förlåt. Jag vet inte varför jag sa så, jag känner inte dig och har ingen rätt att säga så om dig. Jag vet inte vad du har gått igenom, det var igår jag lärde mig ditt namn. Jag vet att jag var ett svin,  Förlåt... Sa han. Han hade tårar i ögonen igen. Varför grät han? Han hade ingen anledning att gråta? Chaz och Ryan grät aldrig när de gjorde mig illa? Som om det skulle föresten... Jag nickade bara och tittade honom i ögonen. Efter ett tag gick han ända fram till mig, förut hade han stått ca två meter ifrån.

- Så det är okej? Frågade han. En liten glimt tändes i hans ögon när jag nickade...

---

BLÖ! Hatar att skriva om bråk! De blir aldrig bra...

Men annars vad vill ni ska hända?

Förlåt för att det tog tid med kapitlet, kommentarerna krånglade så såg inte alla och sånt... aja.

6 kommenatrere för nästa! :D

Väl hemma satt jag i vardagsrummet för att kolla Tv när jag plötsligt såg att vardagsrummet var precis mittemot Tjejens rum. Ja, jag kallade henne tjejen då jag inte hade en fucking aning om vad hon hette. Hon stog i mitten av rummet och packade upp saker från någon låda. Vi var såpass nära att jag såg att hon packade upp nallar, papper av något slag och sladdar. Jag rusade till mitt rum och hämtade min pilbågen med en såndär sugpropp i slutet. Jag skrev en lapp på den och öppnade fönstret till vardags rummet. Jag drog i snöret och skickade iväg pilen. 

 

 Jag hoppade till när något smällde till på fönstert. Jag tittade och såg en sån där leksakspil som typ varje barn hade när de var små. Jag kollade på lappen som hängde på pilen. " Hej" stog det på den. Jag tittade mot Justins hus. Han hade öppnat fönstert och tittade ut.

- Hej. sa jag glatt, Jag hade helt glömt bort att jag hade på mig pyamas och inget smink. Håret var uppsatt i en klämma och ja, jag såg nog sjuk ut.

- Hej shawty. Log han. Fan vad söt han var!

- Wazzup? sa jag glatt.

- Vad har hänt med din hand!? sa han och stirrade på min hand. Jag drog snabbt in den bakom väggen. Fingrarna hade svullnat lite och halva handen var blå.

- Inget. Sa jag snabbt. 

- Jag vet vad jag såg. Sa han allvarligt.

- Nej men inget. Svarade jag och iggade smärtan från fingarna.

- Tvinga mig inte att hoppa ut genom det här fönstret. Sa Justin. Han sa det på skämt men något i hans ögon fick mig att tro honom. Jag la bara huvudet på sne och tittade honom i ögonen. Han ryckte på axlarna.

- Du valde. Sa han och började klättra ut genom fönstret. Plötsligt hördes en röst bakom honom.

- Justin Bieber! Vad tror du att du håller på med!?

- RUN! Skrek Justin på skoj och kastade sig ut genom fönstret. Jag flyttade mig åt sidan så han kunde hoppa in genom mitt fönster. En kvinna stack ut huvudet genom fönstert och tittade surt på Justin.

- Måste jag verkligen sätta lås på fönstren nu? frågade hon. Jag och Justin tittade ut genom fönstret.

- Jaha, en tjej. Du kompis, du borde veta att Justin sover med sin nalle när han sover här. Sa hon och tittade på mig. jag började skratta och kvinnan stängde fönstret. 

- Vem var det? Skrattade jag. 

- Min mamma, som ljuger föresten. Log han. Vi satt i min säng och efter bara några sekunder räckta han fram sin hand.

- Vaddå? Frågade jag och spelade dum. Jag visste precis vad han menade. Han tittade på min öma hand som jag gömt i byxfickorna i mina mjukisar. Jag suckade och räckte fram den. Han greppade den försiktigt men det brände ändå till av smärta i handen. Han lät fingertopparna lätt dras över mina fingrar.

- Vad hände? Frågade han sedan. Jag tittade bort så han inte skulle se tårarna som började bildas i ögonen på mig. Jag kände hur han flyttade sig närmare.

- Vad hände? frågade han igen. Mer som en viskning. Jag kunde inte se honom i ögonen. Snart visste jag att han skulle tröttna, att han skulle ge upp, gå sin väg. Här i Kanada var jag ingen som folk intresserade sig för. Samma sak skulle han tycka om några få minuter.

- Vad hände? Frågade han igen. Hans ansikte var nära mitt nu, men jag kunde fortfaranade inte titta på honom. Jag hade ju sett han och Ryan och Chaz tillsammans flera ggr. Klart att han var som dem.

- Var det Ryan och Chaz? Frågade han. Jag stelnade till, hur visste han? Ingen visste? Eller jo, massor visste men verkligen inte han! Jag svalde och tittade in i hans bruna ögon.

- Det var dem, eller hur? Sa han utan att slita sin blick ifrån min. Jag bet mig hårt i läppen för att hålla tårarna inne. Jag kände ganska snart hur blodet gav munnen en smak av järn.

- Gör inte sådär. Sa han och satte fingret under min läpp och dorg mjukt neråt så jag släppte taget.

- Abby! Ropade Sara utifrån. Jag suckade och reste mig upp. I köket stog Sara.

- Jag är hungrig. Sa hon trött. Både hon och jag var trötta idag. Hon hade tydligen gråtit under skolan för att pappa inte kommit hem och sånt. Själv hade jag fått jobba stenhårt för att få någonlunda ordning i huset och i mitt rum. Tiden i mitt rum tsm med Jusitn hade liksom varit dagens avslappning.

Jag ställde mig vid spisen för att börja laga makaroner och köttbullar när jag kände att någon stog bredvid mig. Justin hade ställt sig tätt intill mig.

Jag ställde mig bredvid henne och tittade på henne. Hon såg så sjukt trött ut. Ögonen var röda och halvöppna, hon såg så himla, jag vet inte trasig ut. Hon tittade upp på mig. Ögonen såg fortfarande ut som svarta hål utan själ. Hon lutade trött huvudet mot min axel. Varför kändes det så bar när hon gjorde det? Hon var ju trött? det skulle inte kännas bra? Efter ca tio minuter var maten klar. Hon cilade ut vattnet ur kastrullen och la upp makaronerna på en tallrik.

- Vill du också ha? Frågade hon. Jag skakade på huvudet. Hon nickade och hällde resten på en annan tallrik.

Jag följde Abby till soffan. Tack Abbys lilla syrra för den nödvändiga informationen. Abby åt knappt något alls. Hon satt i hörnet av soffan och lutade sig mot min axel.

- Jag är klar nu. Sa hennes lillasyster. Abby ställde sig upp och gav henne en kram. när hennes lillasyster gick upp satte hon sig i soffan. vi satt och tittade på Tv i några minuter och inom bara en reklampause kände jag hur hennes huvud blev tungt och hennes andetag tunga. Hon hade somnat. Jag klandrade henne inte. Abbys hand vilade i hennes knä. Jag fattade inte hur de kunde vara så hemska mot henne. Efter ett avsnitt av "Disaster date" tittade jag på Abby. Hon sov djupt. Jag lyfte upp henne i min famn och började gå mot hennes rum. jag bäddade ner henne i sin säng och släckte sen lampan.

Innan jag gick så tog jag hand om tallrikarna och kastrullerna. När jag precis skulle gå så kom hennes lillasyster ner för trappan.

- Var är Abby? sa hon.

- Hon sover, men är det något jag kan göra? Frågade jag och satte mig på huk.

- Abby har inte sagt godnatt till mig på två kvällar. Vet du om jag gjort något dumt? Hon liknade Abby så sjukt mkt att det var nästan skrämmande. Inte i håret då Abby hade brunt, nästan svart hår och hennes lillasyster blont, men i ansiktet.

- Du har inte gjort något alls. Abby är bara trött. Sa jag och öppnade armarna så hon kunde komma in i en kram. Hon gick fram till mig och gav mig en kram.

- Jag går upp och sover nu. Sa hon. Jag nickade och kramade om henne lite hådare innan jag släppte henne.

---

Vet inte hur detta kapitlet blev, skrev ganska sent så det kanske blev lite flum:)

men vad tycker ni nu?

vad vill ni ska hända?

6 kommentarer för nästa! :D

- Men då blir det säkert inga problem. Ni kommer få bidrag tills er pappa tillfrisknat så du kan köpa mat och betala räkningar. Jag nickade. Vi snacka lite mer om massa skit och till slut skakade vi hand och jag fick gå ut ur sjukhuset.

När jag kom ut kom jag på att min skjuts var hemma i ett varmt hus. Jag suckade och satte mig på en bänk. Jag drog trött handen genom håret och funderade hur jag skulle komma hem.

- Behövder du skjuts? Frågade en röst som jag kände igen. jag tittade upp och såg in i Justins bruna ögon.

Hon tittade på mig med en blick som sa "nej-detta-är-inte-fucking-sant!".

- Besatt av att vara hjälte? Frägade hon på skoj och ställde sig upp.

- Bara lite. sa jag och höll upp fingararna och visade med ett mått på ca en cm. Hon log och nickade. Hon följde mig till bilen. Jag låste upp och vi hoppade in.

- Så vad händer nu? Frågade jag efter ca 5 minuter.

- Inte så mycket. Väntar på att pappa vaknar upp. sa hon trött. Hon drog trött en hand genom håret. Hon mötte min blick innan jag behövde avbryta den för att titta mot vägen. Jag fattade inte hur Chaz och Ryan kunde vara så elaka mot henne, hon var ju precis som alla andra, om inte lite finare... Nej Justin! Inte tänka så! Hon har säkert världens bästa pojkvän någonstanns som längtade ihjäl sig efter henne. 

Vi kom hem till Mormor och Morfar.

- Tack för skjuten. Du är bäst. Sa hon och kramade mig.

- Ingen fara, jag är en helt vanlig kille you know. Log jag och blinkade med ena ögat.

- Nej! Du är fan speciell! Sa hon och log. Jag skrattade åt henne hoppade ut ur bilen. Vi vinkade hejdå innan vi gick in till våra hus.

Jag gick in till mitt rum. Jag tittade på klockan, 22.09. Sara sov förhoppningsvis nu. Jag smög upp till hennes rum för att kolla om hon sov. Det gjorde hon. Jag stängde dörren till rummet och gick ner till mitt rum. Jag bytte om och satte mig vid datan. När jag gick och la mig tänkte jag bara på att pappa kanske också skulle dö. Som att alla runt mig dog, det skrämde mig. Men trotts allt så hade "bara" mamma dött än så länge...

Chaz var om möjligt ännu värre idag. Han trackade allt jag gjorde på bussen och kastade böcker och pennor på mig under resten av dagen. När det var dags att gå hem och jag skyndade mig att plocka ihop mina grejer. Jag små sprang till skåpet. Jag plockade in mina saker i skåpet och precis när jag skulle dra undan handen som jag hade på kanten där skåpsdörren skulle dras igen kom Chaz kompis Ryan och drämde igen den. Han stog på en skejtboard och hade ganska högfart så det kändes som att fingrarna gick av. Jag drog snabbt åt mig fingarna och tittade på dem. Ett stort rött streck drogs över mina fingrar. Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta och tittade ner i marken. 

Jag skyndade ut över skolgården. När någon tog tag i min arm. Jag vände mig om och tittade in i Justins bruna ögon. hans snälla ögon byttes genast ut till oroliga när han såg mitt ansikte. Antagligen röda ögon och sönderbiten läpp...

- Vad har hänt? frågade han oroligt. Jag hörde en skejtboard komma närmare och jag tittade åt sidan. Tio meter ifrån oss kom Chaz och Ryan i full fart. Jag drog åt mig armen och skyndade därifrån.

- Vad fan håller ni på med? Sa jag upprört när Chaz och Ryan kommit fram till mig.

- Vaddå? Att den bitchen gråter är inte vårt fel? Sa Chaz. Jag såg rakt igenom hans löng.

- Ryan? Sa jag och tittade på honom. Han ryckte bara på axlarna. 

- En gång till och jag svär...

- Jaja! Chilla! Inte vårt fel. Avbröt de mig. Jag suckade, det var så deras fel...

Vi drog hem till Ryan för att chilla i hans rum. Jag hade inte längre någon lust att va med dem. Jag ursäktade mig med att jag hade jobb och gick hem. 

Väl hemma satt jag i vardagsrummet för att kolla Tv när jag plötsligt såg att vardagsrummet var precis mittemot Tjejens rum. Ja, jag kallade henne tjejen då jag inte hade en fucking aning om vad hon hette. Hon stog i mitten av rummet och packade upp saker från någon låda. Vi var såpass nära att jag såg att hon packade upp nallar, papper av något slag och sladdar. Jag rusade till mitt rum och hämtade min pilbågen med en såndär sugpropp i slutet. Jag skrev en lapp på den och öppnade fönstret till vardags rummet. Jag drog i snöret och skickade iväg pilen. 

---

Ganska gulligt att skicka en pil sådär så det var därför:)

Och så vill jag säga tack till moa som gav mig ideen till tre av replikerna, du är fan speciell moa ;) <3

Men hur tycker ni att bloggen artar sig?

Är det irriterande att de inte har blivit ihop än?

Vad tycker ni överhuvudtaget om bloggen?

+ Ni har nästan blivit lite väl bra på att kommentera, LOVE IT! 5 Kommentarer för nästa! :D

 

- Men lilla vän. Klart vi hjälper till. Sa han och drog in mig en en varm kram. Jag kände hur en tår rann ner för min kind men jag skyndade mig att torka bort den.

- Men vi är nog lite gamla för att köra men Justin är här, han skjutsar dig. Log han. Han ropade på efter Jusitn och jag hoppades av hela mitt hjärta att det inte var den Justin jag tänkte på. Tyvärr hade jag fel. Ur ett rum kommer självaste Justin Bieber.

---

Jag gick ut ur rummet och tittade åt morfars håll. Han stod vid dörren. Utanför stog tjejen från skolan. Hon hade på sig samma kläder som i skolan så hennes byxor hade smuts på knäna efter att Chaz och Ryan puttat ner henne. Hon hade tagit bort kayalen under ögonen, eller kanske gråtit bort den? Det syntes att hon hade gråtit för hennes ögon var röda och kinderna fuktiga.

- Aa? sa jag och gick till dörren.

- Kan du ge henne skjuts till sjukhuset? Sa han. Tjejen såg ut att skämmas och tittade ner i backen.

- Ja. sa jag och tog bilnycklarna som låg på hallbyrån. Tjejen vågade fortfarande inte tittade direkt på mig med hade huvudet ivarej fall framåt och inte ner i backen. Hon följde mig till bilen. Jag låste upp och hoppade in.

När vi kommit ut på vägen sneglade jag på henne.

- Vad ska du göra på sjukhuset? frågade jag. Hon tittade upp på mig.

- Pappa krockade när han körde full, vet inte mer än att han ligger i koma. Sa hon och tittade mig i ögonen. Jag avbröt snabbt ögon kontakten.

- Oj, förlåt det var inte meningnen att...

- Nej, du visste inte. Det är okej. Avbröt hon mig. Jag gav henen ett snett leende.

- Gjorde du något, typ viktigt när jag kom? Sa hon. Jag tittade på henne igen. Hela hon var nervös, det syntes att hon var allt annat än bekväm.

- Nejdå, inget över huvudtaget. Log jag. Hon log tbx men ett leende som inte direkt nådde ögonen.

- Är ni nyinflyttade? Frågade jag för att avbryta den pinsama tystnaden.

- Aa, flyttade in igår. Sa hon. Jag släppte vägen med blicken för några sekunder och tittade på henne.

- Wow, ingen bra start. Sa jag. Jag mindes hur hon blivit puttad på skolan, sen hade hennes pappa krockat. Fint, verkligen en super start!

- Mm. Sa hon bara. Jag körde in på den sista uppfarten och stannade bilen.

- Här är det. Log jag.

- Tack för skjutsen. Du fattar inte hur mycket du räddade mig. Sa hon. Jag gav henne en snabb kram innan hon hoppade ut ur bilen. När hon gått in genom sjukhusentern kom jag på en grej, hur skulle hon ta sig hem?

Jag gick in till sjukhuset och frågade om pappa i receptionen och killen i receptionen skickade mig till rum 297 B på våning 3. Jag nickade och började gå mot hissen. Jag åkte upp till våning 3 och började leta efter pappas rum. Tillslut hittade jag det det och gick in. Efter ca tio minuter av väntan och försök att inte titta på min mörbultade pappa kom en doktor in i rummet.

- Är du Abril Samson? Frågade en lång man med mörk röst. Jag nickade han gjorde en nick med huvudet att jag skulle följa med honom. Jag torkade snabbt några tårar innan han ledde mig in till ett rum. Jag gick in och satte mig på en stol.

- Jo, vi vet inte hur länge din pappa kommer vara i koma. Så har ni några anhöriga ni kan bo hos så länge?

- Nej, de är alla kvar i sverige. Sa jag.

- Några vänner?

- Nej, men jag har klarat mig själv. Pappa brukar åka iväg på affärsresor och då klarar jag mig själv. Jag klarar mig.

- Hur länge har du klarat dig själv längst förut?

- Två veckor. Ljög jag. Pappa hade ett fast jobb på Volvo hemma i Sverige och var bara borta någon natt ibland men jag ville inte till någon jävla fosterfamilj!

- Men då blir det säkert inga problem. Ni kommer få bidrag tills er pappa tillfrisknat så du kan köpa mat och betala räkningar. Jag nickade. Vi snacka lite mer om massa skit och till slut skakade vi hand och jag fick gå ut ur sjukhuset.

När jag kom ut kom jag på att min skjuts var hemma i ett varmt hus. Jag suckade och satte mig på en bänk. Jag drog trött handen genom håret och funderade hur jag skulle komma hem.

- Behövder du skjuts? Frågade en röst som jag kände igen. jag tittade upp och såg in i Justins bruna ögon.

---

Nu har de träffats och sånt, vad vill ni ska hända senare i novellen?

3 kommentarer för nästa!

Kommentera! :D

När jag skulle gå in genom dörrposten så kom Chaz och hans gäng och knuffade till mig med axlarna så jag åkte in i väggen. Det gjorde ganska ont men jag bet ihop och gick till en tom plats. 

- Snygg sminkning, ska du på goth-festival senare eller? Frågade en tjej med långt blond hår och bruna ögon. Riktigt söt faktiskt.

- Nej ska du på en strippklubb sen eller vad? Frågade jag trött. Genast fick jag en penna i huvudet av den där Chaz. Detta skulle bli en lång dag...

Jag klev upp ur sängen och kollade på klockan. 12, då skulle Chaz och Ryan sluta snart.

Mina Beliebers hade blivit galna när de sett mig igår och sprungit fram till oss och praktiskt taget sprungit över folk. Läskigt när sånt händer, skönt att ha livvakter då.

Jag gick ner till köket där mormor höll på att steka ägg och bejcon.

- Hej Jusitn! Sovit gott? Log hon. Jag gav henne en kram och nickade.

- Finns det till mig? Frågade jag och såg ner på frätande äggen och bejconen.

- Det vet du att det alltid finns. Log hon. Hon tog av stekpannan från spisen och la ner två ägg och ett halft berg av bejcon på min tallrik och öste upp resten på sin.

- Så vad tänkte du göra idag? Frågade Mormor och började skära sina bejcon. Något jag aldrig gjorde nu längre, skyfflar bara in det som får plats i munnen.

- Tänkte vara med Chaz och Ryan, spela basket eller nåt. Svarade jag. Sen blev det tyst medans vi åt vår frukost.

 

Jag drog på mig kepsen och en hoodie. Jag skulle möta Chaz och Ryan vid skolan och sen skulle vi gå hem till Ryan och hitta på något. Jag öppnade dörren och gick ut. Det var September och ganska kallt ute. 

Jag kom till skolan och väntade vid ett hörn på att klockan skulle bli 16. När klockan var en minut över rusade några killar ut. Två av dem var Chaz och Ryan. Men de ställde sig vid sidorna av dörren och såg ut att vänta på någon. När en tjej med ett coolt döskalle linne kom ut genom dörren var killarna där och knuffade ner henne för de två trappsteg som fanns utanför skolan. Hon såg ut att ramla ganska hårt och stog hårt i marken när hon landade. Varför fan gjorde de så!? Jag fick serriöst lust att gå hem igen, eller typ skicka en pansarvagn på Chaz och Ryan. Tjejen reste sig upp och började gå mot mitt håll. Hon gick förbi mig utan att ens titta upp från backen. Hon hade svart kayal runt ögonen och den såg ut att ha runt lite, hade hon gråtit? Jag skulle precis sträcka mig och fråga om hon var okej när Chaz och Ryan kom upp mot mig.

- Yo bro! Sa Ryan glatt. Tjejen skyndade på stegen iväg från oss.

- Hora! Ropade Chaz efter henne. Hon fortsatte bara att gå och gick på bussen. 

- Och det var nödvändingt för att? Frågade jag surt.

- Men kom igen Jusitn! Du ser ju att tjejen är helt störd! Sa Ryan och tog Chaz parti.

- Och? vem sa att ni måste snacka med varann? Sa jag och började gå mot Ryans hus. Det var en bit att gå men jag kunde ju inte direkt sätta mig på bussen så.

- Sura inte nu ditt PMS! Skämtade Chaz och la armen om mina axlar.

- Ne! Nu har vi fucking kul! Sa Ryan och la arm och Chaz axlar. 

Jag klev in genom dörren till vårt nya hus. Allt kändes bra, till Sara kom springandes till mig med tårar i ögonen.

- Sara!? vad har hänt? Sa jag.

- Pappa blev arg på mig och... han, han snyftade hon.

- Vad gjorde han? Frågade jag skräckslaget.

- Han gjorde sönder mitt slott och sen så åkte han iväg. Han har inte kommit tbx.

- Men var är din lärare? frågade jag.

- Han körde, körde iväg henne. Sa hon ledset. Jag tog med henne till mitt rum och satte ner henen i min säng.

- Vi kan bygga ett nytt slott. Log jag och satte mig mittemot henne.

- Mm. Snyftade hon. Jag drog in henne i en kram och gick iväg till köket. Där låg tomma öl brukar och spritflaskor på bänken. Fint! Suckade jag och började plocka undan efter pappa.

Klockan 7 på kvällen ringde det i min mobil. 

- Hallå?

- Pratar jag med Abril Samson? Frågade en mörk röst.

- Aa. sa jag.

- Det är så att din pappa körde in i ett träd när han körde full. Han ligger på sjukhuset i koma. Vi skulle vilja att ni kommer hit. 

- Va!? Men jag har inget körkort. Sa jag snabbt.

- Har ni någon släkting eller granne i närheten.

- Nej. Sa jag. Jag började skaka. 

- Har ni inga grannar över huvudtaget? Sa Doktorn lite halvförvånat.

- Vi flyttade hit igår, jag känner inte någon över huvudtaget. 

- Ja, hur ni kommer hit kan jag inte hjälpa er med. Men det skulle vara bra om ni kom, så vi kan prata fosterfamiljer tills er pappa frisknat till.

Sen avslutades samtalet. Vaddå foster familj? Vaddå att han inte kunde hjälpa mig till sjukhuset?

 Jag drämde foten i väggen och började tänka. Jag hade ingen anning om hur man beställde en taxi. Jag gick till mitt rum där jag hade utskik över huset bredvid. Det var tänt överallt, jag kunde se två sillueter av två människor. Japp, jag fick helt enkelt gå dit in och förudmjuka mig själv genom att be om skjuts...

Jag kollade mig i spegeln, tog bort den svarta kayalen under ögonen innan jag gick till det andra huset.

Jag tog ett djupt andetag och knackade på dörren. Ca 30 sekunder senare öppnades dörren av en ganska normal lång gammal man. Han hade nästan inget hår på huvudet och hade en ganska stor mage. Han log mot mig.

- Hej, Ehm, Min pappa krockade med bilen idag och jag vet att vi inte känner varann eller något men jag kan inte ta mig till sjukhuset och undrar om ni skulle kunna ge mig skjuts. Jag kan betala bensinpengar och sånt men jag behöver verkligen hjälp. Babblade jag. jag kämpade för att hålla tårarna inne.

- Men lilla vän. Klart vi hjälper till. Sa han och drog in mig en en varm kram. Jag kände hur en tår rann ner för min kind men jag skyndade mig att torka bort den.

- Men vi är nog lite gamla för att köra men Justin är här, han skjutsar dig. Log han. Han ropade på efter Jusitn och jag hoppades av hela mitt hjärta att det inte var den Justin jag tänkte på. Tyvärr hade jag fel. Ur ett rum kommer självaste Justin Bieber.

---

Tycks?

Visste inte riktigt vad jag skulle göra med kapitlet men aa, fick bli det:)

4 kommentarer för nästa? :)

KOMMENTERA!

 

 

Några killar rusade in i bussen. De två killarna som suttit längst bak började tjoa och sånt när de kom. De snackade riktigt snabbt och mumlade samtidigt som de tjoade och sånt så jag hörde knappt vad de sa.

Plötsligt flög en kille ner i sättet bredvid mig.

- Hello shawty! Sa han och log ett flörtigt leende. Jag hade många killkompisar hemma i sverige och smälte inte direkt för ett sånt leende.

- Mm. Sa jag ointresserat och började mixtra med min mobil så den tog en annan låt.

- Vad lyssnar du på? Frågade killen. Han hade varit ganska irriterande under hela resan. Han hade hade pratat sjukt högt med både mig och killarna längre bak och det var as jobbigt. Sen hade han ständigt trängt sig ihop med mig, något jag verkligen inte gillade att främlingar gjorde. Han hade även dragit ur mina hörsnäckor, petat runt på min mobil när jag valt en annan låt och massa annat.

- Hallå! Vad lyssnar du på, sexy? jag suckade.

- Måste du sitta så nära? det är sjukt störande. Suckade jag.

- Låtsas inte som om du inte gillar det. Sa han. Jag bitchblickade honom och ställde mig upp för att byta säte. "ooo!" hördes från killarna där bak. Jag orkade inte bry mig. Några minuter senare var vi vid skolan.

Killarna kastade sig ut och precis när jag skulle hoppa ut ur bussen puttade killen som varit så irriterande till mig från sidan och jag tappade balansen och ramlade. De gick skrattande där ifrån. Jag suckade och tog mig upp själv.

I klassrummet var jag tvungen att gå fram och säga vad jag hette och "gärna" något annat också. Det där "gärna" var mer ett tvång.

- Jag heter Abby, kommer från Sverige. Sa jag bara. Blickarna från alla andra i klassen irriterade mig. jag hade ju berättat, kande jag inte få gå till min plats nu?

- Varför flyttade ni? Frågade läraren. Skvallerkärring tänkte jag för mig själv. Nej, jag hade ingen lust att säga att min mamma dog i cancer inför 20 helt totala främlingar.

- Därför. Sa jag och började gå till min plats.

- Nej! Vänta! här i pappren står det att du heter Abril. Fint namn. Log hon. Jag suckade och himlade med ögonen. jag satte mig ner på bänken som var ledig, utan någon bredvid mig alls...  " Emo" hörde jag någon mumla. 

- Har du något att säga, Chaz? Frågade Läraren och tittade på killen som varit sådär jobbig på bussen.

- Emo. sa han högt och tittade på mig. Några i klassen började typ fnittra.

- Jag är ivarje fall inte en jävla fjortis som du. Sa jag kaxigt. Och och lutade mig tilbaka mot ryggstödet.

- vad sa du? sa han argt.

- Du hörde. sa jag minst lika kaxigt som det innan. Klassen tystnade och alla tittade bak på mig, Den kaxiga nya eleven som precis gjort ett jävligt stort misstag.

- Men hörni! Inte sånt prat! sa läraren och klappade händerna två gånger för att få klassens uppmmärksamhet.

 

När vi fick lämna klassrummet var Chaz och hans kompisar snabbt vid mig.

- Vad sa du på lektionen? Frågade Chaz argt.

- Att du var en fjortis, lyssnar du aldrig? Sa jag irriterat och fortsatte gå.

- Bara för att du är ett emo så tycker du att alla andra är fjortisar bara för att de inte har svart runt ögonen.

- Men du tyckte ju tydligen att det var sexigt för du stötte ju på mig på bussen. Sa jag surt och öppande mitt skåp. 

- Tyckte bara synd om dig. Sa han och ställde sig vid mig.

- Jag tyckte också synd om mig, jag fick ju sitta så jävla nära din svettstank. Sa jag och började gå åt hållet min andra lektion skulle va. 

När jag skulle gå in genom dörrposten så kom Chaz och hans gäng och knuffade till mig med axlarna så jag åkte in i väggen. Det gjorde ganska ont men jag bet ihop och gick till en tom plats. 

- Snygg sminkning, ska du på goth-festival senare eller? Frågade en tjej med långt blond hår och bruna ögon. Riktigt söt faktiskt.

- Nej ska du på en strippklubb sen eller vad? Frågade jag trött. Genast fick jag en penna i huvudet av den där Chaz. Detta skulle bli en lång dag...

---

Vad tycker ni?

Eftersom jag är så? Nej jag vet inte men snart kommer hon ivarje fall träffa Justin!

hoppas ni inte tröttnat på novellen, vet att den är ganska trist, försöker ändra på det :)

 

- Ser fint ut. Log han och gick in.

- Jag går och packar upp, kan vi köpa färg imorgon? frågade jag. Jag hade tänkt lite under bilresan hit. Pappa måste varit helt förstörd när jag väsnades så mycket för några dagar sen. Och vi var faktiskt i ett nytt land, nytt liv.

- Jadå. Log han. Jag nickade och gick ner till mitt rum som låg på nedervåningen.

Efter en del uppackande och visualisering över vilken färg jag ville ha på rummet la jag mig ner på det timma golvet. Inatt skulle jag sova i sovsäck och på liggunderlag då min säng kom imorgon. Det kändes faktiskt ganska konstigt att huset var så tomt.

Jag vaknade upp i det stora vita rummet. Jag suckade. Idag skulle bli en lång dag, och imorgon skulle jag börja den nya skolan...

Flyttlaset kom klockan 9. Vi började genast packa in alla lådor. Det stod på lådorna var de skulle så det var bara att lämna dem där. Sara behövde inte jobba så jätte hårt utan tog det hon klarade av och bar det dit det skulle.

Jag och pappa jobbade så hårt vi orkade. Till slut var laset slut och jag gick in på mitt rum. Precis när jag skulle börja packa upp kom pappa in.

- Du gumman. Kom, jag har en överaskning åt dig. Log han. Jag tittade nyfiket på honom och följde honom ut till köket. Han gick till några lådor.

- Blunda. Log han. jag blundade och väntade på att han skulle säga något mer.

- Titta! sa han. Jag öppnade ögonen och de blev genast stora som fotbollar. Pappa höll fram en helt ny elgitarr!

- Å! tack papap! tack, tack, tack, tack, tack, tack! Skrek jag och slängde mig i armarna på honom.

- Och förlåt...

- Förlåtet och glömt. Avbröt jag honom. Jag tog gitarren och sprang till mitt rum. Jag kopplade in förstärkaren och började spela. Den lät helt amazing!

Min väckarklocka ringde 7 på morgonen. Jag suckade och öppnade ögonen. Fan! Nu var jag avis på Sara som började sin hemundervisning klockan 9 till 14...

Jag klev upp och gick till min garderob. Den var som sagt lite större än vanligt och jag som aldrig haft något större intresse för kläder hade en del plats kvar. Därför hade jag konkat in gitarren, försärkaren, kablar och notpapper in där också. Jag valde ett linne som jag köpt på en affär i Göteborg och ett par vanliga jeans.

- Säker på att du ska ha på dig det där linnet? Frågade pappa skeptiskt när jag kom ut till köket.

- Japp! Sa jag glatt och hällde upp flingor och mjölk. 

Jag skyndade till bussen och kom precis med. Jag var glad att jag inte var den nervösa typen, jag visste att jag antagligen skulle få en vän och fick nöja mig med det. Jag satte mig vid ett säte och pluggade in hörlurarna och började sätta på lite musik. Sen jag sett Justin Bieber på flygplatsen hade jag kollat runt lite på hans musik och jag gillade några llåtar men var liksom inget fan av honom.

Några killar rusade in i bussen. De två killarna som suttit längst bak började tjoa och sånt när de kom. De snackade riktigt snabbt och mumlade samtidigt som de tjoade och sånt så jag hörde knappt vad de sa.

Plötsligt flög en kille ner i sättet bredvid mig.

- Hello shawty! Sa han och log ett flörtigt leende. Jag hade många killkompisar hemma i sverige och smälte inte direkt för ett sånt leende.

- Mm. Sa jag ointresserat och började mixtra med min mobil så den tog en annan låt.

Kommer skriva som att alla snackar svenska även om de snackar engelska, bara så ni vet:)

kommentera om ni vill ha mer+

Nästa kapitel kommer det komma igång lite mer :D

3 kommentarer för nästa kapitel, det klarar ni! :D

 

- Om du inte redan fattat det så har jag förlorat min mamma! och jag sminkar mig hur fan jag vill! skrek jag. Med dem orden i ryggen gick pappa ut ur rummet. Jag tittade ut genom fönstert. Min gitarr låg på marken i tre delar. Ilskat grävde jag runt i sminkväskan och la ordentligt med kayal under ögonen och gick till garderoben. Jag klippte sönder ett par byxor och tittade sedan på dem. Detta funkade väl på mig?

Jag satt på flyget på väg till Canada. Vi skulle flytta till någon liten skit stad, Strarford. Jag kunde inte tänka på annat än mamma. Hur det varit på hennes begravning. Hur mycket vi grät, alla människor som kom och beklagade sig. Massor av människor som jag aldrig träffat sen jag var ca 1 kom fram till mig och sa att de var ledsna. Allt kändes bara så fel. De människorna kände inte mamma! jag mindes nästan allt som i en dvala, allt bakom en hinna av tårar...

Jag lyckades somna på planet och vaknade av att Sara skakade om mig.

- Vi ska gå av nu. Sa hon. Jag nickade och gnuggade mig i ögonen. Jga tog min väska och gick ut ur planet tsm med pappa och Sara. Jag hade iggat pappa sen han slängde ut min gitarr genom fönstret. Jag snackade bara med honom i nödfall, som på begravningen där jag ibland var tvungen att klappa honom på ryggen och säga något i stil med "det blir bra".

Vi kom ut på flygplatsen och tog våra väskor. Vi började gå mot utgången. Där stog massa fans och typ grät. jag tittade närmare på dem. Självklart! Beliebers! Justin Bieber skulle så klart komma hit. Jag hade läst på google att det var " den store Jusitn Biebers" hemstad vi flyttat till. 

Plötsligt började de skrika som idiot. Jag trodde helt serriöst att mina trumhinnor skulle gå sönder. Jag kollade åt vänster där alla Beliebers stod och skrek. Där kom plötsligt en kanske stor man. Han hade vitt hår och en till ganska stor kille men mörk med typ svart hår. Det såg ganska fånigt ut när det gick runt Jusitn Bieber som om han var livshotad. Men några sekunder efter det fick jag bekräftelse på mina tankar för alla fans flög på dem och skrek om möjligt ännu högre. Jag suckade och tryckte pappa framåt så vi kom iväg från de besatta tjejerna. 

Vi vinkade till oss en taxi och sa vart vi skulle.

                                                         

Vi kom till huset. Jag rusade in för att paxa det bästa rummet. Jag kollade in i ett rum. Det var ganska stort men jag var säker på att det fanns större. Jag rusade in i ett rum som var en toalett, nästa var en garderob. Det sista rummet var inte sörre än ca två badrum. jag skyndade ner för att kolla igenom resten. Till slut hittade jag ett rum jag var nöjd med. Ett rum på ca 5 meter på varje sida, kopplat till ett badrum och en garderob. Garderoben var för liten för en WIC men för stor för en vanlig garderob. Jag öppnade dörren och skrek.

- Detta är mitt rum! jag sover här!

Jag tog mina två väskor vilket var det ända jag hade med mig idag. Imorgon skulle våra andra saker komma. Sara kom skuttande till mig. 

- Kan du hjälpa mig välja ett rum nu? frågade hon glatt. Jag nickade men suckade i mitt huvud.

- Vad vill du ha då? Litet och mysigt eller stort och luftigt? Frågade jag. 

- Litet och mysigt. Log hon. Jag ledde henen till rummet som var stort som ca två badrum.

- Funkar detta? Frågade jag. Hon nickade ivrigt. Jag tittade in i rummet. Väggarna var vita utom en vägg som var baby-blå. Fult as fuck!

- Vi kan måla om det rosa senare om några dagar. Hörde jag pappa säga. jag vände på huvudet och mötte pappas ansikte. Jag gav honom ett tacksamt leende. 

- Vilket rum är mitt nu då? frågade han med ett leende på läpparna. Jag ledde hon till det ganska stora rummet och öppande det.

- Ser fint ut. Log han och gick in.

- Jag går och packar upp, kan vi köpa färg imorgon? frågade jag. Jag hade tänkt lite under bilresan hit. Pappa måste varit helt förstörd när jag väsnades så mycket för några dagar sen. Och vi var faktiskt i ett nytt land, nytt liv.

- Jadå. Log han. Jag nickade och gick ner till mitt rum som låg på nedervåningen.

Efter en del uppackande och visualisering över vilken färg jag ville ha på rummet la jag mig ner på det timma golvet. Inatt skulle jag sova i sovsäck och på liggunderlag då min säng kom imorgon. Det kändes faktiskt ganska konstigt att huset var så tomt.

---

Nästa kapitel kommer om 2 kommentarer:)

Försöker få innehållet att bli spännanade men nästa kapitel kommer nog bli kul.

Men kanske blir näst-nästa kapitel, inte 100%

+

förlåt för att jag inte lagt till några bilder till detta kapitlet : /                    

 

 

Abby: Jag hjälpte Sara att packa ner alla sina saker, kläder till my little ponys. Jag fällde några tårar när jag såg bilder på Sara mamma. Mamma, hur kunde du?

Jag skyndade mig att packa ner alla bilder. Inte gråta framför Sara! om tre dagar skulle vi ha begraving, sen om en vecka drog vi ifrån sverige. Jag skulle börja direkt på någon skola jag inte mindes namnet på och Sara skulle få hemundervisning det första året så hon kunde vänja sig vid språket.

- Du Sara, jag måste gå och packa jag med. Du klarar väl det sista själv? Frågade jag. Hon nickade med blicken fast på en sista bild på henne och mamma.

- Sara, det är inte bra att du tittar på det där än. Det gör en bara ledsen. Det är lättare om vi gör det tillsammans senare. Sa jag och satte mig bredvid henne. Hon nickade och gav mig bilden. Jag torkade bort några tårar och pussade henne på hjässan.

jag lämnade henne ensam i rummet och gick in på mitt rum. Jag drämde näven i väggen och såg en bild hängande på väggen. Det var en familjebild. Jag tog upp den och kollade på den. Jag öppnade fönstret och kastade ut den genom det. Jag kastade så långt jag kunde. Vi bådde nära skogen så den landade väl någonstannas bland älgarna. 

Tårarna forsade ner för kinderna när jag satte på min musikanläggning. Jag började packa ner böcker, bilder och massa annat jag inte skulle behöva den närmaste veckan. 

Jag öppnade min garderob och såg min elgitarr. Jag kopplade in den i förstärkaren och började spela. Jag älskade att ha gitarren i händerna och känna strängarna döda mina fingrar. 

- Abril! sluta väsnas så mycket! Skrek pappa där nere. Jag höjde volymen och började spela på Simple plan- No love. Jag sjöng texten och hörde hur steg kom utefrån dörren. Pappa ryckte ilsket upp dörren och tog förbannat gitarren ifrån mig. Han slängde ut den genom det öppna fönstret.

- VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED!? Skrek jag till honom.

- Nu håller du käft! Skrek han tbx.

- Så du ska slänga ut saker ut ur fönstret nu också!? skrek jag som svar.

- Jag gör vad fan jag vill! jag har precis förlorat min fru! Och sluta sminka dig som ett jävla emo! Skrek han på mig.

- Om du inte redan fattat det så har jag förlorat min mamma! och jag sminkar mig hur fan jag vill! skrek jag. Med dem orden i ryggen gick pappa ut ur rummet. Jag tittade ut genom fönstert. Min gitarr låg på marken i tre delar. Ilskat grävde jag runt i sminkväskan och la ordentligt med kayal under ögonen och gick till garderoben. Jag klippte sönder ett par byxor och tittade sedan på dem. Detta funkade väl på mig?

---

Vet att det fortfarande inte har kommit igång som det borde.

Men försöker skynda på lite så det faktiskt händer något, tro mig, hade jag inte skyndat mig hade jag kunnat skriva 100 kapitel av de ideer jag har INNAN hon ens träffa Justin. 

Kommentera! :D

 

 

6 månader senare

Jag ångrade allt jag skrivit tidiagre i min gammla dagbok. Jag satt framför elden i vardagsrummet och läste det första jag skrivit. Varför kunde jag bara inte varit nöjd med livet som det var? Såg jag inte hur bra jag hade det?

Igår hade mamma gått bort i cancer. Dagen efter nyårsafton hade pappa och hon åkte in till sjukhuset. Sen hade allt gått rasande fort. HOn började liksom dö inombords. Nu 6 månader senare, fanns hon inte längre...

Jag tog dagboken och kastade in den i elden. Sidorna började sakta men säkert brinna upp och jag såg hur bläcket på sidorna gick från blått till bubblande svart. 

Spencer hoppade upp i soffan bredvid mig. Spencer var ganska gammal, hur lång tid hade han kvar? och pappasamma sak med honom.

- Abril! ropade pappa från köket. Kunde han inte bara kalla mig Abby som alla andra gjorde? eller ånnu bättre, gett mig ett normalt svenskt namn. Mamma hade varit halvspansk och pappa en riktig svenne. När de fick sitt första barn var hon dömd till att ha sin mormors hemska namn som mamma av någon anledning älskat, Abril. Eller ja, Mormor hade hetat Abrila. Men både mamma och pappa tyckte det passade in lite dåligt i sverige som Abril var jag dömd att heta. Min lilla syster där emot fick heta Sara, som en normal människa. 

Jag gick in i köket för att se vad pappa velat.

- Hur är det gumman? Frågad ehan och tittade ner med sorgsna ögon på mig. Han var lika förstörd som jag, om inte mer.

- Det är väl okej, Nathali sa något på FB om att smärtan blir vardag efter ett tag. det löser sig. Sa jag. Även som det inte skulle det! jag kände det redan då att det aldrig någonsin skulle bli okej igen. Altt kunde bara bli sådär, aldrig okej.

- Mamma och jag hade ju snackat lite med dig och Sara om att flytta till Kanada. Du vet, uppleva nya grejer. Jag antar att det är precis vad vi behöver just nu. Så... Jag har fixat ett hus i Kanada. Är det okej för dig att flytta dit?

- Antar det. Sa jag och gick iväg. Jag gick in på mitt rum och satte igång min musik anläggning. Guds gåva till alla människor som behövde tänka på annat. Jag satte på mitt favorit band: Simple Plan. 

- Sara! ropade jag och väntade på att min lilla syster skulle komma in i mitt rum.Efter nån minut var hon inne i mitt rum.

- Va ska flytta till Kanada. För att liksom komma iväg. Sa jag och gick fram till henne. Hon var bara åtta år gammal och hade precis fått överge sin barndom för att inse att hon inte längre hade någon mamma. 

- Men jag har alla mina kompisar här. Sa Sara och tittade djupt in i mina ögon med tårar i ögonen.

Jag öppande armarna och drog in henne i en kram medans jag satte mig ner på knä. Hon sjönk ner i min famn och snyftade lågt.

- Jag lovar, jag komemr stanna hemma med dig tills du hittar en kompis. Men det kommer inte vara så svårt för dig, du är ju så söt och ur gullig. Du kommer snart få en kompis. Och kanske en liten pojkvän också? Sa jag. Det sista viskade jag och hon fnittrade till lite. Jag känder ett extremt ansvar över min lillasyster just nu. 

- Abby, kan vi inte sjunga med dina låtar som vi gjorde när vi var små? Det var så kul? sa hon och torkade tårarna. Jag log lite snett och nickade. Jag satte på en ny låt som jag visste hon kunde. Hennes engelska sög men hon kunde en låt av killen som tydligen fick alla tjejer att gråta: Jusitn Bieber- Baby

Denna novellen handlar om Abril Samson.

Abrils mamma dog just i cancer och hennes pappa försöker få ihop familjen genom att flytta ifrån Sverige till Kananda. I Kanada ska allting bli enklare, men så blir det inte.

Abril som kallas Abby av alla utom hennes föreldrar råkar ut för mobbare på skolan och när hon träffar Jusitn p.g.a en olycka orsakad av alckohol och bilar så får hon en vän.

Men Justin gör ett misstag som orsakar mer problem för Abby än hon först hade.

 

Justin kommer vara 16 år i början bara så ni vet. Abby kommer också vara 16.